Klockan är kvart i sex på morgonen...

Oranga barnet gnäller: "Maammaaa..."

Mamman grymtar: " Det är natt fortfarande, sov en stund till"

Gnällandet tystnar en liten stund och övergår sen i gråt.

Mamman: "Vad är det, gubben? Kom in hit"

Oranga barnet: "Det gååj inte!"

Mamman: suckar "Varför inte det?"

Oranga barnet "Det slutaj aldjig jinna snooj"

Mamman: "Snor? Rinner det snor? Suckar Hur mycket kan det vara liksom?"

Oranga barnet: "Jättemycket"

Mamman muttrar irriterat och masar sig ur sängen och går in till Oranga barnets rum och tänder i taket. Då drabbas hon genast av helvetets alla samvetskval över att hon varit irriterad på den lilla 4-åringen som satt nedsmetad med blod. Det var blod i håret, på pyjamasen, kudden, täcket, madrassen.. Det droppade från hans händer och rann nerför haka och mun, utblandat med dreggel och tårar.

Efter ett dygn på sjukhus är nu allt ok igen och vi har återgått till att sitta framför tv:n i soffan här hemma. Då blödningen avtog ganska snabbt är teorin att någon skorpa lossat i näsan. Veta får vi aldrig då det Oranga barnet, som tappert gick med på precis vad som helst under förra sjukhusvistelsen, nu fått nog av sjukvården och VÄGRADE tillåta någon enda människa röra honom. 

Den ungen kan vara enveten som ingen annan, han kan också vara hysterisk och slåss, han kan enormt mycket fula ord och han använde hela sin repertoar till alla som närmade sig honom. 

Hans mamma är inte så mycket sämre. Vi har därför spenderat ett dygn i ett eget rum, längst bort i korridoren utan att egentligen prata med någon annan än varandra. Det var inte vänlighet som gjorde att så många i personalen sa ett innerligt hejdå till oss när vi gick.

Det var ren lättnad.