Om man bara visste...

Söndagsångest

Svår sådan. Och då är jag inte bakis och jag gillar verkligen mitt jobb. Det är bara det att imorgon börjar det kl 6.30. Min kropp hatar och straffar mig varje gång jag tvingar upp den för de tidiga morgnarna Jag är ful och trött hela dagen och jag somnar i soffan kl 17.00 endast för att sen inte kunna sova på kvällen och...tja.

Ingen reklam, tack.

Detta står på min brevlåda. Ganska tydligt. En fin rostfri skylt på en vit brevlåda. Detta tolkar folk som "Lägg inget här i men gå gärna upp till dörren och ring på - vilken tid som helst, vilken dag som helst - och försök kränga strumpor, hälsosamma ne...chokladbollar, nya fönster, svindyrt kaffe, tavlor och vad fan det nu kan vara"

Märkligt.

Förresten slutade jag röka för 3 månader sedan. Igen. Och idag är en riktigt jävlig dag. Från att ha tyckt att det var plättlätt sedan dag 1 har jag velat röka 4 paket på raken idag. VAD är det frågan om?

Från början hade jag någon idé om att jag alltid var tvungen att ha cigaretter hemma för då skulle jag inte bli röksugen för jag kunde ju om jag ville. Eller något sånt.

Som tur var fattade jag ju efter ett tag hur det skulle sluta så jag doppade dem i diskvattnet och slängde dem sen.

(ja, ni icke-rökare, skratta ni. Man skulle lätt plocka upp cig ur soporna om man behövde. Men inte om de var dränkta för det skulle inte rent praktiskt gå att tända dem)

Idag sitter jag här och funderar på om man inte kan röka gamla löv i tidningspapper. Inte konstigt att man är arg på världen.

Jag tänkte att jag - efter ett halvår el vad det nu är - skulle spy lite galla över världen. Lite allmänt, utan ordentlig ordning i det hela.

Jag börjar med Lars Vilks. Snacka om ond jäkel! En skitstövel som försvarar sin ondska och brist på respekt för allt annat här i välden med "yttrandefrihet". Han kränker en stor religion och hånar deras profet. För att man får och kan.

Dumskallen retar upp halva världen och anses som ett mål för terroristdåd. Då släpar han med våra skattebetalda SÄPO och går in på Svenska mässan i GBG. "För han tänker minsann inte vara rädd". Ok. Men alla andra då? Du och Säposnubbarna var ju inte direkt ensamma därinne. När skall någon ta tag i denna smygterrorist? Usch 1!

Usch 2 är bristen på civilkurage! Och då i första hand gällande den mördade 4-åringen. I tidningen träder det fram ett vittne med namn. (jag hade hellre stendött än erkänt) Denna tragiska människa berättar att han såg en barnmobb jaga en 4-åring in i ett buskage.

Och då valde han att gå hem.

En vuxen människa.

Då finns det ju olika alternativ till varför;

Han vågade inte säga något.

Han tyckte inte att det var så farligt.

Han är efterbliven.

Eller så är han bara en medborgare i ett samhälle där man sköter sitt och inte lägger sig i.

Det enda som inte är oförlåtligt är om personen är efterbliven. Alla andra alternativ jag kan tänka mig skrämmer livet ur mig. Jag har ONT i hjärtat och verklig ångest efter att ha läst om detta. Det gör på riktigt ont i magen på mig att ens tänka att någon vuxen skulle ha struntat i att hjälpa mitt eget barn om han var i den situationen.

Jag vet inte HUR många ggr jag har skällt på andras ungar för de varit elaka. Och mina egna ungar behöver inte ens vara inblandade. Jag ryter till om någon okänd unge är elak mot en annan okänd unge. Jag vet heller inte hur många ggr jag har frågat ungar som grinat i affärer el dylikt var deras föräldrar är. Ofta har de dykt upp innan ungen ens hunnit svara, och de ggr jag skällt på andras stygga ungar har de antingen inte hört/brytt sig eller så har de tagit över mitt skällande.

Några få ggr har någon förnärmad förälder snäst åt mig att sköta mitt. Men så fan heller! Jag sköter mitt OCH ditt! Så som jag förväntar mig av andra vuxna människor att göra också! När jag inte ser så sköt mitt! Skäll på mina ungar om de förtjänar det!

