Min tid kommer!

Mitt Oranga barn har beslutat sig för att inte sova mer. Inte på dagen, inte på natten. Aldrig.

I allafall inte längre perioder än 1 timme på natten och 30 minuter på dagen. Och då skall han helst somna med någon som stirrar på honom genom spjälorna i sängen.

Tänk er att lägga er till ro, med ett hav av nappar som små knölar under kroppen och en vällingflaska att mest gosa med och så en människa ( med ett ansikte 3 ggr så stort som ens eget ) stirrande på en på en halvmeters avstånd. DET hade avskräckt mig från söm i all evinnerlighet.

Alla sätt har vi försökt. Men det är just detta som ger oss åtminstone en liten stunds ro från denna Oranga lilla pest och pina.

En pest som är så fantastiskt, ljuvligt söt att alla försök till att hålla på rutiner och inte alls ta upp honom hela tiden bara inte fungerar. Så vi gräver vår egen grav här. Men det gör inget. Jag är knappt levande som det är.

Men bara så ni vet; er tid kommer.... Jag skall tynga er uppväxt med skuld och ni skall få betala!

Nej, det var visst inte riktigt över....

Nu när magsjukan plöjt över Svenska Hjärtan och jag jobbat en lååång och sen dag kom jag så hem. Tänkte mig ett låångt bad och sedan gå och lägga mig tidigt med min underliga bok jag läser för tillfället.
Inte alls så viktigt för jag hade somnat efter 2 meningar.

Jag klev in - intet ont anandes -i fullständigt kaos.

I köket stod 5-åringen med handen i en kanna vatten och gallskrek, min man bar runt på en trött och gnällig bebis och jag fick någorlunda klart för mig vad som hänt.
I Svenska Hjärtan har vi en spis med plattor. Om ni minns sådana där runda, uppstående plattor med runda rattar. De är varma i 3 dagar efter man har stängt av dem. På en sådan hade 5-åringen lagt handen. Alla fingrar på hans högra hand är täckta med blåsor.

Jag fick rotat fram Xylocainsalva och smetat på - inte för att jag vet om det hjälper egentligen men det var det, aktivt kol eller Samarin jag tyckte att jag hade att välja på.

Så tog jag då över det gnälliga Oranga barnet och kände att han ju var glödhet och säkert hade massor i feber.
-"Feber...? Öh, njäe, jag vet inte..." svamlade min man.
-"Uuuuääääää, MAAAAAMMAAAA!!! Jag kissar NEEEEEER mig!!" vrålade det så från ovanvåningen där treåringen vinglat upp ur sängen för att stanna till på mattan och skapa en stor mörk fläck.

Så honom fick jag svepa med till toaletten, trösta och sedan duscha. På med ny pyjamas och i säng igen.
Därefter var det dags för mattan.

Sen ner igen, ta tempen på den Oranga som hade 39,7 och dosera Alvedon.

5-åringen grät nu igen och hade ont så jag hämtade en öl i kylen som han - sedan dess - går runt och håller i handen. Insyn har vi också.

Sen kunde jag ta av mig jackan.
Badkaret är upptaget av en matta och jag hittar inte min bok. Inte är det tidigt heller. Och inte är jag trött.

Doften av sprit har nu tagit över.

Min tappre 5-åring vaknade på Juldagens morgon med hjälp av kaskadspyor.

Att vara mamma är högsta lyckan man kan uppleva...ja och sån skit. De som säger så, har de någonsin fått en spya över ryggen samtidigt som de byter skitblöja på en krånglande bebis?
Man kan ju undra.

Det är så mycket avskräde med barn. Det kommer ju UT så mycket saker ur dem. Och ALLT luktar äckligt.

Hela dagen sprang 5-åringen mellan toaletten och bordet med alla Legojulklappar. Till synes oberörd mellan varven. Han var förbjuden att vara i nya soffan eller på nya mattan, för ibland hann han inte. Då drabbades komattan ( man hade ju kunnat tro att en kossa skulle tåla vatten och lite rengöring, men det måste vara ytterst obehagligt för dem när deras hud stelnar och korvar sig vid minsta regn? ) eller något annat lika olämpligt att kräkas på.

