Min tid kommer!

Mitt Oranga barn har beslutat sig för att inte sova mer. Inte på dagen, inte på natten. Aldrig.

I allafall inte längre perioder än 1 timme på natten och 30 minuter på dagen. Och då skall han helst somna med någon som stirrar på honom genom spjälorna i sängen.

Tänk er att lägga er till ro, med ett hav av nappar som små knölar under kroppen och en vällingflaska att mest gosa med och så en människa ( med ett ansikte 3 ggr så stort som ens eget ) stirrande på en på en halvmeters avstånd. DET hade avskräckt mig från söm i all evinnerlighet.

Alla sätt har vi försökt. Men det är just detta som ger oss åtminstone en liten stunds ro från denna Oranga lilla pest och pina.

En pest som är så fantastiskt, ljuvligt söt att alla försök till att hålla på rutiner och inte alls ta upp honom hela tiden bara inte fungerar. Så vi gräver vår egen grav här. Men det gör inget. Jag är knappt levande som det är.

Men bara så ni vet; er tid kommer.... Jag skall tynga er uppväxt med skuld och ni skall få betala!

Nej, det var visst inte riktigt över....

Nu när magsjukan plöjt över Svenska Hjärtan och jag jobbat en lååång och sen dag kom jag så hem. Tänkte mig ett låångt bad och sedan gå och lägga mig tidigt med min underliga bok jag läser för tillfället.
Inte alls så viktigt för jag hade somnat efter 2 meningar.

Jag klev in - intet ont anandes -i fullständigt kaos.

I köket stod 5-åringen med handen i en kanna vatten och gallskrek, min man bar runt på en trött och gnällig bebis och jag fick någorlunda klart för mig vad som hänt.
I Svenska Hjärtan har vi en spis med plattor. Om ni minns sådana där runda, uppstående plattor med runda rattar. De är varma i 3 dagar efter man har stängt av dem. På en sådan hade 5-åringen lagt handen. Alla fingrar på hans högra hand är täckta med blåsor.

Jag fick rotat fram Xylocainsalva och smetat på - inte för att jag vet om det hjälper egentligen men det var det, aktivt kol eller Samarin jag tyckte att jag hade att välja på.

Så tog jag då över det gnälliga Oranga barnet och kände att han ju var glödhet och säkert hade massor i feber.
-"Feber...? Öh, njäe, jag vet inte..." svamlade min man.
-"Uuuuääääää, MAAAAAMMAAAA!!! Jag kissar NEEEEEER mig!!" vrålade det så från ovanvåningen där treåringen vinglat upp ur sängen för att stanna till på mattan och skapa en stor mörk fläck.

Så honom fick jag svepa med till toaletten, trösta och sedan duscha. På med ny pyjamas och i säng igen.
Därefter var det dags för mattan.

Sen ner igen, ta tempen på den Oranga som hade 39,7 och dosera Alvedon.

5-åringen grät nu igen och hade ont så jag hämtade en öl i kylen som han - sedan dess - går runt och håller i handen. Insyn har vi också.

Sen kunde jag ta av mig jackan.
Badkaret är upptaget av en matta och jag hittar inte min bok. Inte är det tidigt heller. Och inte är jag trött.

Doften av sprit har nu tagit över.

Min tappre 5-åring vaknade på Juldagens morgon med hjälp av kaskadspyor.

Att vara mamma är högsta lyckan man kan uppleva...ja och sån skit. De som säger så, har de någonsin fått en spya över ryggen samtidigt som de byter skitblöja på en krånglande bebis?
Man kan ju undra.

Det är så mycket avskräde med barn. Det kommer ju UT så mycket saker ur dem. Och ALLT luktar äckligt.

Hela dagen sprang 5-åringen mellan toaletten och bordet med alla Legojulklappar. Till synes oberörd mellan varven. Han var förbjuden att vara i nya soffan eller på nya mattan, för ibland hann han inte. Då drabbades komattan ( man hade ju kunnat tro att en kossa skulle tåla vatten och lite rengöring, men det måste vara ytterst obehagligt för dem när deras hud stelnar och korvar sig vid minsta regn? ) eller något annat lika olämpligt att kräkas på.

Men som sagt; vid gott mod hela tiden och efter en tupplur på eftermiddagen var han återställd igen.
Så drabbades då lilla Orange igår kväll. Spyor i hela hans och vår säng. Men så tog jag hand om detta och Orange var pigg och glad på morgonen igen.

Idag var det min tur. Inte lika tapper kan jag erkänna. Helt utslagen hela dagen snarare. Inte heller när det är en själv som utsöndrar vidrigheter är det något ljuvligt över mammarollen.

Försvinn så jag kan få dö ifred är väl mer likt känslan...

Nu är det bara två kvar som skall spy ner resten av inventarierna här. Vi inväntar med spänning vem av de två som blir först.

Jag pratar tillbaka.

Jag ångrar mitt föregående inlägg. Jag kan inte göra ingenting, jag skulle inte stå ut mer än en dag men jag skall istället SKRIVA UPP allt jag sysselsätter mig med på en dag. När januari är över ( en rätt tråkig månad för övrigt - så nu har jag lite att göra ) skall han få en lista. Dag för dag, timme för timme.

Hoppas att han då känner det befogat att köpa systemkameran jag önskar mig när jag fyller år i början på februari. Jag vill också ha en Iphone och en massagedyna.

Sedan behöver jag en fotokurs för att lära mig hur kameran funkar. Och för att lära mig ta lite bättre kort än mina kolsvarta bilder på bartendrars rumpor.

Men eftersom städning är det som belönas och uppskattas mest av min man så kan jag nog säkert lägga till ytterligare artiklar till min önskelista och jag sköter mina kort väl...

Äjj-Käjj. Den lata.

-"Plocka lite. Fixa lite" mumlar min man så fort vi kommer innanför dörren. Och direkt på morgonen. Som ett mantra.

När jag lagar mat står han bredvid och sliter slevarna ur handen på mig för att diska dem. När ungarna leker och råkar vända ryggen åt en bil i ett ögonblick ligger den genast på sin plats i sin låda. Till vår stora irritation.

Jag tog upp detta ämne idag. För tusende gången. Det är vansinnigt stressande att ha detta mantra rullande i öronen från morgon till kväll.

-"Lugna neeer dig lite!" För vad spelar det för roll om det står en kaffekopp på diskbänken? Är det verkligen katastrof om en bil ligger på golvet i 10 minuter extra?
-"Men jag vill ju att det skall vara ordning här, du gör ju ingenting" svarar karln då.

Och där utbröt krig! Ingenting?! Jag gör INGENTING!? Mycket korkat har folk sagt till mig, men tamigfan om inte detta tog priset!

Han skall få se på ingenting!

P.S: Mamma och Pappa; jag börjar göra ingenting efter jul. Ni kan vara lugna. D.S

Äjj-Käjj. Den tursamma.

Om man slarvar bort sin bilnyckel. Den enda man har. Och sedan hittar nyckeln ( som ta mig fan FUNKAR ) en dag senare i en pulkabacke som används av hela Frölundas ungskock; då bör man nog köpa en Trisslott, va?

Eller sluta åka pulka.

Och så vädret....

Vädret borde man ju ta upp. I Göteborg har det inte varit snö på 7 år ( detta är vad jag hört sägas - mitt eget minne av väder är så gott som obefintligt. Jag vet bara att vilken jävla årstid det än är så är det för kallt! )

I vår familj är vi välutrustade - ja, alla utom min man, faktiskt. Och det gäller vinterkläder så håll snuskfantasin i ordning, tack!
Varje år har vi utrustat ungarna med minst tre overaller/jacka+termobyxor var. ( VET ni vad en jävla overall KOSTAR!? ) De har varje år fått minst tre par jättebra vinterskodon var. Vi drunknar i mössor och vantar och brukar - fram på vårkanten - hitta vinterprylar vi helt glömt av att vi köpt till dem.

Jag har själv ( och detta vet jag för att jag nyligen inventerade ) 6 vinterjackor. Varav en köptes häromdagen. För jag hade ingen röd. 4 par termobyxor och skorna orkade jag inte ens räkna.

Min man däremot - han den icke så välutrustade - pulsade ( fram tills igår ) fram i den djupa snön i jeans och joggingskor och tyckte att det var "himsket kallt". Även han har nu köpt på sig en del utrustning så JÄVLAR om det inte blir snökaos!

Bring it on! Hit med 35 minusgrader och snöstorm som får taken att flyga av. Vi klarar det och vi vill fanimej ha valuta för våra pengar! Äntligen!

Äh, hur fel kan det bli, liksom??

Man borde ju stressa nu.... Och då menar jag mer än vanligt men på alla sätt är jag kolugn. De tre dagarna innan julafton jobbar jag. Jag hinner inte med något hemlagat, och inte mycket färdigköpt heller när jag tänker efter.
I morgon slutar jag jobbet 20.15. Då är Maxi öppet. Allt finns att köpa och från när jag var liten så minns jag att köpt är godast!

-"Ååååh, köpebröd" jublade man när man fick Skogaholmslimpa i stället för mammas hembakta som man inte hade ett uns vett att uppskatta.
För att inte snacka om bullar. De fina, perfekta kanelbullarna från något konditori ( ja, så hette det på min tid ) var ju hundra gånger bättre än sneda hembakta.

