Men det blir nog snarare väldigt varmt i evigheten....

När man har 3 små barn med diverse aktiviteter, jobbar heltid med oregelbundna arbetstider dessutom och ett hem att ta hand om..ja, då får ju något bli lidande i livet. Man är ju inte mer än människa...

Först lider jag. Mina naglar är inte alls så fina som jag vill, min löpträning som jag så jävla jätteduktigt satte i gång med har fullständigt ebbat ut i ett evig "imorgon", och alla projekt som involverar mina tapetrullar och målarfärger ligger och ruttnar bort i någon del av hjärnan som aldrig kommer till användning...

Och sedan lider hemmet...som i min fantasi är fläckfritt och skinande med säsongsbetonade attiraljer, det dammar igen, de ärtgröna vårdetaljerna skriker ilsket och bortglömt i höstmörkret och krukväxterna består av pinnar då bladen ligger tragiskt vissnade på golvet under fönsterbrädorna.

Men då har jag ju alla mina vänner. Och min familj. De prioriterar jag ju.
Jag skickar uppmuntrande sms och kort när någon går igenom jobbiga saker,
jag hör av mig så fort jag kan för att småprata,
jag tar mig tid att fika
och skicka paket som jag lovat
och jag kommer ihåg varenda födelsedag.
Dessutom har jag full koll på allas barns födelsedagar och namnsdagar och gratulerar på lämpligt sätt.

Detta gör jag. Tills jag sätter mig ner och tänker en stund. Då inser jag;
att om inte Facebook funnits hade jag inte kommit ihåg en enda födelsedag. Knappt min egen.
När någon går igenom något jobbigt tänker jag alltid att jag skall höra av mig. Men så kommer något emellan. Och sen något mer. Och så något annat. Och tillslut har jag glömt det. Tillsjag kommer på det en dag och då kan jag inte med att höra av mig för att det har gått så lång tid.
Jag fikar aldrig med någon. För på mina få lediga stunder MÅSTE jag ta mig till tandläkaren, till doktorn, till banken eller bara stendö i soffan för jag är så trött. Eller så har jag migrän. Det har jag ofta.
Jag har inslagna och skickfärdiga paket och julklappar till folk från flera år tillbaks i skåpen. Det där jävla "imorgon" eller ""snart"  infaller ju inte. Ever!
Jag har en hel jävla massa skrivna och frankerade kort och brev i en låda. Den kan jag inte ens öppna utan att få ont i magen av dåligt samvete.
Jag har inte en aning hur gamla folks barn är. Jag måste alltid tänka en evighet för att komma på om min mellanson är född den 6:e eller 7:e mars. (Jag är osäker nu med) Och ibland har jag glömt av om folk har ett eller två barn. Och födelseår på dem...hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

"Det är tanken som räknas" säger man. Och är det så, då är jag Heliga Äjj-Käjj och kommer föräras en plats på en tron i himmelriket.

Nu är det jag som skolar om mig...

Jag har haft ont i en tand i någon vecka. Eller egentligen inte i en tand utan i tandköttet ovanpå tanden. Jag har (och detta är jag lite stolt över måste jag erkänna) inte fått mina visdomständer ännu men nu verkar den ena ha påbörjat sitt meningslösa växande.
Detta med följden att tandköttet tar livet av mig. Det strålar ontsomfan upp mot örat och ner mot halsen och lymfkörteln på ena sidan är svullen. Detta har jag behandlat på eget bevåg genom att bita på bomullstussar dränkta i whisky. Detta fick mig nästan att kräkas varje gång och det berodde lika mycket på smaken som på det faktum att tussarna alltid var för stora så jag nästan kvävdes.
Trots detta, tandtrådande, tandpetarpillning och Listerinesköljning, så till den grad att gommarna blödde om jag jag råkade harkla mig, så luktade det fortfarande kadaver i bakre hörnet på munnen.

Så jag bokade en tid hos tandläkaren och vid bokningstillfället var jag noga med att ingående beskriva mitt problem så de skulle ha alla verktyg klara och putsade.
Fick så en tid någon vecka senare, vilket var idag. Tog lite komp från jobbet för att hinna och just innan hemgång hamnade jag i en konflikt med en rabiat kund på jobbet (vissa människor förtjänar en helt egen blogg) och denne skitstövel gjorde att jag blev sen.
Min groteska lilla bil har inte fått slita så hårt sedan den testkördes för första gången ett par decennier sedan och med förra veckans p-bot i minne så hann jag med nöd och näppe slänga på en tia i automaten och rusa upp för trapporna där en sköterska studerade min svettiga, flåsande uppenbarelse en stund och sedan kallade in mig.

"Sååå, vad är problemet" grymtade den 200 år gamle tandläkaren med så märkliga glasögon att mitt stirrande på dem eventuellt kunde misstagas för ett försök till hypnos.
"Ja,alltså, som jag sa när jag bokade.." flåsade jag, fortfarande tagen av de 6 trapporna, och drog mitt stinkade, onda problem igen. Alltmedan farbror tandläkaren "jaha:ade" och "jaså:ade" på så opassande ställen att jag hela tiden fick avbryta mig och kontrollera att det verkligen var mig han lyssnade på.

"Hm, ja, det låter som om du kanske borde boka en tid för undersökning så man får titta på det där" mumlade han.
Medan jag försökte förstå vad han just sagt och fundera på var jag egentligen var så riktade han strålkastaren mot munnen och stack in sina vassa metallprylar i munnen på mig och jag frös med blicken på glasögonen.
"Hm..vi skall ta och spola rent i fickan du har här" mumlade han vidare och stoppade in en pytteliten högtryckstvätt i munnen på mig.
Så körde han den där i 30 sek, bad mig skölja för att sedan, igen, be mig boka en ny tid i receptionen.
Tack och hej.

Jaha, det blir 550 kronor, tack. På kvittot ser jag sedan att Försäkringskassan subventionerat med 300 kr. Alltså; ÅTTAHUNDRAFEMTIO spänn för ett besök på MAX 4 minuter!? Det ger ett timpris på 12750 kr.  TOLVTUSENSJUHUNDRAFEMTIOKRONOR. I timmen. Det är ju förihelvete vansinnigt!

