Jag och mina snyggingar har en date.

Först fika och sedan bio. Jag undrar om jag får hålla handen...?

Och sekunderna efter jag skrev...

...vaknade Orange och gallskrek. Han hade bajsat och var helt knallröd i rumpan. Skinnflådd, stackarn.
Han bajsar alltid efter han har fått välling på kvällen. Vi har haft detta barn i 1 år och snart 4 månader och detta vet jag. Och min man borde också veta det.

Efter att ha spenderat helgen hos min mor och far med våra tre barn och ett lånat har min man spenderat helgen ensam hemma. Med ett bröllop på lördag kväll. Han hade som uppgift att se till att det finns kvällsmat hemma tills idag. Och blöjor. Det var tomt i alla skåp. Men detta hade han givetvis inte ordnat. Det ekade lika tomt när vi väl kom hem vid kvart i åtta och jag fick sätta mig i bilen och åka och handla.

När jag kom tillbaks sov Orange och jag tog för GIVET att han hade bytt på ungen. Uppenbarligen hade han inte det.

Min man är tydligen som alla andra karlar; EN sak i taget får plats i skallen. Nu skall vi köpa ett hus och då gäller det och endast det.
Normalt sett är han en jättebra pappa och man men han är så fett i onåd nu att jag vill slåss! Särskilt efter att jag bittert upplyste honom om att ( efter att ha tvättat en gallskrikande bebis, bytt och nattat om ) att:
-"..han skiter ALLTID efter vällingen, DÄRFÖR kan man inte lägga honom med en gång! Detta VET du efter över ett år!"
Och fick till svar:
-"Ööh.. Jasså? Jaha..." och sedan försjönk han tillbaks i Sagan om Ringen. Del en miljon.

/ilsken satkärring

Inskolning.

I morgon börjar vi skola in Orange på dagis. Det hela började i fredags med ett möte på dagis. Utan barn. Bara det, liksom...

Och jag har retat mig som fan på en sak sedan dess. Nej, två saker;

1: Jag fick inget kaffe.
2: -"Det vore väldigt bra om ni inte hade honom här så långa dagar. Han är så liten och det bästa är ju att vara med sin mamma och pappa".

Men alltså! Vi JOBBAR! Det är DEN enda anledningen till att vi alls behöver er. VAD fan skall jag göra? Be min nya arbetsgivare om att få halvdagar för att hämta tidigare på dagis? ( = bli uppsagd = massor av tid med mamma = ingen mat )
VARFÖR säger de detta!? TROR de på allvar att jag är helt efterbliven? Tror de inte att jag VET att små ungar gillar att vara med sin mor och far?!

Ja, och så var det det här med kaffet... Skall jag sitta och glo på dagis i två veckor utan att bli erbjuden kaffe?? Vad betalar man skatt för egentligen!?

Back to hemlös....

Det blev inget hus för oss. Det här var så jäkla konstigt att vi knappt fattade vad som hände. Och det har ältats av och till folk så många gånger så jag orkar verkligen inte förklara hela händelseförloppet igen. I alla fall inte just nu... Jag måste vila skallen från det hela ett tag.

Men just detta huset blev inte vårt. Och det är faktiskt helt ok för min del. Jag har ju inrett hela stället i min skalle och det har varit fantastiskt kul och blev fantastiskt snyggt. Det kostade ju dessutom inte en endaste spänn!
Och nu får jag göra det igen! Så här skulle jag kunna hålla på i evigheter.

Nej, vi är inte trötta!

Nähä? Det hålögda stirret då? Och det faktum att ni sitter helt stilla bredvid varandra utan att börja brottas?

Man borde ju tänka om....

Kolla på det HÄR!

Och sätt det i relation till 3 350 000 för ett radhus i desperat behov av akut helrenovering. Både ute och inne.

I ovanstående länk är det ju bara baren som akut måste bort...och köksluckorna möjligtvis. Och lite annat. Men ändå.

Världens sjukaste budgivning!

Mäklaren har nu stoppat budgivningen. Han tycker priset är alldeles för högt...? Och förvisso är det det. Men skall MÄKLREN bestämma att vi inte skall lägga högre bud?
Vi var två kvar i budgivningen. Vi lade högsta budet och nr två drog sig då ur. Då dök det upp en ny budgivare som lade över oss. Nu skall vi istället TRÄFFAS och diskutera fram ett pris. Hur fasen kommer det att funka??

-"VI vill ha huset!
-"Nej, VI vill ha det!"
-"Mäh! VI har ju tre små barn som snart blir hemlösa så VI skall ju ha det"!

Eller? Hur gör man? Skall man kanske ta med sig något tillhygge? Eller väljer man ut en pistol på plats? Efter att man slängt arbetshandskar på varann?

Nu är det visst inte "bajjskovvmamma" längre...

-"Sluta kasta Oranges leksaker!" röt jag för tusende gången till min pipröstade, spinkiga treåring.
-"Sluta tjata! Slampa!" svarade han med sin galet gälla röst.

Slampa? Trevligt.

Mäklarjäklar!

Vi verkar ha hamnat i händerna på världens konstigaste mäklare. Precis som vi inte är nervösa nog över situationen. Han glömmer att ringa upp oss och när jag ringer måste jag lämna personuppgifter varje gång.

-"Nja...du behöver inte lägga ett nytt bud om du redan lagt ett" mumlade han.
-"Men jag vill ju HA huset. Då måste jag ju fortsätta lägga bud!?"
-"Jaaa, jo, vill du ha det så är det ju bra att göra så...." fortsatte han.

Eh?

Hemma.

Ja, notera tiden. Men om 8.5 tim sitter jag på dagis för att skola in orange. Jag noterade här att min hand ser ovanligt stor ut. Fast det är nog bara för att den inte gör det på riktigt. / Goliat

En massa uppätna ostar.

Och Amarone. Nej, jag har inget att fira. Men just därför. Imorgon tänker jag fira mitt nya hus. Om folk bara kunde sluta buda...

Ni fattar vad detta betyder va?

Jag med klackar i en busskur.

Uppföljning av fallet Micke.

Ni vet Micke, han som jag skrev om här och här... Jag har tyckt lite synd om honom som fått ta emot samtal efter samtal från en förvirrad svägerska, Försäkringskassan och min svärmor. Så jag ringde upp honom nyss. Och bad om ursäkt och förklarade vad som hänt.
Och han hade undrat.

Micke var en väldigt glad och trevlig Norrlänning. Jag tror jag tänker ringa honom igen.

Snart börjar budgivningen!

Om ca 45 minuter börjar budgivningen på radhuset vi tittade på igår. Jag är så nervös att jag luktar svett!