-"Ååååh, köpesprit!" Det blir det på jul. För man får ju prioritera. Systembolaget har vi hunnit med.
( Och för övrigt är jag från landet - där hörde köpespriten till ovanligheterna i bygdegårdsfesterna. Och jag vill här förtydliga; det var under tonåren och skall inte förväxlas med något mina föräldrar åstadkom. De bakade. Bullar och bröd )

Men alltså; jag stressar inte det minsta. För vi firar julafton med min mamma och pappa i år. Mina systrar med respektive kommer inte hem till Moderlandet i år och det är alltså bara vi. Min egen familj och mina föräldrar. Det kommer bli precis lika trevligt som det alltid är att umgås med dem. Den enda skillnaden är väl att alla är lite mer finklädda och det kommer att finnas mer soppåsar att bära ut.

Däremot firar vi juldagen med ingifta släkten... DET är en helt annan grej! Jag ber att få återkomma.

"Bor man så här nära så MÅSTE man ju umgås"

Det finns vissa nackdelar med att bo här i Svenska Hjärtan. En är att det är radhus. En är att det finns pratglada grannar.

Vi bor två dörrar in på gatan, i första huset bor Sigvard. Han har haft en Stroke. Det var info nr 1 när vi flyttade in. Han röker och sitter ute på sin lilla farstukvist och gör detta. Varje gång jag parkerar sniffar jag efter röklukt och förbereder mig för ett låååångt samtal om exakt samma saker vareviga dag.

-"Vad heter han din lelle?" frågar han. ( för tusende gången )
-"Jaaaa, jag har ju tre, vilken av dem menar du?" svarar jag men vet vem han menar för han menar min äldste. De andra två pratar inte med Sigvard men den äldste är artig och därmed är det honom han vill prata om.
-"Det är konstigt att han är så ljus, din pöjk" skrattar Sigvard och skrattet går över i en hostattack som orsakar en halv lunga att flyga ut.
-"Jaa, det är det ju" svarar jag för tusende gången. Jag VET ju hur samtalet kommer att förflyta. Svartmuskig pappa - blond unge, jajajajajajajajaja!!!!

Sedan försöker jag gå iväg. Som alltid.
-"Nu skall jag in till barnen, har jobbat hela dagen och så..."
-"Vi kommer att väsnas lite nu..." avbryter han. Som alltid.
-"Jaså? Ja, det gör då inget!" säger jag. Som alltid.
-"Vi skall sätta upp lite tavlor och så. I köket. För vi har renoverat." forsätter han. Som vanligt. Och när man tittar in så ser man köket. Det finns inte EN kvadratmillimeter kvar att sätta upp något på bland alla kopparprylar.
-"Jasså, vad har ni renoverat? undrar jag och vet att som vanligt avslutas vårt samtal här. Han reser på sig och stapplar in. Vänder sig i dörren och tittar på mig med tom blick. Som om han inte har en aning om vem jag är.

Ibland går det bra. Jag kan dra fraserna, jag kan dem utantill. Men ibland sätter jag mig i bilen igen tills jag inte känner röklukt mer.
Och det finns ingen annan väg att ta.

Nu är det v 51...väl?

...allt är bara fint här i Svenska Hjärtan.

Jag har funderat på en sak; det är lustigt att man ofta läser i tidningarna om att folk överraskats av halkan.

"17 bilar i totalkaos. Överraskades av halka"

Och då måste man ju bara fundera över scenariot.

Man går upp på morgonen och tittar ut. Snö. Sedan halkar man fram mot bilen i snöovädret och spenderar tio minuter med att skrapa bilen och huttra som en dåre och muttra över att man ännu en gång glömt av att flytta till Thailand i september.
Så sätter man sig i bilen som upplyser om att det är -7 grader.
Efter 2,5 mil gör man så en idiotomkörning, får sladd och far av vägen och drar med sig 16 andra bilar i sin voltande framfart.

-"Öh, ja, alltså, jag blev så ÖVERRASKAD av halkan"

Jag sätter mitt hopp till vecka 51 dårå.

Jag vare sig orkar eller hinner vara här just nu. Det är lite mycket. Och lite lite. Lite lite sömn.

Veckan har bestått av jobb, hostande 5-åring, febrig och störtgrinigt Orange barn, mera jobb. Tandläkartid för ena, läkartid för andra. Och för mig, fast den missade jag. Vänner från långt bort på besök. Jobb. Luciafirande. ( Vi försov oss och kom mitt i ) Inventeringsnatt på jobbet och efter en lång natt med räknande så var det 5 timmar till en annan tandläkartid.
Sova?

Mathandling, julklappshandling, julbord ( som jag bara inte kommer att orka med ). Jobb. Hostande barn nätterna igenom och slutligen ett läkarbesök idag, 2 timmar långt, som blev snabbt inbokat och skedde just under den tiden jag tänkt sova en stund.
Var det någon annan som märkte att den här veckan hade 14 dagar? Eller det kanske alltid kan vara så om man struntar i att sova?

Och jag borde ju sova nu. Men en svägerska kom förbi och ville ha kaffe så jag drack 4 koppar själv och tampas nu med mina stirriga ögon och mitt bankade hjärta.

Ja, just det. Och så har min 5-åring astma. Han har ikväll fått sin första dos inhalerings...medel i någon slags trumma med en mask som ser ut som en anka. Han tycker det är jättekul.
Hoppas han tycker det när han är 38 och släpar runt på den där ankmasken...

Fast det var ju god mat...

Tja, jag hade nog tänkt att jag skulle gå in och komplettera gårdagens inlägg. Men det inlägget visade sig vara nog med info.

Jag gillar inte, och har aldrig gillat, personalfester. Så jag gav upp ganska tidigt, just precis när man såg tendenserna. När folk börjar bli lite för packade och därmed lite...extra kärvänliga. Jag missade alltså det där men jag lär få höra det på jobbet.

Eller förresten; jag gav ju självklart inte upp. Jag gav mig ut på en runda bland alla mina barrumpor. ( Jag MÅSTE skaffa en telefon med blixt!)

P-fest.

Lugnet före stormen.

Jag och ungarna skall åka många mil, till en gammal vän till mig, dit kommer även en annan gammal vän. Vi träffas på mitten, liksom.
Vi har inte setts på evigheter så det skall bli jättekul. Dock har vi tre tillsammans 8 barn. ( Inte med varandra då...ja, ni fattar...? )
Alla under 5 år.

Vi kommer inte att kunna säga en hel mening till varandra på hela dagen. Jag vet ju det. Men om vi tittar på varandra, fikar lite och sådär så kan vi åka hem och ringa gruppsamtal när barnen har somnat ikväll.
Eller bara fortsätta umgås via Facebook i några år till. Med den nya nackdelen att vi inte längre har bilden i huvudet av hur de andra såg ut i gymnasiet. Och i mitt fall är jag nog glad för det...

Svensk sjukvård. Inte så bitter längre...

Min 5-åring har en jäkla hosta. Han hostar när han sover...eller, njäe, när han ligger i sin säng för han kan knappast sova.
Aldrig på dagen. Och vissa nätter hostar han inte alls, för att nästa hosta så han kräks igen. Och detta trots hostmedicin som skulle kunna däcka en hel häst.

Han har haft detta till och från i hela sitt liv men perioderna har alltid gått över innan jag fått tvärnog. Inte denna gång dock. Det är synd om stackaren och nu jävlar skall denna hosta utredas!

-"Det är nog sammankopplat med det faktum att han är öronbarn" har läkarna sagt hittills. Och visst; det kanske ÄR så men jag vill ha bort "nog" i den meningen.

Jag tänkte mig en liten lätt allergi mot parfym eller skumgummi eller nåt sånt. Så då kan vi ju bara köpa ny madrass, ny kudde och täcke och byta tvättmedel och leva lyckliga i alla våra dagar.

Men näe. Efter en tid hos läkaren fanns två alternativ att välja på och inget var trevligare än det andra;
ett blåsljud på hjärtat upptäcktes, det skulle genast utredas. Googlar man på detta så kommer det upp en del resultat om hjärtfel och att detta orsakar hosta. Mest hos hundar tydligen?

Eller så fanns Astma att välja på. Astma är jättedåligt! Jag VET att Astma suger!

Vad som är bra ( och nu blir Magda glad ) är att jag är djupt tacksam för svensk sjukvård, att läkarna tar detta på allvar, det har skickats remisser åt alla håll och vi har fått mer läkartider än vad vi någonsin kommer klara av att komma ihåg. Det skall utredas för fulla jäkla muggar och alla är jättegulliga mot min unge. Och mot mig när jag ringer dem och grinar för jag vägrar tro att min man fattat vad de sagt vid besöket.

Men man skall inte ta ut något i förskott. Han kanske har en liten bit köttbulle som sitter fast i halsen. Han kanske har haft den i flera år och så hittar de den och tar bort den så är allt bra? Det KAN hända.
Och OM han han har något av ovanstående jävliga sjukdomar så är det ju utmärkt motivation för mig att sluta röka.

Det blir bra. För det händer FAN inte oss! Nope. För vi är snälla och skall få snällt tillbaks! Köttbulle, alltså.

