Snart dags att börja på den där handboken jag är så jävla lämpad att skriva....

-"Nu kommer det snart att inte göra ont alls" sjöng min Mellan glatt med sin galet pipiga röst. För att en millisekund senare brista ut i ett vrål och en attack på sprutan med sin fria hand.

Ja, det där jäkla vaccinet har de fått idag, de två äldsta.
Vi anlände till vaccinstället ca 20 minuter innan det skulle börja och där var FOLK! Fy fan så mycket folk. Det gick inte att RÖRA sig utan att trampa ner en unge och jag gjorde mitt bästa för att bereda väg för någon av de sköterskor som yrde runt och ropade upp nummer efter nummer. De var...sammanbitna. Kan man kalla det. För att vara snäll.

Efter Mellans hysteriska utbrott var det så min stackars Stores tur. Han satte sig i mitt knä med sammanpressade läppar. Han var röd i ansiktet av behärskning att inte börja gråta men hans haka darrade och ögonen var blanka.

Inte en tår fällde han och när sprutan var klar började han andas igen. Och han strålade av lycka och stolthet över att han inte gråtit.

Och jag kände mig vidrig som utsatte dem för detta och ville gråta i 5-åringens ställe. Var fan har han hört att man inte skall gråta? Hans mamma grinar ju jämt...fast det där kanske jag just besvarade... Hm.
För att försvara det faktum att jag tvingat dem till denna sekundsnabba plåga så har jag nu haussat upp Svininfluensan till oändliga sjukdomshöjder i ett försök som jag TÄNKTE skulle få dem att känna sig rätt nöjda ändå med sprutan.

Det blev inte så. Det blev så att de är livrädda att alla i hela världen skall dö utom dem. De tror att lilla Orange skall bli svinsjuk ( han får ju ingen spruta ) och det bara blir två bröder kvar i familjen.

Bra Äjj-Käjj! Bra! Du har torterat dina ungar med kanyler och efteråt skrämt skiten ur dem. Bra! Ännu fin stund i ditt föräldraskap.