Men som sagt; vid gott mod hela tiden och efter en tupplur på eftermiddagen var han återställd igen.
Så drabbades då lilla Orange igår kväll. Spyor i hela hans och vår säng. Men så tog jag hand om detta och Orange var pigg och glad på morgonen igen.

Idag var det min tur. Inte lika tapper kan jag erkänna. Helt utslagen hela dagen snarare. Inte heller när det är en själv som utsöndrar vidrigheter är det något ljuvligt över mammarollen.

Försvinn så jag kan få dö ifred är väl mer likt känslan...

Nu är det bara två kvar som skall spy ner resten av inventarierna här. Vi inväntar med spänning vem av de två som blir först.

Jag pratar tillbaka.

Jag ångrar mitt föregående inlägg. Jag kan inte göra ingenting, jag skulle inte stå ut mer än en dag men jag skall istället SKRIVA UPP allt jag sysselsätter mig med på en dag. När januari är över ( en rätt tråkig månad för övrigt - så nu har jag lite att göra ) skall han få en lista. Dag för dag, timme för timme.

Hoppas att han då känner det befogat att köpa systemkameran jag önskar mig när jag fyller år i början på februari. Jag vill också ha en Iphone och en massagedyna.

Sedan behöver jag en fotokurs för att lära mig hur kameran funkar. Och för att lära mig ta lite bättre kort än mina kolsvarta bilder på bartendrars rumpor.

Men eftersom städning är det som belönas och uppskattas mest av min man så kan jag nog säkert lägga till ytterligare artiklar till min önskelista och jag sköter mina kort väl...

Äjj-Käjj. Den lata.

-"Plocka lite. Fixa lite" mumlar min man så fort vi kommer innanför dörren. Och direkt på morgonen. Som ett mantra.

När jag lagar mat står han bredvid och sliter slevarna ur handen på mig för att diska dem. När ungarna leker och råkar vända ryggen åt en bil i ett ögonblick ligger den genast på sin plats i sin låda. Till vår stora irritation.

Jag tog upp detta ämne idag. För tusende gången. Det är vansinnigt stressande att ha detta mantra rullande i öronen från morgon till kväll.

-"Lugna neeer dig lite!" För vad spelar det för roll om det står en kaffekopp på diskbänken? Är det verkligen katastrof om en bil ligger på golvet i 10 minuter extra?
-"Men jag vill ju att det skall vara ordning här, du gör ju ingenting" svarar karln då.

Och där utbröt krig! Ingenting?! Jag gör INGENTING!? Mycket korkat har folk sagt till mig, men tamigfan om inte detta tog priset!

Han skall få se på ingenting!

P.S: Mamma och Pappa; jag börjar göra ingenting efter jul. Ni kan vara lugna. D.S

Äjj-Käjj. Den tursamma.

Om man slarvar bort sin bilnyckel. Den enda man har. Och sedan hittar nyckeln ( som ta mig fan FUNKAR ) en dag senare i en pulkabacke som används av hela Frölundas ungskock; då bör man nog köpa en Trisslott, va?

Eller sluta åka pulka.

Och så vädret....

Vädret borde man ju ta upp. I Göteborg har det inte varit snö på 7 år ( detta är vad jag hört sägas - mitt eget minne av väder är så gott som obefintligt. Jag vet bara att vilken jävla årstid det än är så är det för kallt! )

I vår familj är vi välutrustade - ja, alla utom min man, faktiskt. Och det gäller vinterkläder så håll snuskfantasin i ordning, tack!
Varje år har vi utrustat ungarna med minst tre overaller/jacka+termobyxor var. ( VET ni vad en jävla overall KOSTAR!? ) De har varje år fått minst tre par jättebra vinterskodon var. Vi drunknar i mössor och vantar och brukar - fram på vårkanten - hitta vinterprylar vi helt glömt av att vi köpt till dem.

Jag har själv ( och detta vet jag för att jag nyligen inventerade ) 6 vinterjackor. Varav en köptes häromdagen. För jag hade ingen röd. 4 par termobyxor och skorna orkade jag inte ens räkna.