Och det är just nu den inte så bra veckan.

Min chef har varit vänlig nog att öka på min arbetstid. Utan att fråga. Mitt i värsta galna anstormningen av folk slänger hon fram ett papper;
-"Skriv under här." och så flinar hon och ser glad ut.
Och då skriver jag på. Glada människor är bra. Då betyder det bra saker.
-"Jag lägger en kopia i ditt fack sedan." säger hon minst lika glatt och jag tänker att detta glada skall bli roligt att se.

Oops. I mitt fack ligger ett anställningsbevis på en himla massa mer timmar i veckan. Och man borde väl kanske vara glad. Det är rätt många arbetslösa nu har jag hört. Ibland lyckas jag nämligen läsa en tidning eller se på nyheterna. Mellan jobb, blöjor, matlagning och annat kaos. Så ja, jag vet att jag borde vara glad.

Nu jobbar jag så att jag vissa veckor bara träffar barnen några timmar på flera dagar. Och det är de stressiga timmarna på morgonen, innan de skall till dagis och ingen hittar någonting så vi ändå bara rusar omkring och stressletar efter grejer.
Ibland vill jag att de skall vara vakna tills jag kommer hem. Det resulterar i att de är trötta på morgonen och vi tar det lugnt och åker till dagis alldeles för sent.

Och då måste jag köra som en dåre för att hinna i tid själv.

Varannan vecka är jag däremot ledig väldigt mycket. Jag skall bara utarbeta en plan där jag får en 1-åring, en 3-åring och en 5-åring att förstå att de bara behöver sin mamma varannan vecka.

Andra är mer försiktiga...

Kvällspromenad.

Vissa går in för det här.

Lite huslighet i form av recept

Ja, pepparkakscheesecaken då. Jag hittade receptet i en söndagsbilaga till en kvällstidning för ett tag sedan och...rev ut det. DET är vuxenpoäng!
Jag kommer ihåg hur mormor och farmor gjorde så när de läste "Hemmets Journal" och herrejösses vad jag tyckte de var skitlöjliga! Jag skulle då aldrig hålla på och riva ut recept och sedan dessutom tycka att det skulle bli "spännande" att använda det... Men... Tja. Eh.

Du behöver:
75 g smält smör
2,5 dl strösocker
800 g creamcheese ( Philadelphiaost. Typ )
2 msk vetemjöl
½ tsk malen kryddnejlika
2 tsk vaniljsocker
1 tsk malen kanel
4 ägg
ca 35 st normalstora pepparkakor

Till Glasyren:
100 g creamcheese
1 dl florsocker
Några pepparkakor till dekoration


*Sätt ugnen på 175 grader
*Kör ca 25 pepparkakor med det smälta smöret i en matberedare. Tryck ut blandningen i botten på en bakform med avtagbar kant och stoppa sen in det hela i kylen så länge.
*Rör ihop cream cheese och socker. Blanda sen i vetemjöl, vaniljsocker och kryddor och rör till en slät smet.
Tillsätt äggen - ett i taget - under omrörning.
*Häll hälften av smeten i formen och grädda i ca 15-20 minuter eller tills kakan har stelnat något. ( jag tycker själv att man skall ta den lite tidigare, annars blir den rätt "stabbig". Godare om den är lite lös )
*Lägg ut ca 10 pepparkakor och fyll på med resten av smeten. Grädda ytterligare 35-40 minuter i nedre delen av ugnen ( samma gäller här, korta av tiden lite )
*Låt kakan kallna helt ( gärna i kyl över natten ) och blanda sedan ihop galsyren och bred den över kakan.

Dekorera med pepparkakor.

Och jag längtar inte tillbaka alls. Faktiskt.

Lördag klockan 22:35 2009:

Jag bakar en pepparkakscheesecake inför förstaadventsfirande i morgon.

Jag målar lite lister.

Jag har strukit gardiner.

Jag har på mig fläckiga mjukisbrallor med mudd längst ner.

Jag tänker gå och lägga mig snart.

Lördag kl 22:35 1999:

Jag dricker grogg.

Jag sminkar mig.

Jag har målat naglarna och satt i det rosa löshåret.

Jag har på mig något väldigt tajt. Och troligen är det gjort av plast. Och det är troligen glittrigt. Eller knallrosa.

Jag tänker gå och lägga mig i morgon förmiddag någon gång. Eventuellt. Om jag inte skall jobba för då tänker jag vara vaken tills på måndag kväll.


Så det kan bli.

Bitterfitta...men hallå...svensk sjukvård?

Svensk sjukvård är jättebra. När man väl kommit åt dem. När man väl lyckas komma in. Detta gäller kankse även på Sahlgrenskas akutmottagning.

-"Hej. Min halspulsåder är av. Jag undrar om man inte borde göra något åt det"
-"JAHA! Tror du att du är ENSAM här eller?! Va?! VA!? Håll något FÖR! Du skvätter ju ner ALLA!!" säger sköterskorna.
Ta vilken som helst.
De är alla lika jäkla otrevliga, bittra och sanslöst, SANSLÖST otrevliga. Man känner sig aldrig så jävla liten som på Sahlgrenskas skitakut.
-"Jag är sjuk och livrädd"
-"Jaha...vänta skall jag se om någon orkar ta sig från sin fikarast och vara nedlåtande mot dig. Jag skall bara fila klart mina naglar"

Typ så.

Fast nu gällde det annat;
I början på oktober fick jag influensa. Svininfluensa antar jag. I vilket fall så var det ingen större grej men HOSTAN... Herregud, HOSTAN gick ALDRIG över. Jag sökte så på Sahlgrenska sjukhuset. En snabb undersökning och ett ; "vi skickar en remiss"

Jag hostade så jag kräktes flera gånger om dagen och när jag inte orkade mer fick jag tag på en tid på vårdcentralens akutmottagning.

Och så var jag inne. Inne i systemet, liksom.
-"Men oj, som du låter" sade läkaren. En svensk läkare. Jag förstod vad hon sa. Bara det var så befriande att jag nästan struntade i hostan och var nöjd med det hela.
-"Du skall genast åka på lungröntgen! Ett ställe vid Sahlgrenska..." Och DÄR stendog jag. Bara ordet Sahlgrenska får mig att äta upp mina naglar. Och halva fingrarna. Deras akut...ja....Huuuu!

Jag fick en remiss i handen och begav mig till lungröntgenstället. Ett privat sådant. Jag gick rakt in. Väntade i 30 sek, togs sedan emot av en jättegullig liten människa som genast röntgade mina lungor. Hon var tålmodig, vänlig och förklarade allt hon gjorde och jag blev tårögd av denna ovana vänlighet av sjukvårdspersonal.

Jag skulle invänta resultatet och sedan åka tillbaks med det till "min" läkare och slog mig ner i väntrummet. Under de 15 minuter detta tog kom 2 olika personer ut med jämna mellanrum och bad om ursäkt för att det tog sådan tid. De förklarade vad de höll på med och frågade om jag ville vila. För det fanns sängar. Jag fick kaffe. Jag fick kaka.

I morgon skall jag så till Sahlgrenska. För en undersökning om varför jag hostar så väldigt. Det är den tiden jag tydligen fått efter att jag första gången sökte för hostan. Nästan 2 månader senare.

Och jag tänker gå. För jag är så jävla bitter. Jag tänker säga att jag inte sovit en natt på 2 månader. Och inte heller min familj - för dem har jag självklart hållit vakna hela nätterna... I 2 månader.

Ja, jag är bitter! Privatisera vården! Stäng igen akuten på Sahlgrenska och låt personalen söka vård själva när de blir sjuka!
Låtom dem komma och äta på min restaurang och jag skall spotta i deras mat. Djup, gulgrön hosta. Sådan som de antagligen tror att de låtit mig ha i 2 månader. Hosta som gör att man får muskelbristningar. Sådan hosta som gör att man kan bryta revben. Sådan hosta som gör så ont i magen att man måste sitta ner på huk vid varje attack. Sådan hosta som gör att man kräks upp all näring i 2 månader. Sådan hosta som gör att man går ner en himla massa kilon, som gör att man inte sover mer än 1 timme åt gången och gör att man får höra VARJE dag på jobbet;
-"Men vad TRÖTT du ser ut!?" Fortfarande.

Ja. Jag är bitter. Och OM de kommer att få höra det imorgon!

/bitter. Och arg.

Matlådor...grrr!

På alla jobb jag haft har ätandet varit i ordning. Antingen har jag själv jobbat på restaurang då man sa till vad man ville ha, på andra jobb har vi alltid ätit på restaurang i alla fall.

Där jag jobbar nu är det "matlåda" som gäller. Kvartsraster och halvtimmar. Jag vet inte VAD det är som gör att jag känner mig så obekväm med detta? Att chefen sitter vid något bord och brer sig en macka med leverpastej ur sin medhavda lilla väska. Eller någon annan karl som käkar yoghurt och flingor med sked. Ur en skål. På sin kvartsrast. Lite mellanmål liksom. Som man gör hemma. Så jäkla osexigt!

På rasten skall man dricka svart kaffe och röka. På lunchrasten skall man äta mat som är lagad av någon annan och är serverad på tallrik. Det finns nog till och med en lag?