Snälla, snälla håll alla tummar för att det inte skenar åt helsike! Det hade ju varit så perfekt för oss...dock finns det ett ytterst litet minus - närmsta grannen blir i så fall assyrier. Men det skall nog gå bra. Jag vet ju av erfarenhet att de håller sig på sin kant och inte alls lägger sig i vad man gör...

Det här med gameshows...

På MTV just nu går något program som heter The fist of zen marathon. Ett gäng blekfeta karlar tävlar om pengar. Ett av momenten går ut på att de får snören knytna runt snoppen som en kines står och drar i medan de skall skicka en citron till varandra med hjälp av en träslev i munnen.

Var det inte ungefär därför Loket Olsson fick sluta från Bingolotto?

Jag vill se lagen om snyggt! Visa mig! Eller håll käft!

Det funkar allt som oftast rätt smidigt med ingifta släkten. Men något jag ALDRIG kommer vänja mig vid är alla goda råd. Som svensk är jag uppväxt med att man inte lägger sig i och inte besvärar folk med allt man tycker.
Assyrer är inte riktigt sådana och jag kan ignorera deras råd och åsikter till stor del men jag blir så jävla störtförbannad när de skall lägga sig i ALLT. Jag klarar inte att bli behandlad som om jag är 16 år och stendum!

Vi var på husvisning idag. Och ja, detta radhuset skall vi ha! Eller; vi VILL ha det men vi får väl se vart budgivningen barkar hän.
Barnen skulle lämnas hos svärmor och när vi kom dit kom en svåger ut och upplyste om att han ville följa med. Fine. Han är snickare och kan ju vara till viss nytta på en visning.
När vi så kom fram till visningen stod där en annan svåger. Som upplyste om att han skulle följa med och han hade redan gått runt huset så det kunde vi strunta i. Det var bara att gå in.
-"Eh..ok. Tack.....? Eller?"
Denne svåger bor i radhus men använder frasen "vi villaägare" ofta. "Vi villaägare vet att semester inte är vila", "vi villägare" har så mycket ansvar, "vi villaägare" vet att det är mycket jobb med trädgård.


Sur som ett as stövlade jag in på visningen och älskade det. Jag gick runt och älskade mer och mer medan jag i bakgrunden hörde deras gnäll. På assyriska. (Jag förstår mycket, mycket mer än jag någonsin tänker låtsas om. )

Och sen kom vi hem till svärmor igen. Och pratade renovering. För det krävs en hel del. Och jag sa att jag vill ha ett vitt kök.

-"Nej, du skall ha ek. Det är snyggast!" sa snickarsvågern.
-"Ja, det tycker DU" sa jag. Fortfarande sur.
-"Mäh, det ÄR ju snyggast!"

Var står det? Finns det någon snygglag? Nya EUdirektiv? Ekkök är snyggast. Ok.

-"Nej, du skall inte ha vitt. Du kan ha mörkt" sa svärmor.
-"Och du kan ha marmor" fortsatte hon.
-"Ja, jag KAN ha marmor och mörkt kök men nu vill jag ha vitt kök med laminatskiva" suckade jag irriterat.
-"Nej, nej, nej" skrattade hon. Som om jag vore helt jävla skogstokig och skojade...?

Diskussionen var långt längre än så här men jag orkar inte återuppleva det igen. Och eftersom jag inte tänker skälla på min svärmor, så fick min man ta smällen av all min undertryckta vrede när han föreslog ett takfönster i ett badrum.

Och efter att jag skällt på honom över detta takfönster, som egentligen var en bra idé, så började jag böla. Bara han fanns i rummet så ingen annan såg. Men han undrar fortfarande vad som hände. Och eftersom han inte läser min blogg så kommer han aldrig att få veta varför jag ballade ur totalt.

Jag skall till tandläkaren om en vecka.

Så kittet har åkt fram. Sen får det vila ett år till.

Jag vill ha mysljus!!!

Den 1 september kommer det inte att finnas vanliga glödlampor att köpa längre. Enligt EUdirektiv. Var verkligen glödlampor det viktigaste att ta tag i? Jag VET att de har en miljöpåverkan, att de dessutom drar mycket el som i sin tur självklart påverkar miljön... Men för fan!

Vi som spenderar 9 månader om året i beckmörker behöver våra glödlampor! I Sverige sopsorterar vi, återvinner, komposterar, kör miljöbilar och är otroligt duktiga i det stora hela. Ge oss för fasen mysljus!
Skall man skruva i lågenergilampor i sina gamla kristallkronor? Hur jäkla snyggt blir det? Kan man ens dimra dessa styggelser?

Nere i Europa har de aldrig haft vett på det här med belysning. More is more och lysrör är självklart i varje vardagsrum. De har troligen inget alls emot lågenergilampornas vitblåa sken. De har kanske inget emot att det tar 20 minuter innan lampjäkeln ens tänts upp ordentligt. Och när de väl går sönder; så praktiskt det är att bara hiva allt i samma soppåse. Och är soptunnan full så slänger man det ju på gatan. Ja, det är fint miljötänk.

Jag är sur! Jag behöver verkligen glödlampor. Gamla hederliga med gulaktigt ljus.

Kunde de inte ha valt att förbjuda ickeupladdningsbara batterier i stället. Eller förresten; batterier överhuvudtaget. Som mor till tre små barn skulle jag vara djupt tacksam för den tystnad i vardagen det skulle ge.

Jag gillar inte detta!!!

Micke is off the hook.

Jaaa, det här med Micke och vår kapade telefon...vi pratar inte mer om det nu. För det KAN vara så att min man hade en del med saken att göra. Och *21*. Min man är inte så duktig. Inte på saker som har knappar i alla fall. *skäms å hans vägnar*

Så vi byter ämne; jag har slingrat mig från att vara barnvakt åt en skock ungar till helgen men en har jag kvar. En liten snäll en. En av barnens 5-åriga kusiner som till helgen skall få följa med hem till bomme och bomfa ( mormor och morfar ) och få uppleva hönsmatning, krabbfiske, skog, hav och ro.
Han skiter i allt detta viktiga. Han ser fram emot att få åka i vår stooora bil och i den se på film och spela spel. Skit samma! Bara jag får spendera lite tid hos mina föräldrar. I Bullerbyn. Han kan sitta i bilen.

Men alla ungar gillar ju hönor, så det här blir nog bra.

Kapad telefon! Brott i villaidyllen!

Om man ringer hem till oss så hamnar man hos någon som heter Micke. Micke har lite konstig dialekt. Han har kapat vårt telefonnummer och screenar tror jag, för jag kommer bara till telefonsvararen. Jäkla Micke! Hela dagen har min man svurit över Försäkringskassan som inte ringt upp som de skulle. Men de har de troligen. Och pratat med Micke i stället.