Det är 102 000 kr om dagen.
Och ca 2 miljoner i månaden.
Hur jävla dyra är de där metallpinnarna egentligen?

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann..

Ja, den, ett par läsglasögon, ett stort glas vin (eller helst en flaska) och fjärrkontrollen. Det är det som krävs för att ta sig igenom en film på 4:an. För det tar sin lilla tid

Jag gillar (älskar) romantiska komedier med Jennifer Aniston. Jag bänkar mig och fnissar och beundrar hennes hår och hy och tycker att hon borde vara min bästis. Fast jag är tyvärr mer bästis med bok, läsglasögon och vinglas. Inte med supersnygga, superrika, superkända människor. Jag är dock inte så bitter över det. Jag är 37 år.

I reklampauserna mutar jag tv:n och plockar fram lektyren. Man hinner ett par kapitel i boken, som just är den ni finner i rubriken till detta inlägg. En märklig bok, minst sagt. Underhållande men inte särskilt genialisk som man ibland kan tycka om bra storys. Den här löper på. Som att författaren började skriva och allteftersom sidorna fylldes poppade nya idéer upp i skallen och de hamnade på pränt. Så som jag kan hålla på i ett inlägg här där alla ämnen kan avhandlas om jag inte satte spärr på mig själv. Det är ju lättast i världen att hoppa mellan ämnen. Särskilt om man dricker lite vin.

(Ok, jag är inte den som skall skryta om inlägg nu då det senaste inträffade för..var det ett halvår sedan?)

För att någorlunda samla mig så var tanken med detta att klaga på TV4 och deras filmupplägg:

Programchefen: (ja, el vad fan det nu kan heta) "Vi påbörjar en film. Sedan avbryter vi den, för att sända ett halvtimmeslångt nyhetsprogram som INGEN tittar på [jag återkommer till det] och sen sänder vi resten. Bara för att förvirra folk för ingen i dagens stressade jävla samhälle minns vad som hände för en halvtimme sedan"

Och då. För att återkomma: VEM tittar på nyheter på TV? Om det finns NÅGON människa som INTE läser nyheterna i sin telefon, Ipad, dator osv så är det INTE en person som är uppe till kl 22.00. Då är det en 96-årig person som snusar sött kl 19.00 och som - även om han/hon var vaken -INTE skulle välja att titta på en romantisk komedi med Jennifer Aniston. Jag kan då tycka att det är troligare att denna person tittar på någon av de tidigare sändningarna på någon av våra två eminenta public servicekanaler. (Som dessutom sänder den Danska kortfilmen "En gammal och en dörr" (el något sånt) en lördagkväll på primetime. Detta betalar vi 537 kr (eller nåt) per kvartal för. Jag betalar dessutom mer än de flesta för jag missar alltid den räkningen då det är den ENDA som har förfallodag mitt i månaden och därmed betalar jag alltid en påminnelseavgift.
Ok, jag kan väl inte skylla detta på TV4. Men om jag tar ett glas vin till så kommer jag att kunna det.

Så, för att avrunda; Vi som tittar på romantiska komedier med Jennifer Aniston och hennes hår på lördagkvällar, läser våra nyheter på ANNAT sätt. Vi blir VERKLIGEN, verkligen, verkligen jätteirriterade när detta lättsamma avbryts av skit vi redan läst/hört en halv dag sedan och än värre irritation när man inte har en bättre pausbok än den jag har nu. (dock har jag gott vin)

Och då har jag inte ens fördjupat mig i ämnet "evighetslånga reklamavbrott""

Just sayin'

3 timmars skolavslutning på iskall skolgård lyssnande på ett gäng 6:or som sjöng solo låt efter låt efter låt efter.. När min egen unge slutar ettan. På en annan skola. 

På tal om organisation alltså. 

Skickat från min Samsung Mobil

Det här med skola och förskola...

..är ett stort irritationsmoment. Vi är väldigt nöjda med sönernas dagis och skola så det är inte det, det är hela organisationen som stör mig.

Skol- och förskoleverksamheten är uppbyggd på att folk jobbar 8-17 måndag till fredag. Möjligtvis gör majoriteten av befolkningen det också men MÅNGA har andra arbetstider! Vårdpersonal, handels, kommunal, restaurang...

ALLA öppettider har utökats med åren, till och med Systembolaget, denna halvkommunistiska instutition. Men inte förskolor??

Man har rätt till barnomsorg när man förvärvsarbetar men varför gäller detta bara vissa?
Både jag (som jobbar inom handel) och min man (kommunalt) börjar 6 eller 6.30 (jag ibland, han alltid) och då är inte förskolan öppen. Då gäller det att man har en stor släkt och sanslöst snälla människor runt sig som ställer upp och pallrar sig hem till oss kl 5.30 och sedan fixar i ordning mina 3 pojkar och kör dem dit de skall. När verksamheterna så sakteliga börjar vakna till liv. Eller så är alternativet Hemfrid eller liknande, som har en minimidebitering på 3 timmar,  (vilket jag givetvis förstår) även om vi bara egentligen behöver dem i drygt en timme och därmed kostar morgonen 800-900 spänn. Då är det ju billigare att vabba.... Någon stackars krämpa kan man väl alltid hitta på ungarna.

Och varför måste skolan börja klockan 8? Om allt ändå är uppbyggt på 8-17 så kan väl skolverksamheten börja 10? I alla fall för de ungar som är för små att klara sig själva. Skoldagen är så kort så de hinner ändå klart i god tid innan hämtning och det spelar väl knappast roll om de är på fritids före eller efter skolan?

Och helgerna?? Och alla röda dagar? Och klämdagar? Kvinnor har - oftare än män- arbeten med obekväm arbetstid och jag anmäler fan snart kommunen för diskriminering!!

Skickat från min Samsung Mobil

Då ger vi oss ut på öarna på fotbollscup. I det härliga vädret. 

Skickat från min Samsung Mobil

En kontrasternas dag.

Vi har då avklarat 3 kalas idag. Ett för äldste sonen och 2 för hela familjen. Det första var hos ingifta släkten för att fira en examen i...en examen alltså. Att sitta vid gubbordet hos ingifta släkten är en studie i vidrigt bordsskick.
Som tur är så har de försvenskat sig i det avseendet att de kan ha en buffé i köket numer. Förut skulle allt stå på bordet och det fanns då inget hinder att man käkade direkt från uppläggningsfaten. Detta slipper vi (jag) oftast nuförtiden.