Jag kan inte ta vuxna karlar på allvar som skedar i sig yoghurt. Jag kan inte hantera det här med matlådor! Jag är dock tvungen. Jag köper nya matlådor varje gång jag är i mataffären. Jag har hundratals. När min man frågar varför jag behöver så många säger jag att mina arbetskamrater är fruktansvärt tjuvaktiga och snor dem.

Han har ännu inte kommenterat att de tjuvaktiga skurkarna lämnar tillbaks allihop ca en gång i månaden ( det är så ofta jag kommer ihåg att ta med dem hem ).

Jag behöver ett nytt jobb, ett där man äter på restaurang och får i sig dagens tredubbla kaloriintag i en enda måltid. Jag KAN bara inte förmå mig till att köpa en egen yoghurt till jobbet och sedan märka den med svart spritpenna. Och sedan låta andra se mig skeda i mig den.

Nope! Aldrig!

Jag minns en tid då jag hade en gardinstång till fjärrkontroll.

Jag har INGET tålamod med prylar som inte funkar! Eller som JAG inte får att funka. Jag blir GALEN! Vår nya TV är på plats och eftersom vi tröttnat på att leta efter 4 olika fjärrkontroller varje kväll så köpte vi en universalfjärrkontroll.
-"Den här är skitbra! Verkligen jättelätt att programmera" sade försäljaren på Elgiganten ( som annars är en fantastiskt bra affär )

Och visst; den var ju skitlätt att programmera. Plopp in i datorn och så bara följa stegen. Hur lätt som helst. Fram till den punkt jag skulle testa den och den inte alls gör som jag tänkt mig.

Ett exempel: Funktionen "Titta på TV" skall starta digitalbox, förstärkare, högtalare och tv. Ställa in TV:n på AV2 och så skall man kunna titta.

Förstärkaren går igång. Det är det som händer.

Och funktionen "Titta på DVD" skall stänga av digitalboxen, starta TV:n och ljudsystemet, ställa in TV:n på AV1 ( eller vad fan det nu var ) och sätta igång den DVD som råkar sitta i.

DVDspelaren går igång. Det är det som händer. TV:n är svart. Allt är svart. Så även mitt humör.

Dock finns vissa funktioner i den nya fjärrkontrollen som är skitbra och som funkar. Så nu har vi 5 st att leta efter varje dag. För det finns inte en chans i hela helsike att jag tänker gå tillbaks med denna "skitlätta" fjärrkontroll.

Kvällens projekt.

Kvällens projekt.

En snabbkurs i VVS, någon? Med betoning på snabb...

Jag är frustrerad! Jag behöver kunna ALLT! Finns det någon kurs på Komvux man kan gå, kanske?

Kursinnehåll: allt!
Antal terminer: skitsnabb!

Det är mest det här med El och Vvs jag är intresserad av just nu. Vi har bytt ut alla uttag och strömbrytare hemma mot retrosnygga runda.
Eftersom jag inte kan egentligen så blev det en snabb titt på Google, sedan laddade jag upp med proppar och några extra brandvarnare.

Jäääklar vad proppar det gick åt i början *poff* *poff* men nu tänds inte lampan i badrummet uppe längre när man sätter på TV:n på nedervåningen. Jag är nöjd.

I skrivande stund försöker jag koppla in en ny blandare och ett nytt handfat på toaletten. Jag tog för givet att det bara skulle vara att sätta tillbaks allting likadant igen men den nya blandarens rör och kopplingar ser inte ALLS ut som den gamla så vad fasen gör jag nu??

Jag vill gärna få det gjort för jag är tveksam till mitt pluggande av vattenledningarna.... Jag är svårt tveksam till att de håller ställningarna länge till. Jag köpte något typ av litet lock, stängde av vattnet och skruvade. Hela jag var blöt och det sprutade hejvilt. Sen insåg jag att det nog kan finnas en del vatten kvar i ledningarna...?

Anyway; jag behöver kunna detta. Jag har INTE tid att vänta på rörmokare, elektriker och andra tröttsamma människor som måste göra allt som man skaaaaaa. Det tar ju sådan jäkla tiiiid då!

Hilfe!

I april gifter sig min yngste svåger. Så vi är mitt i planeringen. Ja, vi. Det är familjens grej. Mannens familjs grej. Den livande bruden får eventuellt lov att bestämma vad hon skall ha på sig och kanske också om hon vill ha någon speciell färg på blommorna. Vi meddelar också hur många hon får lov att bjuda.
Eller nej. Vi meddelar hennes pappa hur många han får lova att bjuda.

Och det är skitmycket. Ett bröllop för 500 gäster som skall ske i samma lokal som ALLA, ALLA andra bröllop. Det är alltid samma upplägg, samma typ av mat, samma sångare...eller nej, man har väl tre att välja på. Samma möblering, samma jävla pynt... Ni fattar ju. Det sker ett exakt likadant bröllop i veckan så det gäller ju att börja planera för exakt samma grejer som kommer att ske varje helg fram till 15:e april.

-"Men vilken Whisky?? Chivas?" undrar någon. Och jag blir bara irriterad för det är SJÄLVKLART att det blir Chivas. För det har ALLA!
-"Vilken öl? Heineken?" undrar någon annan. Och jag blir ännu mer irriterad, för vilken dumfan skulle våga ändra från Heineken. Som ALLA andra har.

-"Men VA!?" gapar en hysterisk svägerska när jag nämner att jag inte ens börjat kolla på klänning än. För det här är viktiga grejer! Det är min mans bror. BROR! Som gifter sig och därmed skall min klänning vara stor. Inte sor som i hängig, utan pösig. Puffig. Klänningen är skitviktig. Och det är 5 månader kvar....

Det finns ingen vidare poäng med detta inlägg. Men det är ju liksom en pågående process så jag lär återkomma. Ni kan få vara smakråd...för jag har hittat EN pösig jävel... ( Jag tar tacksamt emot andra förslag. Med stor kjol )

http://www.flirtprom.com/images/Trans1x1.gif

Nämen...vem hade trott....!?

Jag hade ju tänkt mig mina klinkers liggande i skitsnygga rader, i raka rader liksom horisontellt när man tittar in på toaletten. Det var så jag förklarade för svärfar.

Jag visste dock när jag åkte till jobbet att det där inte skulle hända.
-"Inte slänga! Man skall spara och inte skära bort och slänga mycket!" sa han liksom självklart.
Och jag håller förvisso med. Men nu gäller det ett minirum på 1½ kvm och vi har köpt 2½ kvm klinkers. Det finns marginaler att slänga spill och om vi INTE gör det så står vi ju med 1 kvm som vi ÄNDÅ inte kan göra något med.

Så jag åkte till jobbet på lördag morgon i säker förvissning om att det inte fanns en chans i helsike att han skulle göra vad jag sa. Och mycket riktigt:






Plattorna ligger omlott och på inte alls på det håll jag ville.

Jag tröstar mig med att man i alla fall - när man siter där - kommer att se den skitsnygga silverrutiga strukturen i plattorna. Och möjligtvis också lägga märke till att de är i ett något ovanligt format. Och kanske skall jag stapla upp den där extra kvadratmetern längs kanten så att man ser ordentligt att vi var sparsamma vid läggningen.

...fast jag gillar ju överraskningar....

Min svärfar var här idag. Det är för mig en svår man. För det första är han sjukt lik Saddam Hussein och för det andra är han en assyrisk svärfar.

Vi har börjat med renoveringen av vår lilla gästtoalett och eftersom han är snickare ( eller vad fasen han nu är...han jobbar som allmän hantverkare ) så kändes det lämpligt att tacka ja till hans erbjudande om hjälp.
Men det är inte så lätt. Han hjälper ju hela släkten men det är han som bestämmer hur det skall vara.

-"Nej, Äjj-Käjj! Man kan inte lägga plattor så! Iiiiinte snyggt!" säger han och ruskar på huvudet som om jag var helt jävla galen som inte vill ha alla klinkers precis omlott.
-"Men JAG tycker det, JAG vill ha det så!" säger jag och får ett roat skratt till svar.
-"Man måste slänga MASSA bitar. Bättre att inte slänga. Bättre att göra så här" säger han och demonstrerar genom att stöka om i mina plattor och lägga dem omlott igen.
-"Men vi har så det räcker...." försöker jag men avbryts genast;
-"Du har köpt miiicket dyrt! Detta kostar...200 kronor kvadratmeter..?" säger han frågande men ser mycket säker ut på sin sak.
-"Nja....vi köpte det på rea...Det VAR dyrt men vi fick det billigt...." säger jag försiktigt för att liksom inte trampa på hans experttår.
-"Ja! 200 kronor! Jag KAN vad saker som detta kostar" säger han triumferande.

Att klinkerfan kostade 600 kr per kvadratmeter efter 50% avdrag kunde jag bara inte med att säga.

Dagen fortlöpte;

Han totalsågade golvspacklet jag köpt. Han totalsågade fogen. Han avskydde tapeten jag älskar. ( -"Bättre med väv. Man kan måla ljusblått!" Varför just ljusblått, liksom? Toafan skall vara i vitt silver och grått.
Han totalsågade den lilla kommoden och handfatet jag köpt.
-"Passar inte!" säger han ilsket.
-"Nej, jag vet. Vi skall ta hit en rörmokare som får dra om lite..."
-"Lite!? Inte bra! Inte dra om. Man skall ha samma."
-"Men jag vill inte HA samma!"
-"Bättre med samma!"