Nu skall jag kolla upp Mickes telefonnummer på Eniro och ta reda på var hans brevlåda bor.

Bröllop igen.

Och förresten; på tal om hundvakt... På lördag är det bröllop igen men jag är så skitosugen på att gå så jag skickar min man medan jag själv låter en hel hög med ungar sova över hos oss, så resten av ingifta släkten kan gå och dansa:



Den här karln skulle kunna vara Saddam. Eller min svärfar för de är lika som tusan. Men det är Ibo. Turkiets svar på....eh...ja....Turkiets svar bara.

Slut på hundvaktandet.

I morgon kommer min syster hem från det underliga landet i söder. Då slipper vi vara hundvakter mer. Skönt. För även om hunden har bott hos min moster hela tiden jag passat den och jag bara träffat den en gång och det var 10 dagar sedan, så har det ju varit minst lika slitsamt för mig. Jag har ju tänkt på hunden och så.

Djungelns lag. Den kan jag inte. Och vill inte kunna!

Jag har flytt fältet! Barnen var ju så trötta och bla, bla bla. Jag behövde inte ens ta med mig ett ton kött hem, inte heller blev jag påpackad tolv kilo tårta eller en bärkasse med turknötter. Jag börjar bli grym på smiten.

På detta dopet var det en hel del folk som inte tillhörde MIN ingifta släkt. Det var ingifta till ingifta och barnen var inte alls så välartade som de mina ungar brukar leka med. Detta var förortsungar med betong i blodomloppet. De svor, slogs med grenar och stack iväg fast de inte fick. Jag hade en konstant pågående hjärnblödning under hela den korta tid jag spenderade i den hyrda lokalen och stod därför mest ute och försökte avstyra de värsta terroristdåden från dessa okända småligister.

-"Håll käften, jävla kärringjävel" skrek en otvättad liten skit på 1 meter åt mig när jag sa till dem att inte kasta sten på förbipasserande.
Ungskrället fick sig ett åthutning som fick tyst på honom och efter att jag släpat med ungen in och lyckats hitta en pappa så fick han en till. Assyrier tillämpar inte aga. Men man kan väl få aga assyrier för det?

Ett litet tag senare kom hela ungskocken ( alltså, det var ca 30 ungar - tänk er vrålet ) rusande in i lokalen, skriande för full hals, jagade av en stor hund som tillhörde en gammal fylltratt. Eftersom några av skitungarna kastat burkar på gubben så skickade han sin tufsiga, stora hund efter dem. Det blev lite för mycket för mig då.

Jag körde alltså smiten. Eskorterad av 4 karlar till bilen ( eftersom jag är livrädd för hundar. Och betongbarn ) så tog jag mina barn och åkte hem till villaidyllen, där det enda jag numer har att frukta är en halt räv, en naken granne som spelar trummor på natten och att rödpanget skall ta slut.

Och så var vi igång igen.

Uppklädd till tänderna.

För direkt efter jobbet är jag nu på väg till dop med ingifta släkten. Det skall bli....kul...

Äjj-Käjj. Lite allvarlig. Jorå. Jag kan allt.

Om 2 månader och 7 dagar skall vi flytta ur vårt hus. Jag har redan tagit avstånd. Jag gillar inte huset längre och skiter i att inga möbler passar ihop och att trädgården förfaller. Jag vill bara härifrån. Det här huset har blivit symbolen för det vi inte vill.

Vi vill inte slita 100 timmar i veckan, på jobb och hemma, och alltid vara irriterade och utslitna. Vi vill inte missa våra barn och vakna upp en dag av att de är knarkande tonåringar som rånat en gammal tant och skyller på sina föräldrar. Att vi aldrig hann med dem. Enda sättet att få mammas uppmärksamhet var att få henne att hämta dem ur häktet för de sparkat på en tant med rullator, liksom.

Vi skall titta på ett radhus på onsdag och vi skall ha det! Vi SKALL ha det! Det är vår nya idyll -den riktiga. Villaidyllen kan dra åt helvete för vi står inte ut här mer!

Vi vill ha jobb. Som anställda. Knegarjobb. Och inte ens heltid. För då kan man gå hem och skita så in i helvete i vad som händer när man inte är där. Inget jävla egenföretagande mer. Ett tag hade vi tre företag samtidigt att driva, då hade vi två barn och vi har varit nära undergång i många år sedan dess. Men nu kan vi andas. För bara vetskapen om att vi kommit på den riktiga vägen, det bästa sättet, ger mig en euforisk känsla. Jag har hittat meningen med livet.

Har ni förresten hört den om de två tomaterna som gick över vägen?

Hj'lp! Vad har jag tryckt p[!_!_

Om n[gon ser detta och vet VARF:R tangentbordet beter sig p[ detta s'tt, sn'lla hj'lp! Jag kom [t n[gon knapp och jag vet inte hur jag fixar detta.

Tur att vi flyttar snart.

[ Här fanns ett kort. Men efter att jag insåg att gatuskylten med vår adress OCH grannes nummerplåtar på bilen kommit med på bilden så tog jag bort den ]



För i fönstret man kan ana på kortet sitter min granne. Naken. Och spelar trummor så det ekar i villaidyllen

Bättre och bättre dag för dag.

Han skall aldrig få eget rum!

Jag skulle inte kunna somna utan hans snarkningar. Men min man däremot... Han kan få eget rum! Inte lika gulliga snarkningar från hans håll!

Move that bus!

Jag sitter och tittar på Extreme makeover - home edition, och störtbölar. Jag avskyr det amerikanska jäkla dravlet men jag bölar ändå. Så jag snorar och hulkar. De blir ju så glada..

Idag är det en familj med 11 barn, varav 8 är adopterade från hemskeheter. Självklart är mamman sjuk och nästan dog och pappan är en riktig brandman. En sådan där perfekt amerikansk vardagshjälte. Och de vill ju rädda alla barn som har det svårt. Och det är ju fint.

Men att adoptera 8 ungar...är man riktigt klok då? Jag har problem med att komma ihåg namnen på mina tre. Och så bor de i ett ruttet hus, som är alldeles för litet och helt fallfärdigt. Och självklart gör ju huset mamman sjukare. Vilket ALLTID är fallet i alla avsnitt. Någon i familjen blir sjuk av rucklet de bor i.

Människorna i programmet är säkert väldigt godhjärtade och de förtjänar säkert ett stort jäkla hus ( undrar hur många som faktiskt bor kvar i husen de får? Troligare är väl att de säljer dem och flyttar in i något lite, lite mindre? )

I vilket fall så är det långt mycket roligare att kolla på än t. ex "vårt" Roomservice, där något hårdrockarpar får ett nytt vardagsrum som helskär sig mot resten av deras lägenhet. Och så får de ju förstås hembyggda möbler i MDF och en jävla massa soffkuddar...

