Klockan är kvart i sex på morgonen...

Oranga barnet gnäller: "Maammaaa..."

Mamman grymtar: " Det är natt fortfarande, sov en stund till"

Gnällandet tystnar en liten stund och övergår sen i gråt.

Mamman: "Vad är det, gubben? Kom in hit"

Oranga barnet: "Det gååj inte!"

Mamman: suckar "Varför inte det?"

Oranga barnet "Det slutaj aldjig jinna snooj"

Mamman: "Snor? Rinner det snor? Suckar Hur mycket kan det vara liksom?"

Oranga barnet: "Jättemycket"

Mamman muttrar irriterat och masar sig ur sängen och går in till Oranga barnets rum och tänder i taket. Då drabbas hon genast av helvetets alla samvetskval över att hon varit irriterad på den lilla 4-åringen som satt nedsmetad med blod. Det var blod i håret, på pyjamasen, kudden, täcket, madrassen.. Det droppade från hans händer och rann nerför haka och mun, utblandat med dreggel och tårar.

Efter ett dygn på sjukhus är nu allt ok igen och vi har återgått till att sitta framför tv:n i soffan här hemma. Då blödningen avtog ganska snabbt är teorin att någon skorpa lossat i näsan. Veta får vi aldrig då det Oranga barnet, som tappert gick med på precis vad som helst under förra sjukhusvistelsen, nu fått nog av sjukvården och VÄGRADE tillåta någon enda människa röra honom. 

Den ungen kan vara enveten som ingen annan, han kan också vara hysterisk och slåss, han kan enormt mycket fula ord och han använde hela sin repertoar till alla som närmade sig honom. 

Hans mamma är inte så mycket sämre. Vi har därför spenderat ett dygn i ett eget rum, längst bort i korridoren utan att egentligen prata med någon annan än varandra. Det var inte vänlighet som gjorde att så många i personalen sa ett innerligt hejdå till oss när vi gick.

Det var ren lättnad.

Man får uppskatta det lilla.

Det är väldigt osocialt det här med VAB. Mina ungar är *tar i trä* , sällan sjuka och när de är det brukar vi pussla. Jag tar förmiddagen och åker till jobbet när pappan kommer hem så jag blir sällan så här isolerad.

Det lilla oranga barnet är lite piggare idag och bad just om en bulle. Jag föreslog då en utflykt till den närliggande bensinstationen och fick därmed en anledning att ta mig ur de vidrigt fula mjukiskläderna.

Det hade ju kanske varit roligare att fika någon annanstans men nu är det så att min bil, den groteska lilla skithögen som jag köpte för att ha över en sommar ( för 4 år sedan ) inte har pajjat helt ännu så därmed är den ej skrotad.
Men den har 3 vinterdäck och ett sommardäck efter en punktering för några veckor sedan. Den har heller ingen värme, fast det är relativt lätt åtgärdat då en säkring har gått. Och det i sin tur beror på att jag skulle använda startkablar för ett tag sedan men råkade tappa ena kabeln ner i motorn. Fast nu är det så att jag inte har det där lilla verktyget man tar ut säkringarna med, och längre än så har jag inte kommit. Jag kunde ju inte veta att det skulle bli vinter och så...
Den läcker dessutom in vatten lite här och var så de där skvalpande pölarna i varje litet fack och språng i kupén är numera isblock. Och så har ju låset pajjat.
Ja, och så är det ju det där med körförbudet på den då. Det som försvinner så fort jag lämnar in den för att byta styrled och sedan besiktigar den igen.

Så. Det blir en promenad. För att köpa en bulle och för att småprata lite om vädret med personalen - som inte har någon annanstans att ta vägen utan måste vara trevliga mot mig.

...och lite mera VAB...

Jag undrar hur barn funkar egentligen? Jag kör det lilla livet till ett sjukhus där de plågar och skär i honom och orsakar att han får döont och inte kan äta, prata eller dricka och ändå gillar han mig. Ändå är det jag som får trösta och mig han inte slutar klänga på?

...och lite VAB nurå...

Minstingen - det orange barnet- och jag har spenderat lite tid på sjukhus för att operera ut hans halsmandlar och göra en skrapning av någon körtel i näsan.

Det är inte det allra jätteroligaste att se sin unge bli sövd. Att narkos kan vara farligt, att de kan råka skära av honom halva halsen medan de pratar om någon slampig doktor på julfesten eller att något annat kan gå fel, sånt funderar man ju inte på. Det händer ju inte oss såklart men det här med sövningen... Aaah, det är vidrigt!
När man är 4 år och liten och tanig är man så extra liten i en sjukhussäng. När man sen får medel så ögonen vänder sig upp i skallen och försvinner...ja då gråter mamman som om sista stunden på jorden var kommen. För det hade den varit om du försvann från mig unge!

Men ok. Något dygn senare med noll sömn känns det rätt välkommet med en undergång. Då skulle jag i alla fall få sova...
Fast här satt jag. En fredagkväll med det där jävla ljudet av små bilar som far tvärs över vardagsrumsgolvet, en livlig orange unge som bråkar med sina bröder och livet är som det bör.

I'm back!

...tja...det har jag ju sagt ett par gånger nu men just i detta fall har jag fått liv i min dator efter 2 månaders dödhet.

Mitt förra inlägg var ju lite bittert, inte så bittert som det faktiskt verkade nu när jag läste det, jag är inte särskilt deppig men visst har det änna (som vi säger i Götet) varit lite mycket det senaste.

Min man och jag har varit gifta i 10 år nu i januari. Vi firar det genom att fylla i en ansökan om äktenskapsskillnad. Jag är - trots allt - nöjd med min effektivitet. På 11 år har jag hunnit gå från singel till förlovad till gift till 3-barnsmamma, husägare 2 ggr (totalt 4 flyttar). Bytt jobb ett par ggr och nu hunnit med att bli separerad och innan året är slut; skild.

Och med detta sagt så funderar jag lite över min framtid. Om jag skulle ge mig in i politiken kanske? Jag skall ha som enda partifråga att byta ut alla veckodagar mot lördagar. Småpartier utan en enda vettig grej på partiprogrammet verkar ju väldigt now. Troligen hinner jag också med att både lämna och hämta barnen på dagis och fritids inom dess öppettider också. Jag tänker mig att en del jobb hemifrån skulle kunna funka?

Eller så jobbar jag kvar där jag faktiskt trivs väldigt bra. Det är också ett alternativ. Vi får se...