Och jag jobbar hela helgen.... När han skall färdigställa det hela. Spännande.

Snart dags att börja på den där handboken jag är så jävla lämpad att skriva....

-"Nu kommer det snart att inte göra ont alls" sjöng min Mellan glatt med sin galet pipiga röst. För att en millisekund senare brista ut i ett vrål och en attack på sprutan med sin fria hand.

Ja, det där jäkla vaccinet har de fått idag, de två äldsta.
Vi anlände till vaccinstället ca 20 minuter innan det skulle börja och där var FOLK! Fy fan så mycket folk. Det gick inte att RÖRA sig utan att trampa ner en unge och jag gjorde mitt bästa för att bereda väg för någon av de sköterskor som yrde runt och ropade upp nummer efter nummer. De var...sammanbitna. Kan man kalla det. För att vara snäll.

Efter Mellans hysteriska utbrott var det så min stackars Stores tur. Han satte sig i mitt knä med sammanpressade läppar. Han var röd i ansiktet av behärskning att inte börja gråta men hans haka darrade och ögonen var blanka.

Inte en tår fällde han och när sprutan var klar började han andas igen. Och han strålade av lycka och stolthet över att han inte gråtit.

Och jag kände mig vidrig som utsatte dem för detta och ville gråta i 5-åringens ställe. Var fan har han hört att man inte skall gråta? Hans mamma grinar ju jämt...fast det där kanske jag just besvarade... Hm.
För att försvara det faktum att jag tvingat dem till denna sekundsnabba plåga så har jag nu haussat upp Svininfluensan till oändliga sjukdomshöjder i ett försök som jag TÄNKTE skulle få dem att känna sig rätt nöjda ändå med sprutan.

Det blev inte så. Det blev så att de är livrädda att alla i hela världen skall dö utom dem. De tror att lilla Orange skall bli svinsjuk ( han får ju ingen spruta ) och det bara blir två bröder kvar i familjen.

Bra Äjj-Käjj! Bra! Du har torterat dina ungar med kanyler och efteråt skrämt skiten ur dem. Bra! Ännu fin stund i ditt föräldraskap.

Någon som kan bjuda hem min man till sig ett tag...?

Några inlägg ner visade jag ju min fantastiska fototapet i vardagsrummet. Jag har funderat. På ett bra sätt att tala om för min man att jag inte vill ha den.
Den är fortfarande fantastisk men med den på ena väggen och en annan vägg täckt av bokhyllor och därmed böcker ( förvisso färgkoordinerade men ändå), och en tredje är full med stora fönster så blir vardagsrummet som en stor explosion av oroligheter. Man vandrar in och blir liksom stående. Möblerna försvinner i virrvarret.

Som ett argument kan jag ju säga att jag sparade in 4000 kr för oss. För det var mellanskillnaden mellan den svindyra jag först hittat och den som jag nu vill måla över.
Känner jag mig själv rätt så hade jag nog troligen ångrat den dyrare lika mycket och det vet han mycket väl.

Jag samlar mod. Eller så inväntar jag en dag då han åker iväg några timmar så målar jag över utan att säga något. Jag vet inte ens om han kommer märka det... Och OM han märker det så kan jag bara neka till att det någonsin varit något annat än vitt på den väggen och han nog börjar få Alzheimers. Eller någon sinnessjukdom! Skitbra ju! Jag kan ändra och greja hur mycket jag vill här hemma - han kommer bara tro att han är tokig och aldrig mer säga ett ord om något jag gör!

( Och mamma; säger du ett knyst till honom så får du inga julklappar! )

Terapi?

Jag har svårt att släppa saker. Saker som är sorgliga eller sådana som det är synd om. Jag blir lite besatt.

I går, när jag skulle till jobbet, blev jag stående vid ett rödljus i en ganska stor korsning. ( Med utsikt över Akbars chark - ett ställe som enligt sin skylt har "allt inom chark. Även grillat" De verkar bra. Jag tänker nog köpa min julskinka hos Akbar. )
Så; mitt i korsningen - i en knallgul jacka- irrade en man med vit käpp. Stackarn var heeeelt ute och snurrade och i mitt huvud snurrade en jäkla plan över var fan jag skulle kunna stanna för att styra upp den där gubben. Jag kände att Akbars parkering var lämplig. Sedan kunde jag springa tillbaks, ut i korsningen och försöka få karln i gula jackan att välja en mindre trafikerad bana.

Just som min plan var färdig stannade så en liten bil till och lyckades ropa till sig stackarn i gul jacka.
Mannen som körde pekade tydligt åt det mest lämpliga hållet men även han insåg väl snart att om karln i gul jacka hade kunnat se pekningar hade han väl troligen inte virrat omkring mitt i korsningen. Troligen hade han heller inte valt just DEN jackan.

Efter några sekunder tog sig så stackaren in i den lilla bilen och jag blev så rörd! Dessa trevliga människor skulle köra den stackars blinde mannen dit han skulle! Eventuellt hade de räddat livet på honom dessutom ( fast han syntes ju...gul jacka. Skitans illgul jacka ).

Jag fällde några tårar. Sådana goda samariter. För ja, så gör jag. För minsta lilla. När jag sedan svängde in på parkeringen på mitt jobb hade en annan tanke börjat nita sig fast i min skalle...

De där jävlarna i den lilla silvriga bilen var ute och letade offer! Den stackars blinde mannen sitter nu inlåst någonstans och blir utsatt för diverse sadistiska lekar. Han kan ju inte direkt identifiera dem om de nu skulle släppa honom någonsin. Fast de tänker inte det! De är vidrigare än Fritzl och jag KAN inte släppa detta!

Jag borde väl ringa polisen!? Och säga att....eh...ja....? Att jag är sinnesjuk och lider av sjuka tvångstankar om att alla människor är onda. Och samtidigt passa på att fråga om någon i gul jacka anmälts saknad.....

Förutom tapeter så är detta just nu en stor grej i mitt liv.

Nu är nästa klar.

Nu är nästa klar.

Otack är världens lön.

Det är ju Fars dag i morgon. Eftersom våra ungar är för små för egna shoppingturer så fick ju jag inhandla presenten. En digital fotoram. För en sån vill jag ha. Och tyck nu inte att jag är ett skithuvud för vi gör så. I Mors Dagspresent fick jag en trådlös mus men jag har inte använt den en enda gång. För en sån ville min man ha. Jag har ju redan en mus.

Jag förklarade dagen för min 5-åring idag.

-"Vi skall väcka pappa imorgon med kaffe på sängen för det är Fars dag och då skall man vara extra snäll mot sin pappa" berättade jag.
-"Asså...men hur skall du vakna före pappa då?" undrade 5-åringen. Med all rätt för det är inte min grej att gå upp på morgonen. Har aldrig varit.
-"Jaa, det...ja, jag vet inte...du kanske kan väcka mig?" stammade jag fram.
-"Okejdå. För jag vill vara snäll mot pappa. Eftersom han i alla fall älskar oss" snäser han surt.

Ja, det har varit en rutten dag. Skitusel. Ungarna har varit urballade sedan de vaknade och jag har varit arg. Nästan ändå sedan jag...nej, DE vaknade. Men man har verkligen brutalmisslyckats när man får det DÄR kastat i ansiktet. Skitungar!
En vacker dag, när de är gamla nog, skall jag sätta dem på rad och berätta vilka uppoffringar jag gjort för deras skull.
För det första så kan jag berätta om vad man går igenom när de små otacksamma bestarna skall ut ur ens kropp. För att inte tala om de 38-40 veckorna innan denna händelse.

Sedan skall jag berätta om....nej, jag tror fanimej det räcker där. Och vad har deras älskade Fader gjort? Haft sex.

Det kan HAN få berätta om. De kommer att tycka att han är skitäcklig.

Jag får ju blygsamt visa att det blev fantastiskt!

Helt jävla fantastiskt! Men HERREGUD vad jag ALDRIG tänker sätta upp en fototapet igen ( ensam i alla fall ).

Höst och vinter kan fara åt skogen; i mitt vardagsrum blommar körsbären! Dock får jag åka och handla imorgon. Någon slags skena att sätta upp så jag kan hänga tyg för väggen för hur i herrans namn skall man julpynta detta rum....?

Varför kan jag inte bara älska vitt?! /

Varför kan jag inte bara älska vitt?! / Slut på ork

I morgon är en annan dag. En precis likadan är jag rädd.

Mitt Oranga barn är sött och gulligt och så...men HERREGUD vilken jobbig unge!! Jag blir GAAAALEN!! Han är 1½ år och säger bara "öh" och "ah" och klättrar på ALLT! Inte EN sekund kan man lämna honom ur synhåll för då är han halvvägs upp i bokhyllan eller uppe på köksbordet och bankar på lampan med någon leksak han lyckats få med sig upp.

Jag må ha en viss tendens att överdriva saker men det här är dagsens sanning. Det går inte att sätta sig in i hur den ungen håller på.