De skall växa upp i en värld där folk bryr sig om rätt och fel och där man lägger sig i! Framförallt om det hindrar dem från att bli mördade. Ihjälslagna i en skogsdunge.

Förhoppningsvis kanske resten av syskonen slipper leva i misär nu. Tack vare. Eller på grund av.

Och Usch3 är Ghadaffi. (Som jag hela mitt liv trott hette Khadaffi. Så det tänker jag skriva.)

Ja, han var en vidrig mördare. En ond människa men en som kunde leva i sin villfarelse i.. var det 40 år? Alltså sjuk i huvudet.

Jag försvarar inte ett endaste smack av det han gjort - han är bortom ord. MEN hur FAN är människor bättre som torterar en annan människa till döds!? Han ber om nåd. Som han förvisso inte förtjänar men han ber också för sitt liv. Det förtjänar han att behålla. I fängelse för resten av sitt liv.

Man har sjunkit lika lågt när man plågar en människa till döds och sedan firar detta. Fira frihet. Visst. Men begrav karln och lev fritt då.

Så. Nu har jag spytt min galla. Jag är trött på att världen är så ond.

So many men, so little time.

Jag är inne på min sista semestervecka nu. Just när jag börjat vänja mig. Och just när jag börjar inse att vi inte gjort ens en bråkdel av det vi hade tänkt. Jag går ju här och skrotar med mina tre små pojkar och kan inte göra NÅGOT vettigt alls.

Så igår ringde jag till jobbet och köpte mer tid. Nu har jag fått ytterligare en vecka att skjuta upp saker till. För då är ju barnen så vuxna så det inte alls är omöjligt att göra något när de är med.

Och efter det finns det ju helger. Och julledigt. Och sen har jag ju semester nästa år.

Fasaden klarar sig väl ett år utan brädor.

Nej, det gör den inte.

Ok, nästa vecka då.

Fast då kommer min emigrerade syster hem.

Och vi skall på bröllop.

Och jag har lovat barnen att åka till Astrid Lindgrens värld.

Jag får nog ringa jobbet igen.

Det är svårt att låta bli..

..att skriva något om den helt vansinniga massakern i Norge. Jag lusläser alla tidningar och tårarna forsar av alla berättelser från barnen på ön. De som hade turen att överleva. Eller tur...jo. Det hade de väl men det är nog inte helt enkelt att leva nu med alla minnesbilder från de där fasansfulla 100 minuterna.

Man blir mållös.

Då har jag lite att göra då.

För ett tag sedan så grävde jag bort en rabatt på framsidan huset. I den stod någon stor buske med stammar tjocka som lår och någon risig ros.

När allt var borta såg man hur väggen såg ut så då var planen att måla om. Häromdagen började jag då att skrapa men insåg snabbt att det var en del brädor som behövde bytas. Så vi köpte virke som jag har sågat till idag, det gick relativt snabbt - vi skulle ju bara byta "locken". Men så plockade jag loss en av de gamla panelbrädorna och såg att det nog var läge att byta en del av de undre också. Vilket var av någon märklig dimension som jag aldrig sett.

Tja, då får vi byta all panel.

Och pappen bakom såg ju skabbig ut. Då byter vi den med. Fast isoleringen. Den var jag ju tvungen att kolla. Dumt av mig. Den såg ut som skrumpen kartong.

Ok. Då får vi plocka ner alla stuprör och rännor för att komma åt...men de är så skabbiga att jag tvivlar på att vi får fast dem igen även om vi skulle vilja...

Ja. Dåså. Allt för en jävla buske, hade den fått stå kvar hade detta aldrig hänt!

Jag har fortfarande semester...

...fast nu på hemmaplan, där utsikten inte är lika fin.

Och pappan till barnen jobbar så det är jag och de tre små pojkarna. Jag har utarbetat en teknik som ännu är i sin linda men resultaten är hittills goda. Jag har aldrig gjort lumpen men jag tror mig köra militära medel.