Men de är seriösa. Shit vad de löser världsproblem medan de slafsar i sig kött med händerna och käkar bulgur med sked som ett gäng 2-åringar. Det är svårt att ta en person på allvar när denne sitter med hela ansiktet insölat med tzatziki och hetsigt pratar om situationen i Syrien eller om annat gravallvarligt.

Sen avklarar vi givetvis de där förhören. De som gör att de alla framställer sig själva som genier.

Insölad med kyckling i hela stubbiga fejset:
-"Vem var det som var den första att dömas för offside någonsin?"
Detta vet ingen så samma person svarar triumferande:
-"Blablabla! Veeeet ni inte det!?" och slafsar vidare.


-"Jaha, men vem stod i mål när Tyskland mötte Portugal i EM 1966, då!?"
Och återigen vet ingen svaret så personen som ställde frågan svarar ju givetvis med samma triumf. Och slafsar vidare.


När alla sedan fått briljera med sina enorma kunskaper inom vilket område som helst så flyttar man till finrummet där kvinnfolket serverar kaffe. Och fortsätter raljera om gud-vet-vad. Och slafsa. Och skämta. Det gör man genom att driva med andra och framhäva sig själv så mycket som möjligt.


Sedan var vi på en utflyttningsfest hemma i Svenska hjärtan. Det är en studie i utmärkt bordsskick. Många äldre bor i området som ligger på skalan "helt ok" om man räknar i samhällsklass. Det förväntas för det första att man är i tid. Man tar i hand. Man äter med kniv och gaffel oavsett vad man har på tallriken. Och man skryter inte. Man låter andra komma till tals och man skämtar genom att driva lite med sig själv och framhäva de andra i rummet.

Både ock är roligt men på så skilda sätt att det är omöjligt att ens förklara. Dock föredrar jag Svenska hjärtans bordsskick framför assyriers vilken dag som helst och hade jag varit äckelmagad hade jag vägt 30 kilo vid det här laget.

Annat var det på min tid...

Jag hämtade just min 7-åring från ett barnkalas. Han pratar nu bara om drunknade barn, folk som skjuter sig i huvudet och drunknade människor. Detta efter att födelsedagsbarnets föräldrar ansåg det lämpligt att visa Titanic på kalaset. 

Nästa vecka skall vi ha kalas för vår äldste. Vi tänkte bjuda på öl och vin till hamburgare. 

Skickat från min Samsung Mobil

Då drar vi på kalas då *suck* 

Skickat från min Samsung Mobil

Kalaslördag.

Jag behöver slappa lite. En dag hade varit lagom men det där händer ju aldrig så jag får trycka in mitt slappande mellan kalas och träningar. Idag har vi 3 kalas, ett för äldste sonen och 2 för hela familjen. Vi måste hinna köpa och slå in presenter och jag måste få på 3 barn kläder.

Den äldste är det ingen idé att ens försöka hjälpa med det, han har ytterst bestämda åsikter om vad han skall ha på sig. Det brukar dock bli bra.

Mellan är följsam, han gör som jag säger.

Orange är det heller ingen idé att försöka rå på, skillnaden är det inte brukar bli så bra. Nu har vi inte påbörjat dagens strid ännu men det brukar inte vara vackert.

Jag slappar lite nu, det kommer att straffa sig senare när vi kommer försent till allting och jag kommer då att inte tycka att det var värt det. Men det är inte så lätt att rå på mig heller. Inte ens för mig själv.

Från Chanel Allure Sensuelle till...NÄHÄ!

Jag hade en parfym som jag använde i över 10 år. Jag luktade så fantastiskt gott jämt men så frågade en människa vad det var för parfym och när folk jag tycker om hade frågat innan hade jag gladeligen svarat men de hade ju vett på att inte köpa samma.  Denna människa hade inte vett nog att begripa och jag hade inte vett nog att inte berätta vilken det var.
Detta var några år sedan och jag har själv inte kunnat använda den längre, den är förstörd.

Sedan dess har jag testat tusentals! Mången parfymeripersonal har försökt ge mig det jag önskar; en som doftar porr, dyr budoir, lyxig bordellmamma...

Det har gått sådär, tills min nyblivne svåger trillade in igår med en parfym till mig och en till min man (han behöver inte ställa sig in - vi gillar honom - men det kan ju vara praktiskt att  han inte vet det kanske...) och den är PERFEKT! Han bad allra ödmjukast om ursäkt till min man när jag påpekade att maken misslyckats med sina försök trots att han bör känna mig bättre.

Jag går nu runt med en aura av lyxigt snusk och jag kommer aldrig berätta för någon vilken parfym jag har!

Grattis Sverige!

Jag spenderade merparten av nationaldagen på jobbet, sedan åkte jag hem.

Då fick jag uppleva ny asfalt. Det är grymt. Då kan jag trycka gasen i botten och få upp katedralen i 80 utan att det faller delar av den eller att den skakar så jag blir kissenödig. Jag körde förbi hemavfarten som en liten orange blixt och gav mig av till äldste sonens fotbollsmatch. Sol och oavgjort. Hes. Han har - konstigt nog - ännu aldrig skällt på mig för att jag gormar som en galning på hans matcher. Han som annars skäms över allt jag gör...?

Men nu är jag här. Hemma. I Svenska hjärtan.

Ok, ibland kan man rotera bilder...och ibland inte. Anywho; finn ett fel.

En sorgens dag.

Det var med sorg jag vaknade i morse, det var slutet på en era. Sista avsnittet av Desperate housewives.

Jag jobbade kväll, vilket innebär att jag slutar ca 20.45 men det brukar dra över tiden. Inte ens med den godaste vilja hinner jag hem på ca 10 minuter. Mitt rekord är 14 minuter. Därför var det inte så himla noga att mitt företags pengar stämde idag, skit i röran jag lämnade efter mig, jag är ändå först på plats i morgon. Jag och min sötaste bästis som mycket väl förstår storheten i denna händelse. Men som själv inte tittar. (ingen är perfekt)

Jag smet alltså. Lämnade henne med röra och pengar och kastade mig i min lilla skrotiga katedral till bil (den som är full med kors, Jesusbilder och annat krafs som följde med på köpet) och styrde kosan hemåt. Mot den bra TV:n därnere. Den var bokad i förtid.

