Min klant.

Den mellersta av mina 3, han som glatt upplyste fröknarna på storebrors fritids att "undej sina tjosoj haj min mamma ett jövhål" han är en sådan klantig unge att jag börjar undra...

Han kan stå helt still och inte röra sig och ändå slå sig. Han petade mig i ögat en gång så han rev sönder hornhinnan och jag fick gå med ögonlapp i en vecka. Idag vaknade han klockan 5 på morgonen och därmed ökar hans chanser för tillbud avsevärt. Han hann att slå sig ungefär 300 ggr innan läggdags, i duschen halkade han, han slant med tandborsten så han började blöda och när så ungen äntligen var i säng så skulle jag pussa honom godnatt. Då reser han sig med blixtens hastighet och skallar mig på näsan så jag vrålar av smärta.

När man samtidigt bölar så tårarna spruta och då blöder näsblod så ser det söligt ut. När man är 5 år och har orsakat sin mamma denna skada blir man förtvivlad. När jag hängde över toalettstolen så späddes blodet ut ytterligare med det gamla kissvattnet (för vem spolar efter sig, liksom?) och såg troligen skräckinjagande ut för 3 små barn som naturligtvis följde efter mig.

Så då samlar man sig snabbt som moder. Man proppar in halva dassrullen i sin blålila näsa, tar första bästa handduk för att samla upp/dölja blodstänk på golv, dörr och väggar och så tröstar man. Eller ja. Man försöker. Ju närmre jag kom barnen desto mer skrek de av skräck.

5-åringen var förtvivlad och ylade "förlåt mamma" om och om igen. 3-åringen bara gallskrek och 7-åringen trodde att jag redan hade dött.

"-Det gör inget, jag vet att det inte var meningen, jag mår bra, det gör inte ont" upprepar jag gång på gång på gång med blod i hela ansiktet, på tröjan, på händer och armar och med en näsa vitt uppspärrad av 27 ark toapapper. Och så älskar man dem mer än något annat, trots all jävla kaos, smärta och hysteri de orsakar.

Eventuellt älskar jag dem i morgon när jag vaknar också men det är under förutsättning att min näsa har sin naturliga potatisform. Och färg.

Min absolut största skräck...

...är pedofiler. Dessa djävular.

Jag har alltid varit lite nojjig när ungarna varit ute, de har aldrig fått vara ute utan tillsyn men de två äldsta har fått gå till sina kompisar som bor runt hörnet. Då har jag kollat så de kom fram och sedan gått dit efter ett tag för att se så de är kvar. Och sen gått med dem hem.

Så för några veckor sedan våldtogs en liten pojke bara några minuters gångväg från vårt hus. Det hjälpte ju knappast min paranoia. Jag har vakat som en hök över barnen och förfasats över de föräldrar som INTE gjort det, vi har haft ungar som ringt på där föräldern TIMMAR senare ringt och lugnt undrat om Kalle är hos oss. Kalle är 6 år.

Idag var min 7-åring på sitt livs första disco. Och jag var med och som en hök gick jag runt och vakade över alla ungar som inte just höll sig till klungan. Koncentrerad som jag var på alla andras ungar (de vars föräldrar inte var där) så tappade jag bort mitt eget barn. Den kvarten det tog innan jag hittade honom höll på att ta knäcken på mig. Jag tvingade okända människor att leta efter mitt barn och det gjorde de. Med stor oro satte ett sökande igång. Alla vet ju vad som hänt i området.

Minuter senare hittade jag honom i en vrå vid dansgolvet. Glad och obekymrad var han. Som han bör. Och jag vet inte VARIFRÅN jag fick kraft att inte kasta mig om halsen på honom och böla helt okontrollerat. Han hade väl aldrig förlåtit mig då inför alla tjejer och coola fotbollskompisar.

Jag avblåste sökandet och tog med honom hem.

Och sedan hörde jag på nyheterna att de (troligtvis) gripit djävulen som våldtagit den där pojken.

Men jag kommer aldrig vara lugn efter detta.

Kanske om jag vetat att jag har jättefula barn som ingen pedofil vill ha...

Skit i att det ekar...

I vardagsrummet har jag en ryamatta (ja, jag - därför att det är jag som bestämmer vad som skall finnas i detta hem, sen bor det 5 pers här men det är ändå jag som har mattan. Typ) under soffbordet.

Den blir ordentligt dammsugen 2 ggr i veckan av en väldigt bra dammsugare. Fast idag var jag lite extra ambitiös och gjorde om ena fotbollsmålet till piskställning. SÅ jävla ÄCKLIGT!

Ur mattan föll 2 sandlådor, en konstgräsfotbollsplan, 14 veckors fredagsmys och lika många veckors lördagsgodis, en hel festfrisyr av hårnålar och så en halv toupé på det. Dammet som yrde hade kunnat kväva grannen om de varit utomhus.

Snuskmattan hänger kvar utomhus och jag är nu rätt skeptisk över att sova i mitt sovrum med den fina vita heltäckningsmattan...

I min piskiver utvecklade jag ett allmänt agg emot tyg och slet ner gardinerna och funderar på att klä in soffan i plast.