Vid besök i mataffären t.ex. Då börjar vi med uppställning hemma, där reglerna gås igenom. Sedan tar vi en uppställning till utanför affären. De skall stå på ett led och titta på mig (inte för nära varandra så de kan slåss eller nypas) och när jag pratat färdigt skall alla säga att de förstått. (Detta brukar orsaka att folk som går förbi saktar ner och höjer lite på ögonbrynen.)

I upplägget ingår en belöning av något slag. Och ibland ett hot. Jag brukar också säga:

"Hur många händer har jag?

"Två" svarar barnen i kör.

"Och hur många är det?" frågar jag.

"En för lite" svarar de lydigt.

Och sedan handlar vi. På led och med mig sist så jag har uppsikt. 7-åringen får marschera först - för det är bara han som kan vänster och höger.

"Höger" beordrar jag från längst bak i ledet

"Yoghurt!" beordrar jag sedan.

Då kan det uppstå en lätt oordning då det skall diskuteras vilken sort de vill ha men när detta är över återgår vi till ledet.

Och på detta vis tar vi oss igenom Ica Maxi utan utbrott, nedrivna hyllor eller skrik och bråk.

Ibland är belöningen glass. Då får de den. Ibland är det att de skall få leka med grannen (som de ändå gör jämt) eller att jag tar fram det heliga smålegot som är bortplockat sedan länge då det alltid slutar i att de pilliga byggena ligger i bitar över hela huset. Ibland är belöningen att jag jagar dem genom huset och brottar ner dem. (Den snabbast avklarade belöningen) Eller att vi skall leka "fågel, fisk eller mittemellanjum".

Nu har jag dessutom gjort en whiteboardtavla där vi tar tid på DS-spelande och TV-tittande och markerar för varje barn hur länge de spelat/tittat. (med hjälp av en äggklocka håller vi oss inom tidsramarna) Denna tavla skall även utvecklas till att inbegripa upplockning av egna smutsiga kallingar, inte slänga jackan på golvet i hallen...och sånt.

Men jag märker att jag har en lång väg kvar innan jag bemästrar tekniken, för idag frågade 7-åringen;

"Men om JAG är ordentlig och de andra flaxar omkring och skriker; får inte JAG någon glass då?"

Nu jobbar jag på ett sätt att undvika kollektiv bestraffning, eller snarare kollektiv icke-belöning. Mest för min egen del för jag skulle troligen inte överleva det utbrottet som det oranga barnet skulle få om han fick titta på när bröderna fick glass och inte han.

Men jag kan säkert hitta NÅGOT fel hos dem alla för att motivera uteblivandet av belöning.

Semester...

Jag har semester. Och stackars mig som måste fira den här;

Usch, att behöva sitta och stirra på detta vareviga dag. Det här är hos min mamma och pappa, själv är jag inte uppväxt här utan fram tills jag var 18 bodde de i 5:e huset åt höger. Det var närmre havet. Fatta själva hur störd man hade blivit över att gå så här jäkla långt för att bada varje dag!? Tur man slapp det lidandet.

Men sedan flyttade de. Utan en tanke på barnbarnen. Vad skall de bli av dem, liksom?

Mina 3 pojkar (ja, 4 egentligen för jag kan nog räkna in maken) gråter floder nu när vi råkar befinna oss hemma i Göteborg. De vill vara hos mormor och morfar! Min mamma och pappa är världens bästa mormor och morfar. Inte på samma sätt som alla andra säger, utan på riktigt.

Här är vi ute på havet för att barnen ville fiska;

Troligen så dog pappa av tristess och mamma frös halvt ihjäl. Trots detta, och trots att de båda mycket väl visste att det inte fanns en endaste fisk att uppbåda så satt de snällt och drev medan en 7-åring, en 5-åring och 3-åring älskade varje sekund.

Tidigare på dagen hade vi alla lastat in oss och åkt i en timma för att besöka Nordens ark. Mamma gjorde matsäck och pappa betalade (man skulle kunna tro att de är assyrier) och barnen for omkring och var överlyckliga. Medan jag gillade de coola djuren

så var de lyckligast över närkontakt med kaniner och får. Och bin.

Och skogen. Min mamma får en helt vanlig skogspromenad att bli ett äventyr som ingen unge kommer över så lätt. Vare sig man är 3 eller 36 år.

Det är helt obegripligt att jag har det så bra. Vad i herrans namn har jag gjort för att förtjäna detta?!