Överdådighet är bra. Och nej, jag är inte avundsjuk alls. Jag kan köpa mitt egna radhus. Och de har rätt billiga kuddöverdrag på Indiska. Och ja. Inte alls avundsjuk, alltså.

Fy fan vad jag har det bra!

Efter jobbet idag åkte jag hem till svärmor och blev utfodrad. Och så packade hon ju en matlåda till mig inför morgondagens arbete. Och så fick jag se resultaten av några ingifta kusiners handla klänningartillhelasläktenresa till Turkiet i förra veckan. OOOoooooohhh maajjj looord! Sådant material, sådana färger, sådan prakt. Oooo majj gadd!!! Jag höll på att svimma av yrsel. Det var släp, glitter, plastblommor och pynt utan gränser. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag aldrig gav dem mina mått! Seckna hemskheter!

Vi åkte hem. Och nu har jag två av min mans syskonbarn som står ute och vaxar våra bilar. De har tvättat både insidor och utsidor, dammsugit och polerat. Själv har jag lagt barnen, hällt upp ett glas vin och fastnat framför datorn.

I morgon kommer en svåger och bygger färdigt vårt balkongräcke som vi måste få gjort innan vi flyttar.

Bara resten kvar då.

Nu har vi hittat vårt hem! En exakt radhuskopia av det allra första objektet vi någonsin tittade på när våra husfunderingar började ta form. ( Det andra vi tittade på köpte vi - man blir bara knäpp av att tänka för mycket. Man gör och så blir det ju alltid bra. Blir det mot all förmodan INTE bra så gör man något nytt. Skitlätt )

Detta fantastiska radhus ( jag vet - lustigt att använda "radhus" och fantastiskt" i samma mening ) är som gjort för oss! Tre sovrum på ovanvåning plus allrum. Stort plus litet sovrum nere, stooort kök, man får lätt plats med ett bord för 10 pers, och stooor hall och vardagsrum nere. Plus tvättstuga, stor klädkammare, tvättstuga, groventré. Tomten är på över 500 kvm, inte så illa pinkat för ett radhus! Och det finns en bastu. Men den river vi och eldar upp! Tänk att sätta sig där på bänkarna och svettas....isch! Gammalgubbsvettrumpabaciller!

Och det är lagom med renovering, massor med småsaker för mig att ta itu med i vinter och en del för snickarna att ta itu med medan vi bor hos svägerskan och...tar det lugnt TÄNKTE jag säga men hon har ju också ett hus. Ett stort jävla schabrak med en hel del som behöver fixas. De själva har inte tid ( läs: ork, kunskap eller intresse ) så vi ställer ju upp. Om vi får bo gratis, vi har inte gått igenom detaljerna riktigt.

Nu skall vi väl kanske gå på visning och så...men SEN!

Jag är i alla fall väldigt glad för min locktång!

Jag tycker det är himla intressant med reptilhjärnan. Eller vad man nu skall kalla det...inbyggda reaktioner och åsikter sedan urminnes tider.

T. ex att man tycker att långa naglar är snyggt. För det tycker ju alla. Men det var väl för att de grottbrudarna var så grymma på att skala apelsiner ( ok, grottorna runt medelhavet ) och klia på alla loppbett.
Eller långt hår. Troligen var ju just de grottbrudarna extra lätta att släpa hem till grottan och betäcka.
Och smala midjor för att de inte åt så mycket och stora tuttar för man kunde utfodra en massa barn - ja, allt det där vanliga.
Och så varför man är rädd för olika saker eller ogillar andra. Eller varför man gör på ett visst sätt utan synbar anledning. Som att man t. ex alltid ljuger för sin partner om vad saker kostar. För det gör alla jag känner. Även min man.

Han har en kompis som han alltid säger att han får kläder av. Vi kan kalla honom Josef. För han heter så. Min man kommer ibland hem med snordyra, nya jeans och han har då alltid fått dem av Josef. Han kommer hem med diverse märkeskläder som då Josef varit och lämnat till honom på jobbet.
Varför Josef inte bara lämnar tillbaks saker han köper som är för stora, har min man inget svar på.

Idag gjorde jag också så. Jag köpte en lock/plattång och drog av några hundra på priset. Jag har ingen Josef att skylla på. Jag har bara en Burhönskille men inte ens min man skulle gå på att han gjort felköp på en sådan.

Jaaa, så här kan det visst gå när man inte funderar fram ett riktigt ämne för sitt inlägg utan bara skriver lite för att det är så himla kul. Sorry.

Stakars maken... Ja, stackars honom när han vaknar.

Dåså! Nu jäklar har jag sovit! 11 timmar eller nåt sånt, så troligen har jag chockat kroppen och måste knapra Valium och Stilnoct för att någonsin somna igen.
Min man ( som inte läser bloggen ) hade stora planer för helgen - bygga räcke på balkongen, jobba på restaurangen och riva de nyuppsatta väggarna i tvättstugan ( då vi kom överens med de nya ägarna att istället för att kakla allt, skall vi slamma väggarna i stället. Helt ok för oss men vi vågar inte säga något till snickarsvågern som vi tvingat, under surmulna protester, att bygga upp de där väggarna åt oss ).

När jag så kom hem för att beskåda hans arbete så hade han gjort...ingenting. Inte ett skit. Och idag på morgonen var han trött, så jag gick ju upp med barnen för jag förstår att det är slitsamt att göra ingenting i tre dagar. Själv hade jag varit helt utmattad. Stackarn. Han har inte ens hunnit med att handla hem mjölk till barnens obligatoriska morgonOboy. Som jag bad honom. Han måste ha haft det skitjobbigt med allt sitt ingenting under helgen.

Söööömn!

Jaaa, alltså, jag var ju aldrig inlåst i källaren hos Furman. Det kanske ni anat redan? Jag har inte kunnat mobilblogga , för telefonen strular och vi hade verkligen inte tid att hänga vid datorn hela tiden. Den satte vi bara på framåt nattkröken när vi....krökat.

Efter en brutal bilresa i fredags anlände vi till Ödeshög och en stor välkomstkommité bestående av hela familjen Furman plus söta Fröken Elin och hennes Bonde ( de två senare finns att finna i mina kommentatorsfält ).

Den där Fru Furman var lika glad, rödhårig och trivsam som jag trott. Hennes man var ett praktexempel på trevlig vänlighet och hela familjen var som en stor klump av liv och charm.

