Maria Kirschsteiger. El Ernst Montazami.

Ni har väl alla sett att Maria Montazami bloggar! Hon är som en blond version av Ernst; lika trivsam och positiv.

It wasn't me!

I går insåg vi att vi haft inbrott i bilen. ( Ja, vi fortsätter på ämnet bilar )

För 2 veckor sedan... Ja. Vi är lite tröga.

Det ringde på dörren en morgon. En granne meddelade att båda framrutorna var nervevade på vår bil och jag har sedan dess undrat hur fan det gått till. Det var jag som hade kört bilen och jag tycker att jag borde ha märkt att rutorna var nere. Det var ju förvisso någon plusgrad. Men ändå.

Efterhand har vi saknat grejer; fodralet med alla cdskivor. Mora Träsk, Kenny Rogers, Dolly Parton, Snoop och en massa andra. Bra grejer.
Sladdarna till barnens DVDskärmar ( skärmarna var inomhus ) och en mobilladdare. Smågrejer liksom. Men min mans jacka är också borta och jag har ett svagt minne av att den låg i bilen.

Jag har fått skäll för detta skall ni veta. KlantÄjj-Käjj som inte vevar upp rutorna. Men jag har varit helt säker på att jag inte ens dragit ner dem!

Igår pratade så min man med några vänner som tydligen råkat ut för samma sak, och polisen hade då sagt att det finns något sätt att dra ner rutorna genom att sticka in något i nyckelhålen på bilarna?
Efter att i dag ha anmält hos polisen fick jag detta bekräftat och jag skuttar nu runt lite lättare. Jag är rentvådd!

Nu ska jag bara jobba på min mans skuldkänslor för den orättvisa anklagelsen jag fått utstå i 2 veckor. Jag har nämligen sett ett Bulgarihalsband som jag vill ha. Nej, som jag behöver. Han kommer ju få en ny jacka, så det är ju liksom inte mer än rätt!

Med viss reservation...

Fram på eftermiddagen i det Äjj-Käjjska hemmet.

"Ding-dong" dörrklockan ringer.
-"Hallå majfano ( jag tror det betyder typ "härskare" eller likn. ) Jag har en bil här om du vill kolla. Din fru behöver ju en."
-"Åh, bra! Äjj-Käjj!" ropar min man. "Ta och provkör."
Så jag tar en sväng med kurdisk ( el eventuellt turkisk ) musik dånande ur högtalarna. Tar mig inte tid att kolla hur stereon funkar ) Jag tar mig däremot tid att kolla in alla Jesusbilder och kors som dinglar överallt. Hoppas de ingår i köpet för då kommer jag ligga skitbäst till hos svärmor.

-"Javisst, den blir bra" säger jag. "Vad är det för årsmodell?"
-"Eh, ingen aning. Kanske -01?"
Jag går ut och kollar.
-"Nä, det är en -98"
-"Samma sak. Jahni" ( Det senare betyder typ "typ". Typ )
-"Ja, ja, det kvittar. Ok, jag tar den. När får jag den?" undrar jag.
-"Jag skall kolla. Kanske nästa vecka"
-"Ok, men vems ÄR bilen?" undrar jag.
-"Aaaa, en kompis, vettu"

Så med viss reservation har jag nu köpt en bil. En liten Renault som saknar ett dörrhandtag men som har en fet stereo och en kyrka inuti som kompensation. Den är orange. Och det är fantastiskt. Den är ful och så gott som gratis. Och den skall få heta Ernst. För den kommer bli min väg rakt in i sinnesron. Min biljett till att slippa ligga i tacksamhetsskuld. En fin vän, helt enkelt.

Men tänk att det blev en Ali ändå.... I detta fall så vet jag dock att mellanhanden är att lita på till flera hundra procent så jag är ganska lugn.

Och till min svägerska vill jag bara säga: %&¤%/&&(()=?(¤"!%&I= Buss!!!!!

Dagens middag. Tvårätters.

De finns de som...

....undviker att ringa på bilannonser på Blocket inlagda av Ali, Ibbe och liknande utan gärna väljer Annika och Andreas i stället...

Så skulle jag ALDRIG göra. För det känns precis lika tryggt att - som fullständigt bilokunnig kvinna - köpa en bil av dem. För inte har man väl fördomar?