Min klant.

Den mellersta av mina 3, han som glatt upplyste fröknarna på storebrors fritids att "undej sina tjosoj haj min mamma ett jövhål" han är en sådan klantig unge att jag börjar undra...

Han kan stå helt still och inte röra sig och ändå slå sig. Han petade mig i ögat en gång så han rev sönder hornhinnan och jag fick gå med ögonlapp i en vecka. Idag vaknade han klockan 5 på morgonen och därmed ökar hans chanser för tillbud avsevärt. Han hann att slå sig ungefär 300 ggr innan läggdags, i duschen halkade han, han slant med tandborsten så han började blöda och när så ungen äntligen var i säng så skulle jag pussa honom godnatt. Då reser han sig med blixtens hastighet och skallar mig på näsan så jag vrålar av smärta.

När man samtidigt bölar så tårarna spruta och då blöder näsblod så ser det söligt ut. När man är 5 år och har orsakat sin mamma denna skada blir man förtvivlad. När jag hängde över toalettstolen så späddes blodet ut ytterligare med det gamla kissvattnet (för vem spolar efter sig, liksom?) och såg troligen skräckinjagande ut för 3 små barn som naturligtvis följde efter mig.

Så då samlar man sig snabbt som moder. Man proppar in halva dassrullen i sin blålila näsa, tar första bästa handduk för att samla upp/dölja blodstänk på golv, dörr och väggar och så tröstar man. Eller ja. Man försöker. Ju närmre jag kom barnen desto mer skrek de av skräck.

5-åringen var förtvivlad och ylade "förlåt mamma" om och om igen. 3-åringen bara gallskrek och 7-åringen trodde att jag redan hade dött.

"-Det gör inget, jag vet att det inte var meningen, jag mår bra, det gör inte ont" upprepar jag gång på gång på gång med blod i hela ansiktet, på tröjan, på händer och armar och med en näsa vitt uppspärrad av 27 ark toapapper. Och så älskar man dem mer än något annat, trots all jävla kaos, smärta och hysteri de orsakar.

Eventuellt älskar jag dem i morgon när jag vaknar också men det är under förutsättning att min näsa har sin naturliga potatisform. Och färg.

Min absolut största skräck...

...är pedofiler. Dessa djävular.

Jag har alltid varit lite nojjig när ungarna varit ute, de har aldrig fått vara ute utan tillsyn men de två äldsta har fått gå till sina kompisar som bor runt hörnet. Då har jag kollat så de kom fram och sedan gått dit efter ett tag för att se så de är kvar. Och sen gått med dem hem.

Så för några veckor sedan våldtogs en liten pojke bara några minuters gångväg från vårt hus. Det hjälpte ju knappast min paranoia. Jag har vakat som en hök över barnen och förfasats över de föräldrar som INTE gjort det, vi har haft ungar som ringt på där föräldern TIMMAR senare ringt och lugnt undrat om Kalle är hos oss. Kalle är 6 år.

Idag var min 7-åring på sitt livs första disco. Och jag var med och som en hök gick jag runt och vakade över alla ungar som inte just höll sig till klungan. Koncentrerad som jag var på alla andras ungar (de vars föräldrar inte var där) så tappade jag bort mitt eget barn. Den kvarten det tog innan jag hittade honom höll på att ta knäcken på mig. Jag tvingade okända människor att leta efter mitt barn och det gjorde de. Med stor oro satte ett sökande igång. Alla vet ju vad som hänt i området.

Minuter senare hittade jag honom i en vrå vid dansgolvet. Glad och obekymrad var han. Som han bör. Och jag vet inte VARIFRÅN jag fick kraft att inte kasta mig om halsen på honom och böla helt okontrollerat. Han hade väl aldrig förlåtit mig då inför alla tjejer och coola fotbollskompisar.

Jag avblåste sökandet och tog med honom hem.

Och sedan hörde jag på nyheterna att de (troligtvis) gripit djävulen som våldtagit den där pojken.

Men jag kommer aldrig vara lugn efter detta.

Kanske om jag vetat att jag har jättefula barn som ingen pedofil vill ha...

Skit i att det ekar...