Mina två äldsta pojkar och Fru Furmans två yngsta fann varandra på en sekund och har lekt oavbrutet hela helgen.
Vi andra har druckit vin och ätit mängder med kräftor. ( märk väl att jag inte längre kallar dem för skalbaggar - för de var riktigt goda. Nästan som riktiga kräftor ju! Fast de har visst en galla som man inte skall äta och det fick jag bittert erfara )

Jag är helt utsliten efter helgen ( och har idag efter hemkomst dessutom hunnit med ett barnkalas och en 50-årsfest - två tillställningar som jag inte kunde klara mig ur, trots min enorma bank med ursäkter jag tänkt ut under hemresan ) så nu har jag tagit med mig datorn till sängs och får återkomma med bilder och lite annat från Furmanhelgen när jag sovit ut.

Det var väl inte preciiis som jag tänkt men... Jorå, det är allt kul här.

Vi har det väldigt trevligt. Idag fick jag komma upp ur källaren en liten stund och Furman bytte ut bollen mot en nektarin. Det var snällt, för jag har ju inte ätit sedan igår förmiddag. Jag saknar barnen lite. De har fått sovrum på övervåningen. Och mat.

Eventuellt skulle jag få spendera hela dagen imorgon ovan mark. Hon skulle fundera på saken.

Vi är framme!

Vi kom fram till Furman vid 19-tiden. Hon verkar lika trevlig som jag trodde och visade oss genast vårt rum i källaren. Sedan gick hon upp och råkade visst låsa dörren. Nu är klockan snart 2. Vi är ganska hungriga men hon sa ju att hon skulle komma snart. Det verkar trevligt här men selen hon satte på mig är ganska obekväm.

Men hon kommer nog snart och tar bort den röda Pulp Fictionbollen jag har i munnen.
Östergötland is da shit! Fast jag vill ha tillbaks min telefon....

Packad och redo.

Nu har jag packat. Och jösses vad jag har gjort mig till! Strykbrädan har varit framme för första gången på ett halvår.
Jag tänker glida in hos Furman med välstrukna barn och hon kommer bli störtimponerad tror jag. Och säga till sin man när vi åkt;

-"Den där Äjj-Käjj, hon är allt himskans välstruken och prydlig hon. Och barnen! Så välklädda! Att hon orkar." Ja, så hade Furman sagt. Om vi hade stannat i 10 minuter. Men det skall vi ju inte så hon kommer ju tyvärr att se vårt sanna skrynkliga jag rätt snabbt.

Sommarkläder är för övrigt ett rent helvete av 100% bomull. Tacka vet jag höst, vinter och vår och därmed strykfri polyester. Eller galon.

Jag måste börja ljuga mer!

Jag packar inför morgondagens resa. Det är helt underbart att åka hem till barnfamiljer för man kan liksom förutsätta att det finns barnAlvedon i huset om man skulle glömma. Och coola plåster.

Barnen fattar ingenting.

-"VEM är det vi skall hälsa på??" frågar 5-åringen för tusende gången. Och jag rabblar namnen på Furman och hennes familj. För tusende gången.
-"Men hur känner vi dem?" frågar han sedan. För tusende gången. Och jag förklarar, för tusende gången, att vi inte gör det egentligen. Men att jag pratat med Mamman Furman på datorn jättelänge fast vi aldrig har träffats. ( För att jag har ett idiotiskt behov av att inte lura mina ungar för att få tyst på dem )
-"Men, MAMMA, man KAN inte prata med datorn!!!!" säger han och tittar uppgivet på 3-åringen som om han väntar sig något stöd av den lille fjanten.
-"De kommer bli ARGA när vi bara kommer hem till dem och de inte vet hur vi ser ut!" fortsätter den upprivna 5-åringen.

Vid den tusende gången blev det lite jobbigt att förklara det hela igen så jag sa bestämt att Furman är en gammal, gammal vän till mamma och vi är välkomna!
-"Jag VET att du lurar mig nu men jag får spela, va?"
-"Japp. I 3 timmar"
-"Ok, vi åker"

Om ni inte redan fattat

Så skall jag och barnen åka och hälsa på Fru Furman i helgen ( jag länkar inte för hon är hemlig ). Vi känner varandra genom våra bloggar från början och har aldrig träffats. Eller ens pratat i telefon. Och jag erkänner att jag tydligen också är lite nervös. När jag blir det så killar det i mina armhålor och så blir jag bajjenödig. Antingen nervositet alltså, eller så håller jag på att bli magsjuk.

Därför är det ytterst viktigt att jag löser det här med min telefon nu för kan jag inte mobilblogga under helgen undrar jag om det ens är någon idé att åka...

( Ok, jag KAN kapitulera och ta med mig min gamla telefon... )

Tack vet jag Motorola startac! Min första.

Jag har en ny telefon. Eller...jag har en ny apparat som jag tror att man kan ringa ifrån, dock är den funktionen inte helt lättåtkomlig.
Man kan göra ALLT förutom det jag vill kunna; ringa och mobilblogga. Eller jo, man KAN mobilblogga men jag får det INTE att funka! Jag blir galen! Och så är det bara touchskärm, inte en jävla knapp någonstans. Bara en pinne att peta med. Och telefonen fattar trögt och jag vet inte hur man går tillbaks ETT steg i menyn utan måste börja om hela tiden.

Jag är tekniskt efterbliven!

Tillökning i villaidyllen.

Fast bara en tillfällig sådan. Vi ska passa min systers pyttelilla hund i 2 veckor. Han är ca 2 cm hög och jätteglad. Det här ska bli...intressant.

Jag ser ljuset i tunneln!

Fast å andra sidan var där aldrig särskilt mörkt. Men sådär halvdant är inte min grej.

Anyway; vi har hittat ett hus vi vill ha! Vi har inte ens sett det än men vi skall på visning på måndag och det är ett fantastiskt, barnvänligt kedjehusliknande hus i två våningar på en gavel ( ja, jag vet, vi ville ju ha enplans men nu råkar detta vara PERFEKT för oss ) med 3 sovrum plus allrum uppe och ett sovrum och resten nere.
Preciiis lagom mycket renovering, lite färg, något nytt golv här och var och ett nytt kök ( som vi INTE tänker göra själva ). Perfekt!
Det ligger inte alls i området vi tänkt oss men vi har vidgat våra vyer en liten, liten aning och upptäckte att det är rena vrakpriserna på andra sidan vägen. Typ.

Och dessutom skall jag på en ganska lång bilresa till helgen ( jag lär återkomma om detta ) och idag när jag kom hem från jobbet hade min man totalpimpat vår älskade stooora bil totalt inför denna resa.
Numer sitter där 2 skärmar med varsin dvdspelare/USBspelare och till dessa är två konsoller kopplade med inbyggda spel!

Fantastiskt! Verkligen helt fantastiskt!

Hur fasen gjorde man? Ringde folk eller!? Så galet!

Det absolut ENDA sättet att få mig ur soffan när jag väl satt mig är att inte ta med laddaren till datorn. För då måste jag ju.