Han sitter inte still någonstans och minst av allt i sin matstol. Han är alltid halvvägs uppe på bordet och river i alla tallrikar, glas och kastruller. Må vara hänt för min och min mans del, vi hinner ju oftast med att hålla både i honom och våra attiraljer men de där andra två ungarna... Deras tallrikar ligger mer på golvet än någon annanstans tack vare det Oranga barnets framfart. Och då grinar de förstås. Måltiderna i Svenska Hjärtan är långt ifrån trivsamma.

Att åka till akuten och be om sonder till dem alla tre ( och mig så kanske jag hinner få i mig NÅGON slags föda på en dag ) känns frestande men jag undrar om det inte skulle innebära att jag får åka hem ensam och mina tre små bestar lämnas över till tålmodiga fosterhem.

Dagens lösning är spännband runt köksbordet och alla stolar. För att det Oranga barnet inte skall kunna dra ut dem och klättra upp på bordet. Ett spännband som jag lyckats fästa men inte får upp så jag fick skära av det.

Kniven fick också göra nytta när jag skar av selen till extrasulkyn och knöt den i matstolen. Fast ungen fick upp knutarna och jag fick hämta skruvdragaren och dra fast selen i matstolen.

Förvisso satt Orange kvar i stolen men måltiden blev inte fredligare ändå. Hans ilskna tjut ekade mellan de kala väggarna och mitt blodtryck har aldrig varit så högt.
Det sjönk dock till hälsovänligare nivå när jag snabbt fått alla tre i säng. Ingen tandborstning, ingen saga. Det var bara inte en sådan dag.

Jag sätter mitt hopp till imorgon. Eller till den dag de fyller 20 och jag kan sparka ut dem allihop med huvudet före!

Jag har just satt upp mitt livs första f

Jag har just satt upp mitt livs första fototapet. Den är grön. Faktiskt väldigt grön.

Några få steg framåt.

Jag veet att det är en rutten bild. Jag skaaaaa köpa ny telefon! Eller hitta kamerasladden, vilket som nu sker först... Men ni ser ju att där det förut var travar med kartonger finns nu Billys i massor. Inte helt ordnade men ändå. Och man kan ana gardiner. Och mitt älskade höj- och sänkbara bord med snyggstolarna! Där man skall sitta och spela trevliga sällskapspel inpå småtimmarna.

Om en vecka sitter min rumpa i en ny soffa och alla boklådor är hittade. Prylarna som fyller hyllorna är utplacerade på sina ställen

Man kan ana ljuset i tunneln helt enkelt.

Vår dumsnåla flytt.

När vi flyttade från vår lägenhet till huset hade vi flyttfirma. Och städfirma och ändå var det ju självklart jobbigt. Jag bokade det hela utan att rådfråga maken för det finns vissa saker han bara inte förstår sig på.

När vi nu skulle flytta från huset in i Svenska Hjärtanmiljön gjorde jag skitmisstaget att rådfråga min min man om hjälpen vi skulle anlita. Vilda protester utbröt. Vi skulle minsann klara det själva, det var väl inget att snacka om. För då sparade vi ju minsann flera tusen. Och ja; flera tusen ( säg 7-8 ) är ju stora pengar i sammanhanget om man betänker att vi sålde vårt hus för dryga 4 miljoner och köpte oss in i Svenska Hjärtan för en miljon mindre. I sammanhanget bör man ju spara in 7 tusen.

-"Min bror har ju en släpkärra och många kan hjälpa till" försökte maken övertyga. Skeptiskt som fan och med villkoret att -"Jag bär fan inte en endaste lådjävel" blev det så flyttdags.

Eftersom vi heller inte skulle ha någon hjälp att måla, tapetsera och fixa i Svenska Hjärtan så spenderades all tid där och inte så mycket tid fanns att packa.

När flyttlaget dök upp framåt förmiddagen ( det var kl 09.00. Assyrisk tid ) stod jag i panik och vräkte ner grejer huller om buller i kartonger som jag inte hann skriva på.
Och flyttlaget, ja. Det bestod av;
1 svåger. En tyst och sansad man som aldrig klagar eller egentligen har någon som helst åsikt.
2 av makens syskonbarn. Ett par killar i 20-årsåldern med ont överallt. Törstiga, hungriga och fan vet vad det var med dem hela tiden.
1 syskonbarn till. En kille på 12 år som helst bara bar tomma kartonger.
Min man och jag och en släpkärra.

Vi dundrade fram och tillbaks hela dagen, folk kom och gick och in i Svenska hjärtan for 18 blattar som pratar konstigt och viftar med händerna. Vissa körde fram och tillbaks i gamla skrothögar med några kartonger i bagaget. Andra kom med mat och fika eller stod bara utanför och kedjerökte. Och pratade högt. På sånt där terroristspråk.

Jag; som inte hade hunnit duscha på evigheter och dessutom var sjuk, hade flottigt hår och en sjal på skallen. Jag stod mest och såg lidande, blek, skamsen och tärd ut medan karlarna pratade och kånkade.

Och jag vet vad grannarna tänkte. Jag vet.

Men "när man bor så här nära så måste man ju umgås"så jag hoppas vid All...Gud att jag får en chans att visa att vi faktiskt passar perfekt in här i Svenska Hjärtan. Jag hoppas att vi faktiskt KOMMER att passa in...

Och härmed finnes tid...

Det viktigaste är nu gjort. Jag hittade ÄNTLIGEN mitt smink, min plattång och min jobbjacka idag. Jag har sett ut som en Treblinkafånge den senaste veckan och tänker spackla sönder mig i morgon för att kompensera. Jag undrar om jag faktiskt inte skall ta och använda varenda smycke jag har dessutom.

Jag har också färgkoordinerat alla böcker i våra 6 nya vita Billy och placerat ut krukväxter och smålampor på kartongtravarna så nu är det minsann trivsamt.

Jag skall berätta om flytten. Men inte just nu för min man ligger bredvid mig i sängen och gnäller över att tangenterna väsnas. Stackarn. Det är bäst att jag slutar skriva så han kan somna och snarka som en jävla älg hela natten.
Man vill ju inte störa liksom. Men jag är glad att vara tillbaks. Och ha tid igen.

Fan vad jag är trött! Skönt att man då k

Fan vad jag är trött! Skönt att man då kan luta sig tillbaks och blicka ut över det nyinredda vardagsrummet. Jag tror att jag tänker vara nöjd nu. Trivsamt. Verkligen.

Flytta är kul. Så in i helvete skitjävla kul! Jorå!

Jodå, jag ÄLSKAR att flytta. Jag gör det. Verkligen.

Jag äter upp mina ord men vet att jag faktiskt KOMMER att älska det när jag står där bland kartonger och möbler i ett nytt hem och får börja på nytt med allt fixande.

Jag älskar inte de två veckor närmast FÖRE flytten. Jag älskar inte just nu!

Fredagsmys.

Fredagsmys.

Maken sover alltså på soffan.

Och så ett väldigt opolitiskt inlägg; jag misstänker att jag hostat spiralen ur läge. Kan man ens det?
Under en hostattack sa det "fjooiiiiiiing" inne i magen och nu gör det ont. Bäst jag hostar i en bunke i fortsättningen så jag kan fånga upp den när den flyger ut. Alltså uppvägen. Genom munnen.

Ja, för så mycket hostar jag.

Blå, blå vindar och vatten, blå, blå himlar och haaaaaaaaaav!

Jag håller på med allt pappersarbete som en flytt innebär och det är såååå jobbigt! Jag har dessutom valt vårdcentral till familjen och ringandet och flyttandet av allt tar aldrig slut!

Jag har ont och är gnällig och vill bara att någon annan skall ta hand om allt för mig. Eller om det fanns EN sak att välja på, så himla bra det hade varit.

Men om några dagar har nog penicillinet gjort sitt så då blir allt inte så jobbigt längre. Då kommer det att kännas underbart att ha möjligheten att flytta, välja och vraka.

Det är alltså en himla tur för sossarna att valet alltid är i semptember. Då är alla hösttrötta, småsjuka och griniga. Och orkar ingenting. Vill helst överlåta ALLT på någon annan och slippa tänka själva.

Hade det varit fram på vårkanten hade Sverige för evig tid varit blått.

Jorå, ring den dumma jävla Äjj-Käjj.

Det är ju hopplöst!!

Ni som har ordning hemma, VAD gör ni hela dagarna?? Ni måste ju vara helt deprimerade. Utan hopp. Om ni inte letar efter saker. Ni bara lutar er tillbaks och vet att det inte finns, eller? Jag fattar inte. Vad är det för slags liv!?

Vi har sorterat och packat ett par veckor så jag har ytterst få ställen kvar i huset där jag inte exakt vet vad som finns.
Jag låg och vältrade mig i självömkan över min ömma kropp, min feber och mina upphostade lungor när jag plötsligt kände pricken över i:et. Munsår. De vidriga små blåsorna har poppat upp under min tupplur och nu jävlar skall de dö!!

Så jag far upp. Nej, jag far inte upp. Jag knarrar upp och går dubbelvikt och klagande en bra stund innan jag lyckats mjuka upp min influensasjuka kropp. Jag behöver Anti, eller Vectavir eller de där plåstrena. Vad som helst för jag vet att jag har minst 3 av varje sort. Det har jag ju köpt på mig eftersom jag inte hittat de jag redan haft, så de kan ju ligga lite varstans.