I vardagsrummet har jag en ryamatta (ja, jag - därför att det är jag som bestämmer vad som skall finnas i detta hem, sen bor det 5 pers här men det är ändå jag som har mattan. Typ) under soffbordet.

Den blir ordentligt dammsugen 2 ggr i veckan av en väldigt bra dammsugare. Fast idag var jag lite extra ambitiös och gjorde om ena fotbollsmålet till piskställning. SÅ jävla ÄCKLIGT!

Ur mattan föll 2 sandlådor, en konstgräsfotbollsplan, 14 veckors fredagsmys och lika många veckors lördagsgodis, en hel festfrisyr av hårnålar och så en halv toupé på det. Dammet som yrde hade kunnat kväva grannen om de varit utomhus.

Snuskmattan hänger kvar utomhus och jag är nu rätt skeptisk över att sova i mitt sovrum med den fina vita heltäckningsmattan...

I min piskiver utvecklade jag ett allmänt agg emot tyg och slet ner gardinerna och funderar på att klä in soffan i plast.

Gör om-gör rätt.

Earth hour... jag var ju med såklart men nu så här i efterhand inser jag att jag inte gjorde någon som helst nytta.
Vi släckte och stängde av tv:n men jag glömde alla våra miljövidriga element. Direktverkande el som man ju kör i dessa 60-talsradhus.
Modem/router, digitalboxar på stand-by, klockradio, datorladdare och allt annat. Jag glömde. Så nu får vi göra om.

I vilket fall; ikväll satt hela familjen i en timma och spelade "finns i sjön" i stearinsken. Eller nja, vi hade inte behövt tända ett enda ljus för här i Svenska hjärtan var Earth hour inte så jäkla poppis. Gatlampor och utebelysning hade gett ljus nog att se korten.

Men tanken var ju god.

A men DU, då?! Värsta grymma comebacken, liksom.

Jag har en snart-sju-åring. Han är så JÄVLA dramatisk att jag smäller av! Och förpubertal.

Världens vanligaste konversation i detta hem:
-"AAAAAJJJJJ, jag har så OOONTT!!! VRÅÅÅÅÅÅL, BRÖÖÖLLLL!"
-"Men HERREGUD, vad händer!? Vad har du gjort??" frågar en förfärad mamma med andan i halsen, beredd att kasta undan tigrar, mördare och ångvälten som kört över barnet.
-"Det SVIDER på min läpp!!" vrålar den förpubertala dramatikern.
-"Men ÄR du inte KLOK?! Lugna NER dig! Du skrämmer ju LIVET ur oss för lite SVID!" säger en ilsken, lättad mamma.
-"MEEEEN ÅÅÅÅÅH!!!" vrålar barnet medan han faller ihop i en hög på golvet.
-"Får man inte ha ONT i det här huset, eller!?!?" vrålar han vidare medan han slänger grejer runt sig och sprakar i väggar och golv.
-"LUGNA dig!" "Jo, man får naturligtvis ha ONT men du spelar ju över så det är LÖJLIGT! säger den ilskan mamman.
-"...Aaaa, men DU då!?" ryter ungen.
-"Vaddå, JAG då?" undrar den ilskan mamman.
-"Aaa, bara för DU är så himla bra och aldrig har ont!"
-"Hahahahahahahahahahahahahahaha" svarar den pedagogiska mamman. Mot sin vilja. Men vad fan skall man göra!?

Jag ser ljuset i tunneln.

I assyriska välden gör man vissa besök av plikt. Man går hem till folk som fått barn, som har flyttat, som gjort någon stor renovering hemma eller för att deras dotter/son har gift sig, för att önska glad påsk eller god jul. Bl. a. Detta kan vara folk som man ändå träffar ofta hemma hos svärmor t. ex men ett grattis räknas inte förrän man fått det i sitt eget hem.
I vissa fall är det inte jätteroligt.
I andra fall är det det.
Som idag.
Vi hade besök av min mans kusin, hans fru och deras två barn. Varför vet jag inte riktigt, det skulle kunna vara för både barn eller flytt - jag frågade inte. Vi fick en present och det får gärna täcka hela alltet.