Jag vet inte hur ( eller ens OM ) jag levde innan datorerna gjorde sin entré.

Äntligen!

Äntligen är alla barn trötta! Och jag sover. Om en sekund.

Eftersom det känns som om ni måste veta....

Ja, just det; Varför jag är så trött?

För att det finns ett stup hemma hos min svärmor och svärfar. Ok, inte ett stuuup, kanske. Men ett litet stup. Om man är runt en meter lång.
Många av oss har påpekat under åren att det behövs något slags staket där för att skydda barnen. Det har alltså inte blivit av och igår for min 3-åring ner där. Rakt ner på stenbeläggningen med huvudet före. Jag går sönder när barnen slår sig, jag får ondare än dem och lider och vill slå den jävel som råkar stå närmast eller som man skulle kunna klandra det allra minsta lilla.

Men jag kan behärska mig lite. Fast inte helt.

I vilket fall så hade jag ju inte träffat min man på hela veckan så vi satt uppe lite för länge och pratade och sedan satte jag klockan på ringning varje timma för att gå upp och titta till 3-åringen . Och sen skulle jag ju upp och jobba.

Jag är i desperat behov av sömn och därför blir inläggen därefter. Jag lovar att inte skriva mer i kväll.

Jag har ingen kontroll alls längre.

Barnvakt är ju bra. Det är ju bra att man har så många som gärna passar. DET är bra.

MEN; Idag när jag kom för att hämta ungarna efter jobbet var klockan ca 19.00. Jag möttes av en nyduschad 5-åring som glatt berättade att han fått tvätta håret med schampoo utan öronproppar för en gångs skull. Vilket är skitsämst om man - som han - har inopererade rör i öronen.

Suckande frågade jag efter mina andra två. -"De sover i bilen" svarade en av husets innevånare. Bilen som stod parkerad på vändplanen utanför huset, mitt i solen, som ingen hade uppsikt över och som hade stängda fönster och dörrar. I de sekunderna det tog för mig att kasta mig ut till bilen kände jag en skräck jag aldrig upplevt förut.

När jag så äntligen kom fram till bilen insåg jag att den var tom och blev ÄNNU mer skräckslagen. Någon hade tagit mina barn ur den olåsta bilen och benen bara vek sig under mig. En av barnens tonåriga kusiner hade hört när jag blev upplyst om att barnen sov i bilen och kom ut för att säga att de inte alls var där utan nere i trädgården. Med sin farmor, farbror och faster.

Tårarna forsade och jag är övertygad om att denne stackars kusin funderade på att ringa psykakuten.
Jag fick samla mig ett bra tag innan jag kunde gå ner i trädgården. Där mina barn var, säkra och sovande. Och de hade sovit i snart 2 timmar. Och klockan var runt sju på kvällen...

Jag själv är så trött så jag vill gråta! Jag HAR gråtit, nu värker det bara i hela kroppen och jag tänkte gå och lägga mig så fort ungarna somnat för en god nattsömn på 12 timmar eller nåt.

Men två av barnen är ju skitpigga så här sitter jag. I soffan och dricker kaffe och är förtvivlad över att jag inte längre är med mina barn dygnet runt. Att inte det är JAG som har kontrollen. Jag som känner dem allra mest och som vet hur man skall göra.
När jag är på jobbet måste jag tvinga mig att inte tänka på barnen och vad de gör för jag får ont magen. På riktigt. För ingen kan ta hand om dem som jag kan! INGEN!

Och ja, att jag är så utmattad så jag kan svimma vilken sekund som helst späder ju på mitt gråtmilda sinne just nu. Jag fattar faktiskt det.

Men det är jobbigt i alla fall!

Enorma karriärkliv...

Mitt jobb är ett sommarvikariat som tar slut den sista september. Igår kom dock min chef fram och undrade om jag var intresserad av att jobba kvar.

-"För att du är en sådan fantastiskt tillgång och en sådan otroligt bra och trivsam person." sa hon inte. Men hon tänkte säkert så. Så jag blev självklart glad och tackade ja!

Efter att ha jobbat inom restaurang hela livet känns det rätt underbart att ha ett annat vanligt knegarjobb - jobba halvtid - och ändå få ut lika mycket som en HELTID, and then some, inom restaurang.

Restaurang suger!

Vad fasen har jag GJORT!?

Idag kommer resten av min familj hem! Jag längtar ihjäl mig och Orange verkar rätt förvirrad när han kryper runt i storebrorsornas rum och utstöter läten som nog betyder: -"Var äääääääär ni!?!?"

Tyvärr jobbar jag idag så jag kommer inte att träffa dem förrän ikväll men innan jobbet, alldeles snart, skall jag köra runt på ingifta släkten. Ett gäng skall till stranden, ett annat till svärmor, några skall till kusiner.
-"Det är ju jättebra att ni köpt så stor bil, vi är ju så stor släkt" sa en svägerska nöjt. En svägerska i en familj med 4 barn. Som har EN gammal skrothög, som inte rymmer hela den egna familjen ens.

Och sen skall jag lämna bilen hos svärmor så att någon av svågrarna kan hämta de 5 som kommer med tåget. -"Så behöver vi ju bara hämta med EN bil".

Ok, det får gå den här helgen. Jag sätter ner foten på måndag men just den här helgen måste ingifta släkten passa mina barn då både jag och min man jobbar... Så jag biter ihop ett litet tag till. Eller säljer bilen igen för det här funkar ju bara inte!

Det här är mitt högra baklår.

Jag har 4 brutala blåmärken. Jag har kört den nya bilen 4 ggr. Snart lär jag mig nog ett annat sätt att gå ur en bil som har handbromsen på vänster sida.

Ett försök till kräftskiva.

En av svågrarna skulle åka och handla. Han skulle köpa TRE saker; räkor, kräftor och krabbor men glömde krabborna.
-"Men...öh...jag var så fokuserad på det andra." Förvisso är det viktigt med fokus men TRE saker?

Jag skulle ändå iväg och köpa tillbehören så jag fick fixa krabborna. Jag hade massor att handla men jag kom ihåg allt. Det var väl för att jag är så dålig på att fokusera. Eller på att jag är kvinna..

Anyway. De flesta ville vara hemma hos svärmor/äldsta svågern m familj men på assyriska heter räkor och Satan samma sak. Detta gjorde att svärmor gjorde ett par hundra korstecken och Ave Maria och gömde sig sen på nedervåningen. Svärfar åkte hemifrån.