Eller...VÄNTA nu lite...

Bilaffären som denna gång kommer att bli av.

Och så var det barnen.

Och här har ni mina fantastiskt fina barn. I likadana kläder för det är väldigt glamouröst har jag fått förklarat för mig av Flygvärdinnan.

Och så är det också väldigt långt ifrån alla svarta små ärvda kostymer och lackskor som de andra ungarna hade. Bara det liksom.

( Och där åstadkom jag världens längsta länk till Flygis )

Och här kommer den. Tadaaaa...

I sann blygsam anda publicerar jag då en helt naturlig bild på mig så som jag går omkring en helt vanlig lördag. Dock är den lite, lite åverkad då jag blundande och dessutom fyrade av mitt allra bästa Bert Karssonsmile.




I samma blygsamma stil håller jag mig så i mitten på festlokalen medan ringdansen pågår runt mig och det ( trötta ) oranga barnet.


En timme senare var jag iklädd en annan klänning när jag hade den nuvarande närmre knäna än hakan. Det var lite distraherande att inte kunna släppa taget om tuttarna för att bibehålla någorlunda heder. Men det var kul så länge det varade.

Ont, det gör ont.

Det var rent vidrigt att masa sig upp ur sängen idag när klockan ringde kl 05.15. Det var vidrigt. VIDRIGT!

Min kropp är öm efter helgen. Mina fötter och ben värker efter ovanan att gå i klackar. Mina revben är ömma efter det hårt snörade klänningslivet. Min hårbotten är öm efter alla hårnålar och allt extrahår. Mina öron är ömma efter oäkta glitterörhängen.

Det kostar på att ha kul.

Lite kostsamt är det kanske också för de gäster som inte kan ta sig hem till sina länder de bosatt sig i. De missar ju jobb och skolor och så har de inga rena trosor kvar. Och brudparet skulle ha varit på andra sidan jordklotet vid det här laget. Det är ju lite synd om dem. Och ganska kostsamt.

Fast nu ägnar vi oss åt mig. Och bilden på min klänning som svävar omkring ute i cyberrymden, för flera timmar sedan mailad till mig men ännu inte landad. Det kan vara svårt att ägna sig åt vardagssysslor tills den dyker upp här men vi får försöka göra vårt bästa.

Ok. Det finns en del som gett upp.

Och nu är vi (de) i full gång.

Vi här börjat så smått.

Men imorgon...imorgon blir det bra.

Den dagen då 150 ingifta släktingar anländer till ett och samma hus är ingen bra dag att;

1: Glömma att sätta på nikotinplåster.
2: Lida av PMS
3: Drabbas av suspekt magbakterie.
4: Ha en sjuk Orange unge.

Det är däremot en bra dag att köra smiten på och sedan ägna kvällen framför tv:n med ett glas vin. Men i morgon...tänker jag i alla fall sätta på ett nikotinplåster.

Nu kan man undra vad radhusgrannarna tror. Och min mor och far...

...to be continued...

Jag har inhandlat min nya pryl, ingen Iphone men en HTC Legend som jag är helt kär i. Som ni märker så bloggar jag ju sönder er... eller inte. Men nu är det ju mycket annat liksom ( och ja, jag skriver ofta det som ursäkt. Men det är ju alltså ofta rätt mycket annat. )

Katastrof. Min klänning är för lång. Min bulliga tyllkreation kommer att fälla, inte bara mig, utan de inom en radie av 4 meter ca. Men ingifta släkten hade lösningen. ( Då jag inte ville lämna ifrån mig den till en skräddare och riskera att jag inte hinner få den tillbaks i tid. )

-"Äjj-Käjj, do vet han Baberiba, han kan jättebra gardiner. Han kan hjälpa. Jag skall ringa, du kommer med mig i morgon!"
Mr Baberiba är mannen som alltid håller i den lilla näsduken och dansar först i ledet på alla fester. Han är alltid svettig och har en miljon söner som alla är lika svettiga. Han är väldigt glad men har hemskt arga ögonbryn.
Tydligen kan han sy gardiner.

Så jag och en svägerska ( tolk ) knallade hem till Mr Baberiba för utprovning. Jag var nervös.

Nej, jag var rädd.