Min väg hemåt är normalt kantad av rödljus och folk som kör sakta. Detta vet jag och jag skramlar tålmodigt vid varje rödljus och hoppas att ljudet från skrotkatedralen inte överstiger stadens bullergräns.

Men idag! Idag var alla trafikljus gröna! Som om Moder Natur var på min sida. Som om Hon förstod. Jag körde hem på 12 minuter. Och detta trots att jag plötsligt fick möte. På en enkelriktad gata. Lätt överraskad, och inte allt för rädd om min bil, körde jag en sväng upp på trottoaren och tog mig runt den stora, gröna pick-upen med en 123-årig tant bakom (eller mer under) ratten. Med en tilltryckt backspegel seglade jag sedan vidare genom min gröna våg och sladdade in till Kanal 5 och min bästaplats i soffans divandel.

Men nu är det över. Husfruarna har spritts för vinden och jag är bara tom.

Det är ju faktiskt snart semester! (Mamma, läs inte!)

Igår glömde jag att hämta min 7-åring från fritids. Idag, när jag skulle köra de två yngsta till dagis och var på väg in i bilen frågade Mellan: "Mamma, skall du åka till dagis i pyjamasbyxor!?"
Sedan åkte jag och tankade. När  kört en bit insåg jag att jag inte hade betalat. Så jag fick vända, endast för att upptäcka att jag inte hade plånboken med mig.

Jag tänker inte ens säga hur mycket jag har jobbat redan i år för då blir min arbetsplats dömd för slaveri.

Men jag skall börja ta ledigt, fast inte idag, vi har möte. Och imorgon är det ju röd dag, då vill man ju inte ta ledigt. På torsdag då...njäe, det var väl några intervjuer då.
....Det funkar nog inte den här veckan.
Nästa vecka...nej, då är det ju utbildning hela veckan. Men SEN!

Rätt forum vore nog mer Facebook...

Jag har suttit och gått igenom CV:ar på jobbet, de delas upp i tre högar, en "aldrig i livet", en "tja, kanske det" och en "definitivt".

Jag funderar på det här med foton på sig själva som folk skickar med. När man söker jobb, känns det då logiskt att skicka med bilder på sig själv när man sitter på någon förfest? När man solar vid någon pool? Sådana där läpputande självtagna bilder där man ser personens utsträckta arm? Eller, när man i ett minimalt linne kramas med sina vänner och ser helt onykter - men väldigt glad - ut?

Gissa vilken hög de hamnar i...

Årets kallelse...

...till tandläkaren har droppat in. Det ger mig ungefär 3 veckor att fluorskölja, tandtråda och borsta så gommarna blöder. Såren och blödningarna som uppstår efter min behandling brukar ha gått över tills det är dags.
Min Ernst-lookalike till tandläkare berömmer min skötsel av tänderna men bannar mig för att jag röker igen. (Ja, igen. Varje år.)
Han polerar bort rök/kaffe/vinfläckarna, penslar på något krafs och önskar att alla skötte sina tänder som jag. Han har läst på innan dessutom, han småpratar om barnen och sånt. Gemytlig. Som Ernst. Fast med skor.

Och jag åker hem. Och stuvar undan tandtråd, eltandborste och fluorskölj tills nästa år.

Min Orange. Min lilla minsting. Han som är störtsöt till och med när han har var rinnande ur ögonen.

Det klär inte mig lika bra.

Skickat från min Samsung Mobil

När katten är borta....

Min man och äldste son åkte till Danmark i går morse för att spela fotboll. Det var alltså jag och minstingarna kvar hemma. Lite som FF...

För vi sov länge, jag bytte inte om från pyjamas förrän vid fyra på eftermiddagen. En vän kom över på kvällen, vi grillade och lämnade köket i fullständig kaos efter maten. Sedan spelade vi Kinect med ungarna och de fick vara uppe till tolv, sedan slarvade vi med tandborstningen och alla sov i min säng.

Och idag sov vi länge, jag har inte riktigt tagit tag i kaoset i köket och jag har fortfarande morgonrock på.

Nu börjar den där känslan att infinna sig: måstestädauppinnandekommerhempanik! Den får man inte ofta vid 37 års ålder.

Det är mina barn och den där mattelösande 11-åringen.

Tjuvlyssnar på barnen.

Orange: "Om jag fällej nej ögonen så sej jag ingenting."
Mellan: "Va!? Vad coolt. Jag skall testa....Det är SANT! Man ser ingenting"
Orange: "Undjaj om mamma vet det?"
Mellan: "Det vet hon nog. Mamma vet ju allt"

Joråsåatte...

Vad ÄR det med mig och tomater?!

Jag har alltså en liten tomt. Frågan är om man ens får - enligt lag - kalla den för trädgård? Men jag har svårt att inse detta. Förra året sådde jag 4 påsar med olika tomatsorter. Hela lilla radhuset var belamrat med små plantor- noga utmärkta då vissa var busktomater och andra inte.
Jag hade inte förväntat mig att varenda fröjävel skulle ta sig men nu gjorde de det och jag kan ju inte mörda plantor!
Att plantera om alla dessa plantor är ett evighetsjobb och jag levde med jord under naglarna i månader tills jag en dag kom hem från jobbet och mina märkningar var borta. Lapparna låg sönderrivna över hela vardagsrumsgolvet och jag skötte därefter plantorna lite på måfå. Tjuvade dem ibland och lät bli ibland. Det var tomater överallt.

Barnen hatade mina tomatplantor, de var i vägen och tog tid och jag hatade dem också på grund av allt kånkade av gödsel och allt omplanterande, så nästa år skulle jag inte ha några. Aldrig mer!

Men jag köpte förstås en påse i år. Varenda fröjävel tog sig. Jag köpte också ärtor, persilja, morötter, ruccola och vad som mer växer i de där jävla krukorna och odlingsbäddarna har jag glömt. Jag kånkar gödsel, köper större krukor och vattnar oavbrutet. Jag kånkar in tomaterna på kvällarna och jag stödjer plantor jag inte ens kommer ihåg vad de är.