Under mina försök att duka fram och lägga upp, flockades ingifta släkten runt bordet, ylade, slet och drog i skaldjuren, skrek, skrattade, tjoade och betedde sig som en skock babianer. Ljudnivån var HYSTERISK! Vuxna människor.
-"TYYYYYYST!!" gallskrek jag till slut. "LUGNA EEEER!!! Är ni GALNA?!?!"
-"Men vi har ju aldrig sett sån här mat förut. Det är nytt för oss..." sa en svägerska. Till mig. Den ende svensken i hela släkten. Som ständigt blir utsatt för nya saker.... Och inte beter sig som en galen grottmänniska för det.

Vissa åt med god aptit, vissa vågade inte peta på krabborna, vissa höll sig bara till räkorna men alla gjorde fel! Det var sanslöst frustrerande att neka till alla kommentarer till vad vi kanske behövde mer.
-"Sallad?" NEJ!
-"Bulgur?" NEEJ!
-"Skall vi koka ägg?" Eh...NEJ!
-"Men har man verkligen inte potatis till?" NEJ!
-"Men om jag skär upp lite tomat, bara?" NEJ!

En systerdotter tyckte att gälarna ( eller vad det nu är på krabban - de där flikiga grå grejerna ) var godast av allt. Det enda på ett skaldjur man INTE äter. Förutom skalet.
En svägerska frågade mig tusen ggr om det VERKLIGEN var ögon, de där svarta kulorna på kräftorna, och inte pepparkorn.
En svåger tyckte att det var för söligt och gav upp.
En annan svåger ställde sig i ett hörn av köket och skalade hundra räkor så han sen kunde sätta sig ner och äta mer effektivt.
En svägerska ville bara göra sallad hela tiden.
En brorson åt bara klorna och slängde hela kräftorna sen.
En svåger frågade 25 gånger om vi verkligen inte skulle värma dem.
Och en svägerska vägrade tro mig när jag sa att de inte var råa.

Det hela var så stressande och oavslappnat. Och så himla fel att jag knappt minns hur det smakade. Men jag stinker gammel räga om hännena, så de va no gött. Men nästa gång jag äter skaldjur skall det vara med folk som vet hur man gör!

Välkommen hem, nya stooora bil!

Idag har jag så varit och köpt den nya bilen. Jag tog med mig en svåger så han kunde köra den ena hem sedan och vi åkte direkt till svärmor där Orange var.
Där var det ju som vanligt fullt av folk och jag hann inte mer än parkera innan ena svågern frågade om han kunde få låna nya bilen på lördag.
-"Vi skall ju på den där grejen... Och på måndag, kan jag låna en av bilarna då? Bara några timmar? Jag har några ärenden."

Här har vi länge varit i desperat behov av TVÅ bilar, varav en stor och så skall vi låna ut varenda bil och ändå själva behöva pussla oss till våra jobb!?

-"Så fan, heller!Köp en själv!" svarade jag artigt.

Sista dagen utan mina stora pojkar.

Min 5-åring är ju besatt av fotboll. Han har ALLTID på sig fotbollskläder om han får bestämma, och när han inte får bestämma så har han i alla fall fotbollar på kalsongerna.

Kusinerna de är och hälsar på nu spelar. Den yngste i familjen är 6 år och igår skulle min 5-åring få följa med och titta när de hade någon träningsmatch. Bara DET gjorde att jag blev lite rörd, för jag visste hur han skulle prata om det sen.

Nu visade det sig att han fick vara med och SPELA och dessutom gjorde ett MÅL! Efteråt pratade jag med honom i telefonen och han var så uppspelt och lycklig att han knappt kunde prata.
Och självklart började jag böla. För han var så lycklig. För hans lag vann. Jag hade velat se!

3-åringen däremot hänger med pappa och åker runt och fikar hos alla släktingar. Det är mer hans grej.

Ingen av dem vill komma hem igen.

Dåså! Nu har jag köpt en bil!

I morgon skall jag till banken och sedan hämta upp det nya åket. Nu återstår bara den lilla detaljen att min man skall få se den också. Men han kommer ju inte hem förrän på fredag och då kan man ju ändå inte ångra sig.

En liten detalj till återstår förresten; att sälja vår egen skorv som jag värderat idag. Vi får ca 10 000 kr mindre för den än vad vi har kvar i lån. Vi får ju BETALA för att bli av med den! Bilaffärer är grymt bra grejer... Men jag är full av energi och tänker pracka bilen på min ena svåger för den exakta summan vi har kvar i lån. Jag slänger med lite extra. Jag erbjuder mig att skifta däcken åt honom, tvätta bilen (fast bara vår och höst. Man vill ju inte chocka bilstackarn ) och eh...fylla på olja kanske...så länge han äger bilen, så går han nog med på det.
Dessutom kan jag sätta en back öl i bagaget. På köpet.

Fast just denna helgen har vi två bilar och det är bra för jag tänker extraknäcka som svartbuss. Jag kan ju ta 6 passagerare och kommer tjäna in bilens kostnad på nolltime. Fantastiskt!

Ibland glömmer jag att andas. Är det vanligt?

Ingen undermening i detta utan jag kommer helt enkelt på att jag hållit andan ett tag. Det händer ofta.
Tur att jag åtminstone kommer på det.

Det finns folk. Och så finns det min goa ingifta släkt.

När Orange vaknade i morse kröp han direkt in i brorsornas rum och kollade upp i sängarna. Men där var det tomt. Efter frukosten, i tystnaden, började han gnälla och hänga efter mig. Han har aldrig varit så himla grinig och uttråkad. Och inte jag heller.

Jag begav mig så hem till svärmor. Där blir man allt utom uttråkad. Efter dagens ärenden satt vi och fikade och äldste svågern föreslog en kräftkväll och frågade mig hur man gick till väga.
Ena svägerskan/ingifta syskonbarnet/kusinen/sysslingen/mostern/farbrorn osv kom med förslag.

-"Ica. Frysta Turkiska räkor"
-"Ja, och så har man väl Tigerräkor?"
-"Jag kokar potatis!"

Det ena erbjudandet efter det andra dök upp i all deras underbara välvilja att bjuda mig - gräsänkan - på kräftskiva. Men till slut ballade jag ur.

-"Neeeeeej!!!" Uppväxt på Västkusten - i Sveriges vackraste landskap Bohuslän ( precis som om det behöver skrivas ut ) så FUNKAR det inte med Turkiska kräftor! Man kan bara inte käka potatis på kräftskiva och Tigerräkor finns inte på kartan!

Nu var det ju inte följande scenario min fantastiskt generösa, underbara ingifta släkt tänkt sig men på torsdag skall jag ha en kräftskiva. En riktig en - med hattar, haklappar och snapsvisor - för assyriska ingifta släkten.
Jag kan sätta pengar på att det kommer att bli en av de roligaste kvällarna i mitt 34-åriga liv!