Min man däremot - han den icke så välutrustade - pulsade ( fram tills igår ) fram i den djupa snön i jeans och joggingskor och tyckte att det var "himsket kallt". Även han har nu köpt på sig en del utrustning så JÄVLAR om det inte blir snökaos!

Bring it on! Hit med 35 minusgrader och snöstorm som får taken att flyga av. Vi klarar det och vi vill fanimej ha valuta för våra pengar! Äntligen!

Äh, hur fel kan det bli, liksom??

Man borde ju stressa nu.... Och då menar jag mer än vanligt men på alla sätt är jag kolugn. De tre dagarna innan julafton jobbar jag. Jag hinner inte med något hemlagat, och inte mycket färdigköpt heller när jag tänker efter.
I morgon slutar jag jobbet 20.15. Då är Maxi öppet. Allt finns att köpa och från när jag var liten så minns jag att köpt är godast!

-"Ååååh, köpebröd" jublade man när man fick Skogaholmslimpa i stället för mammas hembakta som man inte hade ett uns vett att uppskatta.
För att inte snacka om bullar. De fina, perfekta kanelbullarna från något konditori ( ja, så hette det på min tid ) var ju hundra gånger bättre än sneda hembakta.

-"Ååååh, köpesprit!" Det blir det på jul. För man får ju prioritera. Systembolaget har vi hunnit med.
( Och för övrigt är jag från landet - där hörde köpespriten till ovanligheterna i bygdegårdsfesterna. Och jag vill här förtydliga; det var under tonåren och skall inte förväxlas med något mina föräldrar åstadkom. De bakade. Bullar och bröd )

Men alltså; jag stressar inte det minsta. För vi firar julafton med min mamma och pappa i år. Mina systrar med respektive kommer inte hem till Moderlandet i år och det är alltså bara vi. Min egen familj och mina föräldrar. Det kommer bli precis lika trevligt som det alltid är att umgås med dem. Den enda skillnaden är väl att alla är lite mer finklädda och det kommer att finnas mer soppåsar att bära ut.

Däremot firar vi juldagen med ingifta släkten... DET är en helt annan grej! Jag ber att få återkomma.

"Bor man så här nära så MÅSTE man ju umgås"

Det finns vissa nackdelar med att bo här i Svenska Hjärtan. En är att det är radhus. En är att det finns pratglada grannar.

Vi bor två dörrar in på gatan, i första huset bor Sigvard. Han har haft en Stroke. Det var info nr 1 när vi flyttade in. Han röker och sitter ute på sin lilla farstukvist och gör detta. Varje gång jag parkerar sniffar jag efter röklukt och förbereder mig för ett låååångt samtal om exakt samma saker vareviga dag.

-"Vad heter han din lelle?" frågar han. ( för tusende gången )
-"Jaaaa, jag har ju tre, vilken av dem menar du?" svarar jag men vet vem han menar för han menar min äldste. De andra två pratar inte med Sigvard men den äldste är artig och därmed är det honom han vill prata om.
-"Det är konstigt att han är så ljus, din pöjk" skrattar Sigvard och skrattet går över i en hostattack som orsakar en halv lunga att flyga ut.
-"Jaa, det är det ju" svarar jag för tusende gången. Jag VET ju hur samtalet kommer att förflyta. Svartmuskig pappa - blond unge, jajajajajajajajaja!!!!

Sedan försöker jag gå iväg. Som alltid.
-"Nu skall jag in till barnen, har jobbat hela dagen och så..."
-"Vi kommer att väsnas lite nu..." avbryter han. Som alltid.
-"Jaså? Ja, det gör då inget!" säger jag. Som alltid.
-"Vi skall sätta upp lite tavlor och så. I köket. För vi har renoverat." forsätter han. Som vanligt. Och när man tittar in så ser man köket. Det finns inte EN kvadratmillimeter kvar att sätta upp något på bland alla kopparprylar.
-"Jasså, vad har ni renoverat? undrar jag och vet att som vanligt avslutas vårt samtal här. Han reser på sig och stapplar in. Vänder sig i dörren och tittar på mig med tom blick. Som om han inte har en aning om vem jag är.