Nästa år! Nästa år skall jag asfaltera plätten till trädgård och förse mig själv med handklovar från mars till augusti!

Jag önskar att jag vore där han är... Och ja. Han sover i skjorta. Hade ni spenderat en sekund med den ungen så hade ni också insett att man inte ger sig in i diskussioner om sådant. Häromdagen sov han i sin Darth Vaderdräkt. Det här är ingenting.

Skickat från min Samsung Mobil

Imorgon blir det nog bra.

Jag gjorde't! Jag däckade i soffan klockan 18.00 och sov en timma. Jag och det Oranga barnet. När jag sen vaknade hade jag en känsla av att inte ens ha en kropp, huvudet kunde röra sig men inget annat. Jag är utmattad. Jag är så trött så jag tappar minnet, glömmer vad jag gör och tappar känseln i kroppen.

Min man servade mig med kaffe så starkt att jag fick sår i munnen men efter ett tag kunde jag klösa mig upp ur soffan för att packa för man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup tidigt imorgon.

Och det är då helt berättigat att tänka/utbrista; "kan han inte packa själv!?" men svaret är helt enkelt nej.
För att inte riskera att han stoppar ett par kallingar i innerfickan och drar så packar alltså jag. Och nu har jag gjort det. Och en hel massa annat. Och koffein som fan inte verkar när man drar i sig en liter kl 5 på morgonen en arbetsdag, verkar nu. En fredagkväll.

Så här sitter jag. Jag skall upp om 6,5 timme och är inte i närheten av att kunna somna. Bredvid mig i soffan ligger ett orange barn och snusar och en karl som snarkar.

Men det kunde varit värre. Det kan det ju alltid.

Snaaart får jag...

Skickat från min Samsung Mobil

Nu är jag ilsken!

...mest på mig själv för att jag ännu inte lärt mig att lita på min magkänsla, trots att den gång på gång visat sig ha rätt. Jävla dumma mig!
Jag gillar inte att vara mystisk eller hemlig men samtidigt vill jag inte vara elak mot någon så jag säger som så; man skall aldrig låna saker av folk. Aldrig. Fast det där vet ju alla.

Jag hade inte behövt skriva något alls tänker man ju då men så funkar ju inte folk.

Skit i det nu.

Jag är väldigt glad också så egentligen borde det ju ta ut varandra. Men så funkar ju inte folk alltså.

Eventuellt raderar jag detta strax, det var det mest meningslösa jag någonsin fått ur mig tror jag.

Migräään!

Första gången det drabbade mig var en kväll när jag och mannen spelade sällskapsspel och jag sluddrade när jag läste frågorna. Onykter var jag inte, däremot skitgravid. Känselbortfall i armen, sluddrande tal och konstiga fläckar i synfältet gjorde att ett besök på akuten var på sin plats efter order från sjukvårdsupplysningen.
Själv hade jag haft varenda jävla åkomma man kan ha som gravid så jag var rätt härdad och ville mest sova bort det hela.
I vilket fall så slutade det med att jag och min stora mage blev inlagd på en strokeavdelning.

Nu var det inte det jag skulle skriva om utan serviceyrket och folk.

Jag jobbar ibland med reklamationer och återköp och allra oftast står jag glatt och lyssnar när folk drar sin livs historia för att de vill lämna tillbaks en persienn som inte passade. Jag ger passande kommentarer, skrattar där det är lämpligt och skämtar trivsamt om både det ena och det andra.

Jag är djupt förstående när saker gått sönder och kunden fått åka tillbaks. Jag står ut med skäll och skrik från allsköns konstiga människor som går helt fritt, fast de borde sitta i koppel. Med munkorg.

Sen finns de dagar då jag får en migränattack i omklädningsrummet strax innan jag börjar och då -även om mediciner tar den värsta smärtan - så är jag fan inte på humör.

Ibland står jag också i kassan.
Kund:  "Jaså, går den inte in? Då är den gratis. Höhö"

Kund: "Är du ledig?"
Jag: (tänker:) "Japp, jag är ledig men jag står här i arbetskläder ändå för det är inget kul att vara hemma på sin lediga tid"

Jag: "Vill du ha en påse?"
Kund: "Ja, tack. Om du har."
Jag: "Nej, tyvärr, vi har inga" (Det är ett migränsvar)
Kund: "Nähej. Ok"

Kund: står mellan 2 lediga kassor och frågar: "Vem är billigast? Höhö"

Idag var en migränattackiomklädningsrummetdag. Då är jag djupt tacksam för arbetskompisar som åker och hämtar medicin till mig som jag glömt hemma och jag är också innerligt glad och tacksam över att jag har lite andra arbetsuppgifter nuförtiden som gör att jag kan dra mig undan till ett ödsligt kontor och syssla med saker som inte gör att jag måste le och uppföra mig.

En tisdag.

Den började med att barnvakten försov sig (tror jag) men jag hann till jobbet ändå. De första timmarna när jag börjar jobba 6.30 brukar jag aldrig minnas. Jag antar att jag tog mig till jobbet, gjorde det jag skulle och efter kaffe nummer 5 vid 8-snåret börjar så medvetandet väckas till liv. Det är väl ungefär vid den tiden min chef stormar in med uppgifter som skall vara färdiga igår helst och som den supermänniska jag är löser jag det galant. Jag kan nämligen välja själv när jag skall vara vid medvetande eller inte.
Eller...medvetande...men man kan välja någon slags alternativ verklighet där man alltid är grymmast på allt.

Hur det än gick med det där så fortsatte dagen. Jag har förstått att vissa människor pustar ut när de åker från jobbet, hem till vilan. Det kan vara en sådan där urban legend också, jag är skeptisk.

På vägen hem köpte jag två luftmadrasser till man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup till helgen och sova på golvet i ett omklädningsrum. Och så köpte jag ett rivjärn.

Kastade mig sedan hem för att hämta upp den unge som inte skulle med på mellanbarnets fotbollsträning. Och så handla mat.

Jag hade inte ätit något alls under dagen, man måste hålla sig fit så jag röker istället. Jag var därmed ganska hungrig och föll in i ett alternativt medvetande som mer berodde på näringsbrist än på egen vilja.
Så efter att ha rafsat ihop det mitt oranga barn sa till om köpte jag också ättika. Jag har aldrig använt ättika till något. Någonsin. Jag är dock ytterst nöjd över detta inköp. Min ättiksflaska står på köksbordet ihop med mitt retrorivjärn och får sammanfatta dagen som mycket lyckad.