Så jag har alltså hopp och söker igenom de få ställen som inte är i minutiös ordning. Det gick ganska fort. Jag hittade en tub - som hade gått ut i maj -05, så jag ville ju gärna söka vidare. Men jag VET att de inte finns NÅGONSTANS på övervåningen för där är det minsann sorterat.

Hoppet lämnade mig så....jag HAR inga kvar. Förutom den där som är 5 år för gammal. Jag skall ALDRIG mer ha sådan ordning! Man har ju inget hopp utan får sitta och glo med munsåren växande på truten!

Ligger detta också i blodet tro?

Han har hittat en gammal sovpåse i str 50. Den SKALL ungen bara ha på sig. När han kommer bärandes på den så resulterar det i fullständig hysteri om man inte tar på honom den. Men allt klär en Orange skönhet. Som man brukar säga.

Det sitter i blodet.

Sorry. Men det är majonnäsen!

Det måste ha varit något fel på skaldjuren vi åt igår. Jag mår inte helt hundra. Liksom lite yr, huvudvärk och småillamående. Konstigt. Vi handlade dem ändå i stans bästa fiskvagn...och de smakade helt fantastiskt. Det kan kanske ha varit majonnäsen som var kass?

Jag som märker mer och mer tantvarningar hos mig själv - och faktiskt välkomnar dem - att jag då aldrig kommer till den önskvärda åldern då man liksom får nog av...majonnäsintag.

När man har celebert besök i form av Herr och Fru Furman så kan man förutsätta att det innebär en hel del skaldjur. Nu har vi ju klarat av krabba och kräftor och jag borde väl ta dem till stans högsta restaurang och bjuda dem på deras vida kända räkmackor. Med då innebär det ju majonnäs igen. Och de där mackorna är väl mest kända för sin prislapp. För det är ju bara räkor. Och bröd. Och majonnäs....

Burhönskillen kommer att göra oss sällskap ikväll och han avskyr majonnäs. Vi kanske kan ta en kaffe på 7-eleven. Det har de nog inte något i Ödeshög...? För att ytterligare höja spänningen för Fru Furman kan jag tuta och väsa okvädningsord på väg dit. Burhönskillen är extra duktig på att svära åt okända människor så det kanske skulle räcka med en biltur genom stan till och med.

Vi får se. Först skall jag bara ta mig ur min nuvarande status av rörighet och självömkan. Med hjälp av kaffe och Panodil.

Fru Furman är här!

Och hennes man. Det är han som snyter sig i bakgrunden. Vi har skittrevligt.

Jo, det GÅR ihop!

Min man brukar få något anfall av ekonomiskt medvetande då och då. Ofta inträffar det efter att han varit hemma en kväll och jag tvingat honom att titta på Lyxfällan.

En av hans senare idéer har varit att sälja av alla gamla grejer på Blocket, lägga undan pengarna och köpa grejer till nya huset för dem. Bara för att ha lite översikt. Och till och med deltagarna i Lyxfällan fattar väl att DEN ekvationen inte håller men jag tänker ändå spräcka hans planer. I text. I min blogg som han ändå inte läser.

De senaste två veckorna har vi köpt:
Soffa: 22 000 kr
Tapeter: 8 000 kr
Säng: 10 000 kr ( för övrigt var det värsta kapet )
Klinkers och kommod/badrumskåp: 4 000 ( och då endast till golvet. På gästtoaletten. Som är 1,3 kvm. Jag har inte ens börjat med grejerna till badrummet )
Smågrejer: ( typ kuddar till soffan och annat piff ) 5 000.

Nu har vi bara kakel, klinkers och möbler till badrummet. Vi skall bara köpa ett helt kök med nytt golv och nya vitvaror. Vi behöver ett nytt soffbord, 6 st vita bokhyllor, heltäckningsmatta till två rum, nytt golv till hallen och så skall vi ju byta golvbrunnar och golv i tvättstugan. Och bygga en farstukvist. Vi behöver också bara köpa spotlights att fälla in i vardagsrumstaket och så måste man ju ha nya gardiner i hela huset.
Och så skall vi ju betala målaren hans timpeng. Men det klart - rotavdrag och så...

Vi har sålt:
En byrå: 1 000 kr
En annan byrå: 600 kr
Kakel: ( tråkigt vitt som vi inte ville ha ) 1000 kr

Joråsåatt. Jag tror maken min kommer bli helnöjd när han sätter sig ner för att räkna på detta.

-"Ja, just det, den slängde Orange i golvet för ett tag sedan" sade mannen.

I flera dagar har min dator strulat. Man har inte kunnat öppna rullmenyer och datorfan har inte visat historiken när jag skriver in www-adresser. Fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt!

Så jag har avinstallerat och ominstallerat, virussökt med 3 olika virusprogram som jag snott från nätet, jag har ändrat i ALLT som jag överhuvudtaget kunnat ha en aning om vad det betyder bland inställningarna, rensat en massa skit och städat hela datorn från minsta lilla onödiga grej. Mina felsökningsförsök har jag hållit på med i 4½ timma. Barn och man har pusslat och jag har svurit. INGENTING hjälpte.

Tills jag bara tänkte testa en grej...dra ur musen och använda laptopens egna. Och sedär. Nu funkar datorfanskapet perfekt.

Om jag svor som en rallare under alla timmar jag försökte fixa felet kan man ju kanske tänka sig hur jag lät när det visade sig vara helt i onödan.

Vi skall ju flytta. Om jag inte nämnt det förut.

Vi får vår radhusidyll lite tidigare än det var tänkt och det är skitbra! Eftersom vi nu har SJU hela dagar på oss tänkte vi att vi renoverar badrummet också, det skulle annars fått vänta till nästa sommar.

Fast vi är inte heeelt dumma i skallen. Vi väntar ju med köket och lilla toaletten. Och vi tänker inte riva den där väggen, så vi skall bara göra om badrummet då - som sagt - och sedan skall resten av huset tapetseras, målas och golven skall bytas.
Jag vet ju att det går. Jag brukar titta på Extreme Home makeover. Där bygger de ett helt hus på en vecka.

De nya ägarna till vårt hus ringde idag och undrade om de - för 3:e gången - kunde komma förbi med ett gäng hantverkare imorgon för att titta lite. När jag sa att vi skulle åka bort så frågade de om de kunde få en nyckel.

Jag blev nästan mållös. Eh... Nope!

Här delas fan inte ut några nycklar till okända människor förrän jag ser ett proppfullt bankkonto och ett tomt hus!

F.Y.I

Jag är sjuk! Det är så fruktansvärt synd om mig att inte ens mina rullar hjälper! Jag har ont i huvudet, i ögonen, i öronen och i tänderna -det värker i hela skallen! Näsan är helt tät men ändå rinner snor konstant. Jag tröttnade för en stund sedan och satte fetvadd i näsborrarna.
Feber har jag nog, fast jag tänker inte ta tempen för då blir det ju ett extra tydligt bevis på sjukdom.
På eftermiddagen idag fick jag helt plötsligt ont som fan i bröstet och sen kom torr äcklig hosta som troligen river med sig bitar av mitt innanmäte för varje attack.

Så. Bara så ni vet. Känn nu för all del inget hinder mot att tycka hemskt synd om mig. Vi som skulle till min mamma och pappa imorgon! Jag har inte träffat dem på jättelänge och längtar efter dem! Jättemycket.

Och så FUL jag är! Bortsett från näsborrar vitt uppspärrade av fetvadd är jag fnasig, rödflammig och blek med svullna ögonlock och rödsprängda ögon. Och håret är dessutom fett och stripigt!

Buhuuuuuuu!

Mina älskade rullar!

Jag har ju ingen favorit bland mina barn. Fast nu har jag bytt. Eller...jag HADE bytt OM jag hade haft en. Men nu har jag ju inte det.

Min Stora pojk. Han är blond och brunögd, vacker som en saga och delar mitt brinnande intresse; att få ett hem att se ut som...ingenting annat. Man skall bli GLAD av att komma hem!

Vi pratade om lekrummet i radhusidyllen igår;
-"Det skall bli gräsmatta på väggarna och vi skall lägga konstgräs på golvet. I taket skall vi måla moln och blå himmel" berättade jag för min fina Stor.
-"Wooaaaa!? Du är BÄST, mamma!!" utbrast han och slängde sig om halsen på mig. Han verkade uppriktigt lycklig. Och så satte han igång;
-"Jag har sett att det finns matta som ser ut som stenar så vi kan ta en bit sån så det blir som en grusgång! Och så kan vi ta blå matta i ett hörn och lägga stenar och snäckor och på det blåa lägger vi fiskar så det blir som en strand och sen kan man hänga upp fåglar i taket och kanske ett flygplan som är pyttelitet så det ser ut som om det är högt, högt upp och jag vet att det finns cd-skivor med fågelmusik det kan man lyssna på när man leker för det skulle vara rogivande..."

Han andades inte mellan orden och VAR har ungen sett denna stenmatta? Jag vet ju att det finns men har han varit iväg och fönstershoppat utan mig? Eller lärt sig att Googla? Och "rogivande"...? Jösses, det ordet har då i alla fall aldrig JAG använt. I vårt hem existerar ingen ro. Någonsin. Och ärligt talat så är jag inte mycket för ro heller...