Ibland går det bra. Jag kan dra fraserna, jag kan dem utantill. Men ibland sätter jag mig i bilen igen tills jag inte känner röklukt mer.
Och det finns ingen annan väg att ta.

Nu är det v 51...väl?

...allt är bara fint här i Svenska Hjärtan.

Jag har funderat på en sak; det är lustigt att man ofta läser i tidningarna om att folk överraskats av halkan.

"17 bilar i totalkaos. Överraskades av halka"

Och då måste man ju bara fundera över scenariot.

Man går upp på morgonen och tittar ut. Snö. Sedan halkar man fram mot bilen i snöovädret och spenderar tio minuter med att skrapa bilen och huttra som en dåre och muttra över att man ännu en gång glömt av att flytta till Thailand i september.
Så sätter man sig i bilen som upplyser om att det är -7 grader.
Efter 2,5 mil gör man så en idiotomkörning, får sladd och far av vägen och drar med sig 16 andra bilar i sin voltande framfart.

-"Öh, ja, alltså, jag blev så ÖVERRASKAD av halkan"

Jag sätter mitt hopp till vecka 51 dårå.

Jag vare sig orkar eller hinner vara här just nu. Det är lite mycket. Och lite lite. Lite lite sömn.

Veckan har bestått av jobb, hostande 5-åring, febrig och störtgrinigt Orange barn, mera jobb. Tandläkartid för ena, läkartid för andra. Och för mig, fast den missade jag. Vänner från långt bort på besök. Jobb. Luciafirande. ( Vi försov oss och kom mitt i ) Inventeringsnatt på jobbet och efter en lång natt med räknande så var det 5 timmar till en annan tandläkartid.
Sova?

Mathandling, julklappshandling, julbord ( som jag bara inte kommer att orka med ). Jobb. Hostande barn nätterna igenom och slutligen ett läkarbesök idag, 2 timmar långt, som blev snabbt inbokat och skedde just under den tiden jag tänkt sova en stund.
Var det någon annan som märkte att den här veckan hade 14 dagar? Eller det kanske alltid kan vara så om man struntar i att sova?

Och jag borde ju sova nu. Men en svägerska kom förbi och ville ha kaffe så jag drack 4 koppar själv och tampas nu med mina stirriga ögon och mitt bankade hjärta.

Ja, just det. Och så har min 5-åring astma. Han har ikväll fått sin första dos inhalerings...medel i någon slags trumma med en mask som ser ut som en anka. Han tycker det är jättekul.
Hoppas han tycker det när han är 38 och släpar runt på den där ankmasken...

Fast det var ju god mat...

Tja, jag hade nog tänkt att jag skulle gå in och komplettera gårdagens inlägg. Men det inlägget visade sig vara nog med info.

Jag gillar inte, och har aldrig gillat, personalfester. Så jag gav upp ganska tidigt, just precis när man såg tendenserna. När folk börjar bli lite för packade och därmed lite...extra kärvänliga. Jag missade alltså det där men jag lär få höra det på jobbet.

Eller förresten; jag gav ju självklart inte upp. Jag gav mig ut på en runda bland alla mina barrumpor. ( Jag MÅSTE skaffa en telefon med blixt!)

P-fest.

Lugnet före stormen.

Jag och ungarna skall åka många mil, till en gammal vän till mig, dit kommer även en annan gammal vän. Vi träffas på mitten, liksom.
Vi har inte setts på evigheter så det skall bli jättekul. Dock har vi tre tillsammans 8 barn. ( Inte med varandra då...ja, ni fattar...? )
Alla under 5 år.

Vi kommer inte att kunna säga en hel mening till varandra på hela dagen. Jag vet ju det. Men om vi tittar på varandra, fikar lite och sådär så kan vi åka hem och ringa gruppsamtal när barnen har somnat ikväll.
Eller bara fortsätta umgås via Facebook i några år till. Med den nya nackdelen att vi inte längre har bilden i huvudet av hur de andra såg ut i gymnasiet. Och i mitt fall är jag nog glad för det...