Jag blev beordrad att byta om. -"Shaifo!" vilket betyder "Rappa på" Under provningen satt den Hennafärgade Fru Baberiba och pratade assyriska med mig, trots att jag berättade att jag inte fattade ett endaste ord hon sa. Då pratade hon bara högre. Och högre. Och min usla tolk drack kaffe och skötte inte alls sitt jobb.

-"Kanske imorgon färdig" sa Mr Baberiba medan svettpärlorna glittrade i pannan på honom.
Eventuellt får jag en svettig klänning i morgon. Eller så menade han att han skulle klippa sönder allt och sy en gardin av tyllapptäcke i morgon. Vem vet.

Vill ni se något äckligt? Well, ni måste. En vattkoppa full av bakterier, stor som en enkrona. I kväll skall barnet rakas och bandageras. Det blir kul. Så himla kul. Men å andra sidan stänger det kanske inne lukten lite? Det vore skönt ätt kunna gosa med ungen utan att få kvaljningar.

OM det skulle bli aktuellt....

...så skulle jag vara den första att lämna in mina barn för inoperering av GPSsändare.

Man kan väl göra det på husdjur? Jag hittar ju hellre mina ungar om de försvinner än min katt?

Näe. Shopping gör ingen lycklig.

I ett skitkorkat försök att få min slöa laptop att gå lite snabbare stängde jag av lite grejer och orsakade att startskärmen är helt tom. Förutom en klocka.
Förut fanns där ju ikoner och en startmeny. Nu är det tomt.

Nu sitter jag i förrådet och klickar på den gamla stationära datorn och det är minsann inget roligt alls. Jag kom aldrig iväg idag för att införskaffa min Iphone. Så imorgon måste jag ju göra det. Och köpa en ny dator. Och hämta ut min blingiga blåsa. Och handla lite tillbehör till blåsan.

Nu skulle jag kunna tänka mig att det troligen är ganska enkelt att få tillbaks ikonerna på startskärmen. Men det vet inte min man. ( Och om det INTE är så lätt så har vi i alla fall en väldigt stylish klocka )
När jag köpte den numer tomma datorn var det för att internetuppkopplingen slutade funka på den förra. Efter någon månad tryckte jag på knappen på den gamla ( ni vet WLAN ON. Eller ngt sånt ) och min man var glad över att få en alldeles egen, fungerande dator.
Jag gör samma sak denna gång och köper dessutom två par kalsonger. TVÅ.

Hur skall jag någonsin kunna somna inatt?! Jag får ta ledigt från jobbet ett par dagar för att, i lugn och ro, bearbeta min eufori.
Och min stackars man. Efter sina presenter kommer han att tro att jag smörjer honom för att upplysa om att barn nr 4 är på gång. Stackars karl. Och så visar det sig sedan att jag bara är en helt vanlig omtänksam fru.

Bara en liten update från radhusidyllen.

Jag är just hemkommen från ett multinationellt påskfirande.

Där jag växte upp bodde det svennar så långt traktorn kunde nå. Det fanns en adopterad tjej men i och med att hon ju pratade svenska och hade svenska föräldrar så fick det ju gå an.

För att kompensera för detta har vi nu utsatt våra stackars föräldrar för alla kulturer vi kan tänkas uttala.
Jag är ju gift med tusen assyrier, min ena syster är gift med hundra libaneser ( eller egentligen Aramiter el ngt sånt ) och den andra systern gifter sig i sommar med hundra italienare, Romare närmare bestämt.

I påsk har vi alltså varit så internationella så man har fått huvudvärk. Fast å andra sidan; min mamma började dra in utlänningar i socknen när hon gifte sig med min pappa - smålänningen.

Och så har barnen turats om att vara sjuka. De är väldigt vänliga som tar en natt var, så man inte behöver vänja sig av med sömnlöshet. Jag är sliten efter senaste veckan. Och efter helgen. Och så är jag lite småsjuk. Och måste hinna med solning, shopping och förberedelser inför det stundande bröllopet. ( det med svågern ) Och så har jag ju ett jobb... Och där är väl enda tiden jag har tid och ork att blogga så därmed tänker jag, vid nästa lediga stund ( troligen imorgon ) ge mig ut och inhandla en Iphone eller dylik pryl.
Min man kan få ett par nya kalsonger eller något, så det blir rättvist. Han är nämligen inte så kräsen. Och dessutom vet han inte vad en Iphone är.