De är trevliga som sagt och det bästa av allt är att de har små barn, mindre än våra, den yngsta är snart ett år och pillar på ALLT. Han river, drar, välter, bankar, sölar, kladdar och är precis så asjobbig som ungar i den åldern är.
Han rev våra blomkrukor, slet i skålarna på bordet, bankade med leksakerna i bordskivan och dreglade tuggat kex i ryamattan.
Föräldrarna var svettiga, besvärade och bad om ursäkt hundra gånger var. Vi satt allihop och balanserade kaffekoppar, assietter, kakfat och sockerskålar i händerna för att ungen inte skulle få tag på dem.

Och jag njöt! Det gjorde ingenting alls. Låt ungen kleta och riva!
Jag insåg att när jag städat upp efter detta barn så skulle det dröja lääänge innan detta hände igen. Jag insåg att jag inte lever mitt i det där längre, det där som tar knäcken på en och som gör att man börjar kallsvettas så fort man träder in i någon annans hem.
Jag ser ljuset i tunneln.

För att folk fattar trögt!

På Facebook lade jag ikväll ut ett foto på en svensk flagga och jag fick då ett par arga meddelande om att jag är rasist.

So?

De hade lika gärna kunnat skriva "Du har fötter, ditt svin!" För visa mig den människa som inte har en tanke om hur en viss nationalitet är.
Alla är rasister. Alla har sin åsikt om andra.
Man blir som man umgås...
Norrmän är trevliga och gillar brunost. Finnar bastar och dricker sprit. Danskar är glada och dricker massor med öl.
Fransmän pratar inte engelska. Italienare är kära i sina mammor. Svenskar är tillbakadragna och lojala. Assyrier är flockdjur och följer maniskt gamla traditioner.

Om man skall beskylla mig för något så får man vara lite mer specifik. Inte snacka självklarheter. För visst är jag rasist. Visst har jag fötter.

Dock är min svenska flagga inte något bevis för att jag är en ond människa. Den är en symbol för firande - för bröllop, sorg, födelsedagar, glädje och segrar.

Jag kan hissa min flagga och ändå ge varje individ en ärlig chans. Trots att jag - som alla andra - är rasist.
Alla flaggor är välkomna att hissas bredvid min.

Jorå, jobba heltid med småbarn. Grymt lyckat.

Idag har jag varit ledig. Resten av veckan jobbar jag sent, vilket innebär att jag inte träffar ett av mina barn förrän på lördag morgon. Jag sover när han vaknar och går till skolan (han gör inte detta själv då han är 6 år men alltså; pappan går upp), och han sover när jag kommer hem. De två andra träffar jag på förmiddagen eftersom de inte går i skolan så de lämnas därmed sent till dagis.

Då -på dessa lediga dagar- överkompenserar man/jag. Jag blir en sörja av husmoderlighet och kvalitetstid. En tid som jag undrar om någon av oss egentligen uppskattar?

På mina lediga dagar får han en frukost som är löjligt överdådig - han vill ändå helst ha flingor men äter av mina bacon, äggröra och 8 sorters pannkakor. För att vara snäll.
På mina lediga dagar är han löjligt välklädd. För att jag då har tid att stryka skjortor. Fast han hellre vill ha sin gamla Star Warströja men tar ändå skjortan. För att vara snäll.
Det bakas.
Jag suger på att baka och vår ugn är helkonstig. Men han rör, blandar och knådar trots att ingen av oss egentligen tycker det är roligt. Dessutom är det lååångt godare med köpebröd.
Jag läser saga - trots att jag nästan somnar av min egen röst och han hellre spelar dataspel.

Vi bygger Lego och pysslar, det tycker vi båda är roligt i ca 30 minuter, sedan vill jag spela Farmville och han ringa på hos grannen. Men vi håller på i timmar ändå.
Han; för att vara snäll.
Jag; för att jag har dåligt samvete.

Sedan gör vi egna talgbollar till fåglarna. Trots att han skiter i fåglar och jag lika gärna kan köpa färdig fågelmat.

Sedan åker vi skridskor. Som jag hatar och han visserligen älskar -men i min iver att roa det älskade barnet- lånar jag in två barn att leka med och råkar därför slarva bort mitt eget. Honom fann jag 15 minuter senare i full gråt. Hemma hos lånebarnens mamma. I samma upplösningstillstånd som jag själv var i då jag trodde han gått genom isen.