Svensk sjukvård. Inte så bitter längre...

Min 5-åring har en jäkla hosta. Han hostar när han sover...eller, njäe, när han ligger i sin säng för han kan knappast sova.
Aldrig på dagen. Och vissa nätter hostar han inte alls, för att nästa hosta så han kräks igen. Och detta trots hostmedicin som skulle kunna däcka en hel häst.

Han har haft detta till och från i hela sitt liv men perioderna har alltid gått över innan jag fått tvärnog. Inte denna gång dock. Det är synd om stackaren och nu jävlar skall denna hosta utredas!

-"Det är nog sammankopplat med det faktum att han är öronbarn" har läkarna sagt hittills. Och visst; det kanske ÄR så men jag vill ha bort "nog" i den meningen.

Jag tänkte mig en liten lätt allergi mot parfym eller skumgummi eller nåt sånt. Så då kan vi ju bara köpa ny madrass, ny kudde och täcke och byta tvättmedel och leva lyckliga i alla våra dagar.

Men näe. Efter en tid hos läkaren fanns två alternativ att välja på och inget var trevligare än det andra;
ett blåsljud på hjärtat upptäcktes, det skulle genast utredas. Googlar man på detta så kommer det upp en del resultat om hjärtfel och att detta orsakar hosta. Mest hos hundar tydligen?

Eller så fanns Astma att välja på. Astma är jättedåligt! Jag VET att Astma suger!

Vad som är bra ( och nu blir Magda glad ) är att jag är djupt tacksam för svensk sjukvård, att läkarna tar detta på allvar, det har skickats remisser åt alla håll och vi har fått mer läkartider än vad vi någonsin kommer klara av att komma ihåg. Det skall utredas för fulla jäkla muggar och alla är jättegulliga mot min unge. Och mot mig när jag ringer dem och grinar för jag vägrar tro att min man fattat vad de sagt vid besöket.

Men man skall inte ta ut något i förskott. Han kanske har en liten bit köttbulle som sitter fast i halsen. Han kanske har haft den i flera år och så hittar de den och tar bort den så är allt bra? Det KAN hända.
Och OM han han har något av ovanstående jävliga sjukdomar så är det ju utmärkt motivation för mig att sluta röka.

Det blir bra. För det händer FAN inte oss! Nope. För vi är snälla och skall få snällt tillbaks! Köttbulle, alltså.

Och det är just nu den inte så bra veckan.

Min chef har varit vänlig nog att öka på min arbetstid. Utan att fråga. Mitt i värsta galna anstormningen av folk slänger hon fram ett papper;
-"Skriv under här." och så flinar hon och ser glad ut.
Och då skriver jag på. Glada människor är bra. Då betyder det bra saker.
-"Jag lägger en kopia i ditt fack sedan." säger hon minst lika glatt och jag tänker att detta glada skall bli roligt att se.

Oops. I mitt fack ligger ett anställningsbevis på en himla massa mer timmar i veckan. Och man borde väl kanske vara glad. Det är rätt många arbetslösa nu har jag hört. Ibland lyckas jag nämligen läsa en tidning eller se på nyheterna. Mellan jobb, blöjor, matlagning och annat kaos. Så ja, jag vet att jag borde vara glad.

Nu jobbar jag så att jag vissa veckor bara träffar barnen några timmar på flera dagar. Och det är de stressiga timmarna på morgonen, innan de skall till dagis och ingen hittar någonting så vi ändå bara rusar omkring och stressletar efter grejer.
Ibland vill jag att de skall vara vakna tills jag kommer hem. Det resulterar i att de är trötta på morgonen och vi tar det lugnt och åker till dagis alldeles för sent.

Och då måste jag köra som en dåre för att hinna i tid själv.

Varannan vecka är jag däremot ledig väldigt mycket. Jag skall bara utarbeta en plan där jag får en 1-åring, en 3-åring och en 5-åring att förstå att de bara behöver sin mamma varannan vecka.