Jag finner endast ro när jag får syssla med mina rullar. DET är sann lycka. Presentpapper, tapeter, kontaktpapper, plast...ja, allt i rullform. Jag plockade fram lite ro idag:

Jag köper nämligen på mig. Lite då och då. När jag snubblar över något jag gillar. Detta är den översta lådan i en trave av 4 st. Full med tapeter. Sedan har jag två lådor med andra rullar. Jag blir lycklig av rullar.

Om man vill analysera detta kan man ju kanske tänka sig dem som fallossymboler eller så. Om man vill. För att det skall verka lite vettigare. Eller...mer förståeligt snarare?

Men nej, ingen favorit bland ungarna, alltså.

Min Oranga best.

Min fina lilla Orange. Mitt vackra lilla barn med apelsinfärgat hår och bruna ögon. Han är fryntlig och glad, lättsam och tålig. Och fullkomligt blodtörstig. Han har ett temperament som Hin håle himself skulle avundas.

5-åringen sover gott med Batmanplåster sedan Orange bitit honom i rumpan så det blödde. För han tog hans blåa Blixten McQueenbil.
Efter den tröstningen så hörde vi ett gallskrik från vardagsrummet och rusade dit. För att finna Orange i ett fast strypgrepp på Mellan. För Mellan hade tagit hans blåa Blixten McQueenbil.

När vi så gett tillbaks Mellan hans förmåga att inhalera luft så skulle pappa städa undan lite leksaker. Krälande på golvet slängde han Oranges blå Blixten McQueenbil i leksakslådan och överraskades snabbt av ett illvrål och en Orange projektil som naglande sig fast med små svettiga händer i ögonlocken på honom.

Om man inte får ha en favorit så har jag inte det. Men om man får; ungen är inte ens 1½ år....och har man bara vett att lämna hans blåa Blixten McQueenbil ifred så... Fast man får inte va? Så nej. Jag har ingen favorit.

Att man då aldrig blir vuxen?!

På lunchen idag kollade jag telefonen och såg att jag hade ett meddelande från mamma. Jag lyssnade av det och hon lät väldigt allvarlig.

-"Hej, det är mamma. Jag skulle vilja prata lite med dig, så hör av dig när du kan" ungefär sådär. Och efter en kort paus kom: -"Puss och kram"

Jag blev helt kall! Mamma lämnar sällan meddelande på telefonsvarare. Hon visste dessutom att jag jobbade.

Vad FAN har jag GJORT!? Första tankarna var genast att försöka komma på om hon hade någon anledning att skälla på mig men jag insåg ju efter ett tag att jag faktiskt är 34 år, har tre ungar och bor 10 mil ifrån henne och pappa. Jag tror inte mamma har skällt på mig på 10 år. ( Förvisso var hon ganska...skarp i tonen när jag råkade bli gravid när vår nr 2 var 2 månader... Nu slutade det där inte så väl..eller förresten; det beror väl kanske på hur man ser det.
Fast nu är jag inte gravid så jag uteslöt skäll för just det. )

Jag tappade i alla fall aptiten och vågade inte ringa upp henne förrän jag - i skallen -gått igenom alla möjliga eventuella dödsfall och katastrofer som kunde ha inträffat i Bullerbyn.

När jag så tog samlat mig nog för att ta emot dödsbudet så visade det sig att hon mest ville säga att de saknade oss och sådär... Och att hönshuset snart var klart och att de lyft upp en segelbåt i trädgården och förankrat i marken för att göra sjörövarskepp till barnbarnen att leka i. Och sådär. Sånt där vanligt. Som de gör.

Men vad ÄR det med mammor och dess förmåga att skrämma skiten ur en? Jag blev 4 år med en gång och kände mig lika skyldig som den gången jag väckte hela familjen för att jag hällt te i min systers öra när hon sov. Eller som när jag käkade upp mammas Novalucol som hämnd för att de tagit hem den där skrikiga ungen från första början. Jag visste ju att jag skulle få skit för det där....

Tapeter.

Lite tapetvisning:




Det gröna bladverket kommer att bli helt fantastiskt i vårt vardagsrum! Eventuellt blir det en lika fantastisk gräsmatta i stället. Jag köpte båda.... Jag KUNDE bara inte bestämma om gräs eller blad är trevligast att glo på hela långa vintern... ( Jag hittade ingen bild på gräset )

Ovanstående är från Decor Maisons kollektion Saga och är galet snygg med älgar och oranga rävar. Den kommer att sitta i rummet som delas av 3-åringen och Orange.

I vårt sovrum blir det en randig ( i vitt, brunt och rött - som jag till slut hittat ) Hittar dock ingen bild på nätet på den heller.

Det var det. Som är klart. Jag skall pussla ihop ett lite urval som finns som förslag till resten.

Min religion...

...är färg och tapeter. Och jag är mitt i paradiset. Mitt Mekka är tapetavdelningen. Och när jag hamnar där är jag inte helt enkel att ha att göra med.

I vanliga fall är jag en rätt enkel kund. Jag förstår mycket väl att personalen i kassan på Ica är bittra, jag har full förståelse för att personalen i klädbutiker är uttråkade och dryga - hur kul kan det vara, liksom? Men tapeter och färg!?

Jag har spenderat ett par dagar bläddrandes i tapetböckerna och jag upplever sann lycka. Tills jag frågar personalen om hjälp.
-"Jag vill ha en tapet som är randig i rött, vitt och brunt och den skall vara lite "svulstig" i stilen"
En enkel fråga, alltså.
-"Hmm...oj, ingen aning....vad tror du om den här:" svarar den butchiga målarkvinnan ointresserat och visar någon rosablommig CarlLarssonaktig rulle.

Vad fasen!? För det första kan hon alltså inte sortimentet utantill! För det andra verkar hon dessutom ointresserad av att lära sig det! För det tredje fattar hon ju inte ens vad jag är ute efter! DET är tapethädelse och jag kan inte köpa tapeter av sådant folk! När jag ligger i min säng och tittar på min vackra vägg skall den var köpt utav någon som inser dess enorma betydelse!

Och så där är de allihop! Jag har varit i 6 butiker och förvisso hittat tapeter jag vill ha i dem alla men jag kan ju inte köpa dem! De kommer att föra med sig denna okristliga nonchalans in i min radhusidyll och så kan man ju inte ha det!

Jag får snart starta Jihad mot tapethädarna!

Om jag hänger på en strap-on, då?

Vi träffade en av min mans gamla kompisar idag. En sådan där mörkhårig som pratar konstigt och har en fru som är till för barnafödsel, utfodring och avsugningar på beställning. En sån. Ni vet.

Min man: -"Vi har varit och beställt tapeter och så idag"
Grottmannen: -"Bra. Vem skall tapetsera åt er?"
Min man: -"Hon". Och han menade mig.
Grottmannen: -"Mäh!? Hahaha, nej. Vem?"
Jag: -"JAG skall tapetsera!" ilsken som fasen för jag vet ju redan vad som skall komma.
Grottmannen -"Mäh, vaddå DU? Jaha, är det mönster i tapeten, då? För man kan ju inte bara smacka upp den vettu, man måste mäta och klippa och så. DU kan väl inte tapetsera! Lägg av...jag har en polack..." förklarade han. I samma tonfall som man skulle använda till en treåring.
-"Snälla" fortsatte han. - "Lägg av nu! Kvinnor kan fan inte tapetsera!" följt av ett rått skratt.

Alltså.... Jag vill slåss! En käftsmäll eller fem. För att jag saknar pitt så kan jag alltså inte sätta upp tapeter??

Om Talibaner och andra efterblivna varelser känner HÄLFTEN av den ilska jag känner över någon annans synsätt och fördomar så förstår jag att de vill spränga hela världen. Jag fattar. Verkligen.

Men VI har rätt. När skall de fatta DET?

En produktiv dag.

Ena byrån år såld. Till en fullt normal man.

Nu känns det ändå inte som om någon större balans är uppnådd idag. Vi har kollat på kök och färg och tapeter till hela lilla radhuset. Lite mer ut än in kan man ju säga.

Första kökstället; JÄKLAR vad den kvinnan gått säljarutbildningar. Hon avvek inte EN millimeter från protokollet, hon gjorde ALLT "rätt" Jag stendog av tristess redan efter det första "avväpnande skämtet". Steg 1 i kursen. Ok...de hade väl förvisso snygga kök. Men nej.

Vidare till köksställe två; en lagom presentabel karl i sina bästa år ( min ålder ) plockade fram ett helt fantastiskt snyggt kök och lät mig sen tro att det var jag som valt hela skiten. Han borde HÅLLA i kursen!

Köksställe tre; en mesig 12-åring som plockade fram ett helt kök i valnöt - trots att jag sagt att jag INTE ville ha träkök - med stenskiva. När jag sagt att jag absolut inte vill ha sten. Sen frågade han om vi ville ha kaffe 11 ggr. Kaffe säljer inte ett träkök med marmorbänk till mig. Han försov sig troligen till kursen.

Dåså. Om jag då beställer kök nr 2 idag så hinner vi väl få det på 3 veckor? Och sedan byta kök på 4 dagar, va?
Jag vet ju att allt löser sig för oss så jag är optimistisk. Det kommer att funka.