Men han är söt....

Häromdagen var det vårfest på 7-åringens skola med loppis, försäljning av egentillverkade smycken, boxar och annat.

Jag skulle försöka klä på mig, så jag tog en klänning jag gillar;

(ja, jag borde roterat bilden men...tja...)

Äldste: -"VA!? Skall du se ut så??
Jag-"Eh, ja, vaddå..?"
Äldste; -"Asså, jag kan inte ens förklara men ...MAMMA!"

Så jag bytte om. Man vill ju inte skämma ut ungen. Jag tog en annan klänning. Helt vit och knäkort och domen blev höjda ögonbryn. Så jag bytte om igen.
Jag, -"Ok, jag har bytt om nu. Den här gillar du nog" sa jag och skred in i denna diskreta skapelse:

Hans reaktion var förfäran, ljudlös sådan. De andra två kastade sig runt benen på mig och lovordade mig.
Jag snörde glatt på mig mina röda Converse till denna kreation medan mitt äldsta barn fortfarande stod stel och förstummad tills jag gick ut genom dörren med ett glatt -"Kom nu pojkar!" då han bröt samman och gapade att jag är världens sämsta mamma och han kommer att skämmas tills hans stendör. Eller något sånt.

Givetvis slutade det hela med att jag gick i jeans och rosa top. Som sig tydligen bör av en mamma.

Idag var det dagisfest. Jag gjorde ett nytt försök med klänning nr 1 och äldste sonen var oberörd.

Jag -"Varför får jag ha den IDAG? Dina kompisar kommer ju se den." (storasyskonen skulle ju med)
Han: -"Aaa, men inga treor kommer se dig. Du är jättefin." säger sonen som själv gick i rosa shorts, neongalenallafärgerivärldentröja och rosa keps.

För att det skall inte vara lätt, eller?

En ledig måndag;

Upp halv 7 för att få iväg äldste till skolan. Sedan väcka de andra 2 och fixa frukost för andra gången.
Lite tvätt, lite städ, fixa anmälningar (och betala) för sommarens aktiviteter för ungarna, omboka missade tandläkartider för mig och äldstingen. Boka läkartid för minstingen som måste operera ut halsmandlar och polyper, sedan hämta äldste från skolan och åka med 3 barn och handla kläder till äldste som givetvis växt ur allt.
Tandläkaren med mellanbarnet, fixa lunch och sedan till dagis för vårfest.
Fotbollsträning och sedan fixa middag plus dusch/bad och läggning av 3 barn som vid det laget kommer vara övertrötta och protestera mot allt.

Svimma i soffan och upp kl 5 imorgon.

Fortfarande ingen himmel...

Jag bor i radhus. Ett sånt med trädgårdar på ett par kvadratmeter som gränsar mot varandra likt en fängelserastgård.
Man hör då grannarnas samtal. Vi har de mittemot. Det äldre paret som är ytterst vänliga och artiga mot varandra. Mannen tackar när frugan kommer ut med 11-kaffet, de samtalar och kommer överens om den lilla häckens klippning, de diskuterar middagen och de pratar lågmält. Så som man säkert gör om man är uppväxt i den här här miljön.

Vi har småbarnsfamiljen (ENbarnsfamiljen) snett till höger som är så pedagogiska så man nästan vill gå dit och slåss.. Och så han bredvid som bara lagar allt, klipper, fixar och är så himla ordentlig att hälften vore för mycket.

Jag är från landet. Jag är van vid oändliga ägor...nåja...och inga grannar...nåja... Min man - turken - är uppväxt i lägenhet men som sagt; turk som han är; man skriker och gormar och så gör ju alla så vem skall bry sig?? Ingen fattar väl ändå vad man säger.

Jag har svårt att ställa om mig till denna hänsyn vad gäller samtal men jag kommer på i efterhand att det här med "happy endings", det här med muttor och att vi är smårasistiska (fast väldigt roliga) KAN eventuellt besvära våra stackars radhusgrannar. Vi har pratat om cp-dockor och misshandlande lärare som om det vore världens grymmaste grejer (ja, men man behöver nog ha hört argumenten - det ÄR bra grejer) och jag inser nu att det där KAN ha låtit underligt och det KAN ha förklarat den plötsliga tystnaden hos ALLA grannar.

Jag behöver bo i ödemarken. Jag och mina åsikter.

Ok, jag kommer inte till himlen.

Vi var på någon slags tillställning på äldstes skola idag. Loppis, försäljning av armband, boxar och annat egengjort. Gulligt och jättetrevligt.

MEN...och ja, jag vet, man får ju inte säga så här men det var ett uppträdande med dans. Jag kan inte hantera det där. Barn, typ 9-åringar. som i en stor klunga har övat in en dans till någon poppig musik. Jag blir knottrig av skämmighet och speciellt när man kollar in de där som är grymt seriösa. Som tur är har mitt eget barn den goda smaken att också anse att det är brutalt pinsamt.

Efter ett snabbt fumlande med saxen ser min mellanson numer ut så här. Han är nöjd men jag undrar om pappan kommer bli det...?

Skickat från min Samsung Mobil

I'll be back.

Min minste har fyllt 4 år och med det bekräftades mina misstankar om att det finns ett ljus i tunneln. Den ungen gör dock sitt bästa för att sprida mörker men i slutet på dagen slätas det över av hans snusande i sängen.

Jag vill verkligen ruska liv i bloggen men med heltidsjobb, 3 ungar och en oändlig massa fotbollsträningar så är det på gränsen till omöjligt. Men som sagt...jag anar ljuset i tunneln.

Tur för mitt jobb att jag är ledig i 3 dagar...

I säkert en månad har jag haft en jäkla värk i ena benet. Det kommer på kvällarna och jag vaknar ofta på nätterna av det. På dagen känner jag inte av det.

Idag gjorde det dock ont på dagen, på jobbet och jag var som en gnällig skitunge men fan alltså! Och så skar jag mig i fingret på en metallgrej i en pärm.