Nu är lediga dagen snart över och både han och jag har 4,5 dagar på oss att vila inför nästa dust av kvalitétstid.

Jo, han försöker ju...

Jag brukar köpa Faktum ett par gånger i månaden. Det är en tidning som säljs till förmån för - och av - hemlösa. Den kommer ut 1 gång i månaden så det är inte så att jag köper flera ex för att jag är trög utan för att jag helt enkelt tycker/tror/inbillar mig att jag hjälper försäljaren.
Jag läser dem sällan. De gånger jag tittar i tidningen är den bra men den skildrar en verklighet som jag inte klarar av. Jag är en mes och får ont i magen. Eftersom jag inte har möjlighet att göra så mycket väljer jag att sticka huvudet i sanden.

Men ja, jag köper tidningen och intalar mig att försäljaren sparar de ihoptjänade kronorna för att någon gång kunna få ett drägligare liv.

Igår var jag på Systembolaget och där utanför brukar de sälja tidningen. Snacka om självplågeri...
Jag hade inga kontanter utan tog ut 50 kr av kassören.
-"Till en Faktum" meddelade jag helt onödigt, eftersom killen i kassan troligen skiter i vad jag skall göra med min extra slant. Dessutom var han upptagen med att räkna ut vad 435+50 skulle bli för summa.

Så på väg ut köpte jag Faktum. Den ganska bedagade mannen tackade hjärtligt och innan jag hunnit få upp mina påsar som jag ställt ifrån mig så störtade han in på Systembolaget.

Troligen har han ett förvaringsfack där inne där han lägger sina pengar tills han får råd att skaffa lägenhet och ta upp kontakten med sina försummade barn.

It wasn't me.

Jag och de två äldsta har handlat arslena av oss idag.

-"Nu är jag helt slutkörd" upplyste Äldste den otrevliga damen i kassan i en butik.

När vi så var klara och skulle hem i snökaoset (jag läser Aftonbladet) så hade någon parkerat så jävla nära min bil att det var stört omöjligt att ta sig in på förarplatsen.

Jag fick krångla mig in där bak, åla mig i vinterjackan som fastnade i allt, tappade en stövel, svor och slog mig... Nej, så var det ju inte. Jag hade stoora bilen. Man kliver bekvämt in där bak, går fram mellan sätena och dimper ner i förarsätet med äran i behåll.
Trots detta retar det mig.
Men då tyckte jag mig se ett märke, ett fult ett, i lacken på den idiotparkerade bilen. Så jag öppnade bildörren för att titta efter. Och mycket riktigt. Ett stort, fult ett.

Det är så tråkigt när sånt där händer...

Osynligt...typ.

Det är nog snyggare utan. Helst helt utan munsår alls men det valet verkar man sällan få.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Det är glitter-tisdag.

Man kan äta glitter.

Eller vara grymt seriös när man sprider det över bordet.

Eller faktiskt ägna sig åt det som var själva tanken; fina glittriga konstverk åt sin mamma.

Eller så är det så att limmet är själva grejen.

Fast jag vill nog påstå att det var glittret.

Jag har glitter över hela huset och det går inte att dammsuga och inte att torka bort. Jag har glitter i ansiktet, i ögonen, i kameran, i mattor, soffa och säng. Och jag har glitter i musen. Om man vill tänka snusk nu så får man fast jag tänkte mer på datormusen. Den andra har jag inte tittat på ännu. Men troligen är den också full.

En idyllisk söndag.

För ett tag sedan påbörjades ett projekt. När vi flyttade in i Svenska Hjärtan valdes en grå färg till äldste sonens rum. Det skulle vara planeter och herregud så jag har försökt att hänga upp tavlor, lampor, planeter och lägga mattor som skulle ordna till kvinnofängelsekänslan i det där rummet.

Lönlöst.

Och jag har inte fått gjort något åt det. Förrän jag testade enklaste grejen:
"Får jag måla om i ditt rum?"
"Neeeej!"
"Men du vet; om jag gör det så måste du sova i vårt rum för det kommer lukta färg."
"Åh? Ok. Måla."
"Jag behöver hänga upp din säng i luften också"
"Varför?"
"Så du får plats med mer leksaker"
(Läs; så att jag kanstuvainenmassamöblersomjagintevillslängaochsomintegåruppgenomvindsluckan)
"Ah. Ok. Gör det!"