Bajsdag. Kanske inte mest för värken, utan för fingret. Jag hatade pärmar redan innan. Speciellt tyska pärmar. De har bara 2 hål.

Dessutom hatar jag nu en av våra stamkunder för han sa att jag var känslig. Testa och säg till mig att jag är känslig när jag är dödstrött och på smådåligt humör. Och har ont. Testa.

I dare U!

"Jag kan hugga dig med den jävla metallgrejen så får du se hur känslig jag är!" "Och för övrigt; jag har fött 3 barn!" (den kan man alltid köra med)

"Höhöhö", skrockade mannen.

Jag gick tidigare från jobbet och så fort jag kom hem somnade jag i soffan och sov i 5 och en halv timma. Det gjorde lika ont när jag vaknade. Och då tänker man ju cancer naturligtvis. Positiv som jag ändå är tänker jag att "Vem behöver 2 ben?" och försöker fundera ut hur det rent praktiskt kommer fungera att vara enbent.

Googlade lite. Första träffen var "Skelettcancer"

Ja, men dåså. Tack för den här tiden. Jag tänker tala om det för denne stamkund nästa gång jag ser honom. "Hur känslig är jag nudå!? VA!? VA!? VA!?"

Och nu är det bara 2 månader till nästa.

Barnkalas idag för mellanbarnet som fyllde 6 år i veckan. En sak förundrar mig. Nej. Flera saker men just en sak gällande barnkalas;

Ett par av ungarna är yngre än min mellanson, typ 4 eller ngt, små i alla fall. Föräldrarna har jag eventuellt sett någon gång i dörren el på luciatåget på dagis och barnen har jag väl sagt hej till något fler ggr.

När man så har kalas och dessa barn kommer in med sin förälder som säger ett snabbt "Hejdå, ses sen" till ungen och sen ger sig av, HUR i hela fridens dagar tänker man då?!

Om min lille son blir ledsen/slår sig/längtar hem, då kommer denna okända människa eventuellt att försöka trösta honom, och eventuellt vet min son då vem hon är och går med på det hela?

Om min lille son blir bajjenödig, då finns ju denna okända människa som torkar honom i arslet, samtidigt som hon har koll på de 12 andra barnen.

Om min son inte uppför sig, om han bråkar, bryter mot reglerna i leklandet så kommer denna okända människa att tillrättavisa honom på ett himla bra sätt. Precis som hon gör med de andra 12 pojkarna. Ensam med de andra 12 pojkarna så funkar det där nog som på räls.

Skadar han sig på riktigt så har denna morsa inte en jävla chans att få tag på mig, mest för att hon inte har en endaste jävla aning om vad vi heter eller bor.

Av 13 små pojkar - en del syskonpar förvisso, så stannade EN förälder kvar och hon är en vän till mig och hennes ungar är supergoa och känner mig.

Föräldrarna till de allra bråkigaste ungarna fixade skjuts med andra - jag är HES av att "tillrättavisa" (ja, från början - men till slut RYTA åt) dessa ungar.

Curlingföräldrar? Tss, den enda curlingföräldern jag träffat på är mig själv. Resten är mer Bouleföräldrar. Släng i väg ungen och hoppas den träffar något vettigt.

Denna dag kräver sin Amarone. Och med något glas i kroppen väljer jag att tro att det märkliga beteendet beror på att de anser att jag verkar vara en så otroligt makalös person med otroligt välartade barn så att jag klarar naturligtvis detta galant.

Snälla, säg att det går över!!

Att 7-åringen går igenom puberteten nu - är det bara att glädjas över att det sen är överstökat eller kommer det hålla i sig tills han flyttar hemifrån?

Häromdagen grät den dramatiske sonen högljutt i sitt rum, jag gick in och frågade vad som stod på.

-"Jag vågar inte berätta det för dig för du kommer sälja mig till någon som skickar barn till andra länder och bara slår dem!"

-"Ok, jag lovar att inte sälja dig, säg vad det är." (ifall soc är inne och läser - jag har ALDRIG sagt något om att sälja mina ungar. Inte så de har hört i alla fall....)

-"Jag har aldrig egentligen gillat den här familjen, jag bara bor här för att jag måste"

-"Mammaaaaa, din unge är i knipa" vrålade 3-åringen för att hans pappa brottat ner honom i soffan.

-"Ja, rädda honom du!!" vrålade 7-åringen "Du älskar ändå inte mig!!"

Sägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröver...

Så jävlans ovärt!

I januari fick vi ett samtal mitt i natten; -"Hej, det här polisen Kalle. Er bil har brunnit upp".

"zzzz...öh...va!?"

Vid en lite mer kristlig tid ringde jag försäkringsbolaget. Jag fick av dem order att ringa Assistanskåren. De visste vart de skulle köra bilen. Så de kom efter en stund och tog vår bil - och grannens som också blivit skadad av branden.

Och sedan väntade vi. Efter ett par dagar ringde verkstaden och talade om att bilen inte skulle gå att laga.

...så oväntat....;

Efter ytterligare ett par dagar fick vi en faktura på bilskatten. Efter samtal med Transportstyrelsen fick jag veta att jag måste ställa av bilen. Så det gjorde jag. Sen fick jag en faktura från försäkringsbolaget på en avställningsförsäkring. Den skulle täcka brand, glasskada och skadegörelse.

Det finns inte ett uns glas kvar på bilen. Vad kan brinna upp? Och skadegörelse...tja..vad faen kan någon förstöra liksom?

Efter samtal med försäkringsbolaget så slapp jag betala den.

Sen ringde de upp en kväll.

-"Vilken service, ringer ni kvällstid?"

-"Jaa, jo, jag tänkte kolla med er, ni har en Renault försäkrad hos oss."

-"Eh..ja?"

-"Och en Peugeot?"

-"Suck"

Efter mängder med pappersarbete och väntan ringde jag så upp försäkringsbolaget för att kolla läget.

-"Jaaa, bilen är ju utdömd"

-"Ja, jag förstår nästan det"

-"Tyvärr blev din första handläggare sjuk, så en annan har tagit över."

-"Ok, får jag prata med henne/honom?"

-"Nja, nu är han sjuk"

-"Suck"

Efter ytterligare dagar med inlämnande av nycklar till verkstaden för utan nyckeln så.... Nej, just det, det finns inget tändningslås...och ingen motor för den delen. Och beställande av registreringsbevis. Som låg i bilen fast det inte skall.

Och letande efter kvitton på bilbarnstolar och barnvagn som fanns i bilen. Och min bästa kaffemugg!

Fan!

Tja, så kom då brevet med domen från försäkringsbolaget. Det slätade över allt strul så nu skall vi bara köpa ny bil. Bara. Det hade varit relativt enkelt om vi bara kunde bestämma oss för vad vi vill ha/behöver.

Så du/ni som en iskall natt i januari slog sönder rutorna i vår bil och tände på den för några minuters underhållning; jag hoppas att ni förfrös tår och fingrar, att ni har pyttesmå snoppar och att er mammas oförsäkrade bil kraschar.

Med er inuti.

Kan jag bara få lägga in en sak till om mitt äldsta fantastiska barn? ...ok, vem fan ska hinna svara...

"Mamma vet du vad Sean Banans låt egentligen handlar om?"

"Eh...nej...det vet jag inte..."

"Att varje människa skall kunna vara kung på sitt eget sätt. Man kan välja att vara mäktig om man vill, man behöver inte ha en krona på huvudet och man behöver inte vara som alla andra"

Ok, nästa inlägg skall handla om något annat men hallå...hållåååå, liksom!

Jag skyller väl på stress då...

Idag var min äldste son med mig på jobbet. Vad fan hände där?! Hur fick jag en så jäkla trevlig unge? Oblyg, initiativrik och med en slutledningsförmåga som sätter många i skuggan. Subjektivt har han ju alltid varit fantastisk. Nu är han det ju rent objektivt också.

Ja, jag är heeelt opartisk.

Det ger mig dåligt samvete. Hur kan jag inte ha märkt att denna pojke i massan av barn därhemma är en liten person med stor personlighet. Hur fan kan jag inte ha fattat det förrän ungen snart fyller 8 år!?

Jag har hela tiden sagt att jag inte gillar bebisar och att jag sett fram emot att faktiskt umgås med ungarna. Men jag har väl inte haft någon plan för när jag tänkt börja med detta. Idag var en brutal påminnelse om att det verkligen är dags.

I vår åker jag, min man och min äldsting till Florens för att hälsa på min syster. Bara vi. Idag insåg jag att jag inte åker med min man och en av ungarna utan med två personer. Det är fan tragiskt hur trög jag är!

Jag kunde ju blogga mer kanske...

Eftersom jag är en så himla ärlig (mesig) människa har jag aldrig fuskat med dagistider. Jag börjar sent ibland och då lämnar jag alltså de två yngsta på väg till jobbet.

Då detta inneburit att de missat en stor del av den pedagogiska verksamheten så har nu personalen på förskolan bett mig att ändå lämna barnen tidigt när jag börjar sent.

Eftersom jag alltså är så mesig så blev jag helt rörd av detta, jag fällde nog en liten tår över hur snälla och omtänksamma de är om barnen på denna förskola. Det var lite annat ljud i piporna på den förra...

Men så till problemet;

I genomsnitt har jag nu 4 timmar per vecka helt för mig själv, helt ensam, helt legitimt. Denna första dag har jag mest bara suttit och förundrat konstaterat att det finns tystnad kvar i världen. Men sen då? Vad i herrans namn skall jag göra med allt detta överflöd av tid!?

Det blir aldrig som man tänkt sig!

Efter en del slösurfande på morgonen slog det mig att - om Storebror kollar upp en - har jag en signalröd flagga vajandes vid mitt namn just nu. Jag hade skrivit lite på Facebook om att invadera mellanöstern - eller norge - och plundra dem på olja, om att få en stor summa pengar av en icke namngiven muslim. Dessutom hade jag nog skrivit lite om Säpo.

Då tänkte jag mig liksom vidare i situationen; svarta stora bilar som sladdar in i Svenska Hjärtan, skrämmer livet ur mina barn och grannar och fängslar mig. De har svart kostym och pilotbrillor.

Såklart.

Sen blir jag flugen med AirforceOne - i ögonbindel- till Guantanamo där jag får sitta i en plåtlåda och bli jättevarm tills jag erkänner.

..och just då knackade det hårt på dörren. Jag blev brutalt avbruten i mina spekulationer och jag tror att det kom lite kiss.

När jag sedan öppnat dörren och svarat grannen att; "Javisst, klart du får låna sopkvasten" så kände jag mig lite besviken. Resten av dagen blev inte riktigt så spännande som jag tänkt..

Eller bara sov. Utan liknelser.

Lugnet hade precis lagt sig. Alla barnen låg i sina sängar och godnattsamtalen var nästan slut när min äldste son häver ur sig att han skall "sova som blattarna från Somalialand".

Allt som oftast gör dessa ungarna mig mållös men det här var liksom mer än vanligt och som den blida mor jag är fick jag ur mig; "Va!? Vad SA du?! Var faan har du hört det där!?"

Jag blev dock inte så förvånad över svaret.

Visst har man fördomar, det har alla, mest de som säger att de är fria från dem. Jag är fullt medveten om mina egna men de har jag skaffat själv. Det skall mina barn också göra så jag tänker protestera och förklara allt de påstår som verkar korkat tills den dag de själva väljer att inte lyssna på mig och ändå tro och tycka vad de vill. Med tanke på att den äldste är 7 år så har jag fortfarande makten att styra någorlunda över hans tankar och då vill jag att han skall veta att alla människor, djur och varelser på denna jord har lika värde och att alla är värda respekt trots att man kan tycka att de är väldigt annorlunda.

Framförallt skall ungen veta att i mångas ögon är han själv en blatte, halvturk som han är. Han såg inte det negativa i sin egen härkomst (jag har alltid och ofta präntat in i ungarna att de har lyckan att komma från 2 olika kulturer och att de själva är bevis på att olika kulturer fungerar ihop om man bara vill och försöker förstå och respektera varandra).

Häromdagen hörde jag dock av en av barnens kusiner att "på pappas sida är alla normala. På mammas sida finns svenskar"

Hygglo liksom.

Läggningen tog alltså bra mycket längre tid än vanligt och jag har nu lite att tänka över... Hemundervisning och total isolering för barnen?