Så jag målade om. I 3 olika gröna. Från ljus limegrön till mer riktig limefärg. Skitsnyggt. Och så kom det till sängen.
En skraltig IKEAsäng kan man inte hänga upp på väggen. Så man bygger en ram för den att vila på.
På något vis hade jag sen fått för mig att jag kunde fräsa.
Det kan jag inte. Till största delen beror de nog på att jag inte har några verktyg för detta. Då blir det ännu konstigare att jag tror att jag vet hur man fräser. Kanske blandar jag ihop det med svarvning. Jag har en svarv. Fast jag hade i detta fall inte tänkt svarva något.

När så sängen var klar testade äldste sonen den och bröt ihop i förtvivlad gråt.
"Vill ni att jag skall DÖ!?"
"Eh...nej, det vill vi ju inte...?"
"Och varför skall jag sova skithögt upp så jag kommer slå ihjäl mig då!?"

Så jag gav mig på symaskinen. En bitter ovän sedan länge men ungen skall ju ha gardiner. En miljon trassel och svordomar senare har vi ett rum med snygga väggar, snygga gardiner och loftsäng. Som sparar nog golvyta för att få plats med en madrass med en ilsken 6-åring på.

En av många idylliska lördagar den närmsta tiden.

Nu sitter vi bänkade framför Melodifestivalen. Sådär idylliskt...eller...

"Mammaaaa, vi vill kolla på moledifestovalen ikväll!"
"Jaha. Varför? Vad är det"
"Ööhh, alla på skolan ska titta"
"Fast det är bara en massa röten musik"
"Hmm...fast man får äta godis..."

Ok. Så då sitter vi då här - helt ointresserade hela högen. Den yngste har redan blivit deporterad till sin säng och somnade på några få sekunder. De andra två sitter halvt i knäet på varandra och puttas och vill kolla på Cartoon Network.

"Vajföj sjungej dom hela tiden?"
"Tja, det var du det här ni ville se"
"Nej, vi vill se på moledifestovalen!"
"Ja, fast det är ju detta"
"Mamma, nu fåj du inte söja bil"
"Va?"
"Du djickej vin."
"Skall ni kolla på det här, eller?"
"Kan vi se på Cartoon network?"
"Nej, nu skall vi se på det här!"
"Vajföj hållej du på med datojn då?"
"För att det här är rena skräpet"
"Det är JÄTTEBJA!"
"Men titta då!"
"Jag vill se på Cartoon network!"
"Nej!"
"Mamma, vajför hållej du på med datojn?"
"Jag gör viktiga saker. Titta nu på tv!"

Så trivsamt vi har det.
Vi tittar på Babsan. För fortfarande är det jätteroligt med män i kvinnokläder. Vi lyssnar på skräp till musik som skrivits till...ingen alls, utan bara tilldelats någon av de som liksom alltid är med.
Vi tittar på fåniga pausnummer och tråkiga artister med något undantag varje år. Typ krulliga hårdrockare.

Vid närmare eftertanke så är Cartoon network troligen mer underhållande.

I ren vrede...

...skriver jag ett inlägg för nu har jag varit vaken i över en timma. Klockan är 6.30 och jag har haft två smärre hjärnblödningar redan.

Vad ÄR det med barn!? HUR kan de slåss och bråka så och ändå älska varandra efter 2 sekunder?! Efter att ha vaknat och trampat runt i min säng tills adrenalinet pumpade och omsomning är omöjlig - både för dem och mig - åkte de in i sitt rum. Där de leker i 5 minuter tills den lille sparkar Mellan så han slår huvudet i sin säng. Och så utbryter hysterisk gråt. Hos Mellan för han fick ont och hos den lille oranga för jag blev fullkomligt rasande på honom.

Då vaknar Störst och skäller på sina bröder så de börjar grina igen. Mitt hopp om att få mer än 5 timmars sömn grusades då brutalt, jag kapitulerar och inser att jag behöver ringa tandläkaren då jag troligen bitit sönder minst två tänder i ilskan.

Det kommer bli en bra dag, det här.