Jag var och tittade på en bil idag ju. En Peugeot 807. Stor och inte allt för vacker. Men heller inte allt för ful för att vara ett 7-sitsigt ekipage.
Eftersom min man är i Hufvudstadskrokarna fick jag låna med mig en svåger. Denna svåger och jag har INTE samma uppfattning om vad man har en bil till. Jag är ute efter en stor jävel som sväljer oss alla och som startar utan problem, inte sprutar olja eller annan vätska och som inte kostar en halv förmögenhet.

Vi tittade inte på samma saker. Alls.
Jag kollade hur enkelt det skulle vara att ta sig bak i bilen ( utan att gå UR den ) för att avvärja bråk på motorvägen. Jag kollade om man fick plats med barnvagn och om det var airbag på passagerarsidan, integrerade bilbarnstolar eller Isofixfästen.

Han kollade efter rost, stenskott, bucklor, hundhår, fläckar, hack och skador. Sådant som jag skiter helt vansinnigt i.

Sedan körde jag lite. Hem till en annan svåger som gick igenom motorn. I morgon tänker jag pruta lite och sen gå till banken och ta ut lite pengar. Sedan skall jag förhoppningsvis ringa och berätta för min man att vi har en ny bil.

Furman!

Magda.nu behöver dina inloggningsuppgifter igen!




( Nu syns det bättre, Magda. :-) )

Äjj-Käjj. Den stenkorkade.

Den efterlängtade batteribytarkillen från larmbolaget kom som lovat idag. En lång, mager, småsur kille som verkade anse att han hade ett väldigt avancerat jobb. Lite högdragen sådär.

Efter att ha visat honom in i den lilla klädkammaren där larmcentralen sitter frågade jag om han möjligtvis hade någon extra nyckel som jag kunde få.
Han tittade skeptiskt på mig och sa;

-"Njäe...men du kan ju använda denna" och pekade på nyckeln som låg ovanpå skåpet. Generad som fan försökte jag rädda skinnet och fick ur mig;
-"Jahaaa, är DEN till skåpet?!" och insåg att jag faktiskt är totalt efterbliven. Nej, Äjj-Käjj, nyckeln som ligger fullt synlig ovanpå det lilla låsta plåtskåpet i klädkammaren är nog troligtvis INTE till det låsta skåpet utan till cykeln i förrådet 2 våningar ner. Ute.

Batteribytarkillen ignorerade mig under resten av tiden och sa inte ens hejdå när han gick. Jag hade svårt att motstå frestelsen att börja prata om kvantfysik för att bevisa min stora intellektuella kapacitet. Jag visste att det inte skulle sluta som jag tänkt mig ändå. Högdragna människor gör mig korkad. Det är bara att acceptera.

Tempur för fan! Hit med en Tempur! Annars måste jag transplantera ryggen snart!

Vi har så sjukt obekväm säng! Jag vaknar på nätterna över att jag har skärande ont i ryggen och inte kommer ur läget jag ligger i. ( I natt hann jag inte få så ont för jag var ju uppe med jämna mellanrum och stängde av larmet )

Om jag trycker på min rygg så känns den som ett stort jäkla blåmärke och jag är stel så jag knakar. Jag blir snart desperat! Men vi flyttar om tre månader och kommer ju sen att bo hos en svägerska ett tag om vi inte hittar något annat snabbt nog. Visst är det ju JÄTTEkorkat att köpa ny säng nu?

Slänga ut vår, ( jag skall ha en liten ritual där jag ansiktsmålar mig, dansar och bränner upp det jävla otyget i trädgården ) kånka in en ny för att sedan kånka ut och magasinera den om mindre än tre månader.
Och dessutom vill jag ha en säng som är 2 m bred. Och det får inte plats här. Och eftersom vi inte vet var vi skall bo så vet jag ju inte om det får plats där heller.

Problem!

Och en sak till; HUR skall man kunna prova ut en ny säng? Min sovställning är då inget jag vill visa upp i någon butik...

Ni fattar ju att jag har det svårt, va!?

Orange kämpar på.

Morr'n!

Ja, godmorgon då... Det har bara larmat varannan timma inatt och Orange sov stenhårt så det var inte så illa som jag befarat.
Och vad det gäller batteriet så är det visst inget jag kan byta själv ändå så under dagen kommer en larmperson hit med extranyckel till skåpet och ger mig en god nattsömn för 1500 spänn.

Det är så härligt att det uppkommer tusen grejer som måste bytas, förnyas och fixas nu! Nu när vi kommer att bo här i hela 3 månader till...

Första natten ensam med Orange kommer nog att bli sådär. Huslarmbolaget hade ringt min man idag för att upplysa om att batterier behövde bytas.
VILKET jävla batteri och VAR det sitter frågade han aldrig. Nu startar en varningssignal varje hel timma som man endast kan stänga av genom att trycka på ett gäng med knappar. Och så lär det väl hålla på hela natten tills jag byter.

Men alltså; det finns tre brandvarnare, 5 rörelsedetektorer, två kontrollpaneler och några sirener som skulle kunna innehålla ett batteri. Eller inte. Jag har ingen aning. Och så finns ju själva centralen som består av en låst plåtlåda i en klädkammare. Den kan eventuellt innehålla något typ av backupbatteri? Men jag behöver en svets, dynamit eller nyckel. Det MINST troliga är att jag kommer använda nyckel då jag verkligen inte har en endaste aning var den kan finnas.

Jag har en kofot och jag är övertygad om att den kommer vara lockande inatt när jag går upp och stänger av varningssignalen för 6:e gången och sedan måste söva om Orange. Eventuellt kommer jag vara trött imorgon.

Jag och Orange hänger i veckan.

Jag och min rödtott är ensamma hemma tills på fredag för pappsen och de två äldsta har åkt det snabba tåget till den sidan av Sverige där de tror de äter riktiga kräftor är de egentligen äter knallröda skalbaggar.

Jag har planer för veckan. Jag skall städa ur barnens garderober och så skall jag köpa en ny bil. Min man ( som inte läser min blogg ) har en tendens att bli fullkomligt uppslukad av nya projekt. Vi behöver en större bil och det har vi sagt länge och därmed spenderar han varje ledig stund framför datorn där han jämför, kollar upp och undersöker lämpliga bilar. Vi kommer aldrig till skott för han hittar alltid något liiite bättre.

När vi bytte fasad förra året så pratade han om lockbrädor vareviga dag i tre månader tills jag fick ett nervsammanbrott och hotade med skilsmässa om jag NÅGONSIN hörde ordet igen. I alla fall från honom.
Nu har jag tröttnat på bilpratet och tänker därmed köpa en medan han är borta, annars blir jag snart tvungen att hota igen.

Miss landmina.

En skönhetstävling där vinnaren får en benprotes. Vilket nytänkande. Fantastiskt. Öh?

Jag är en tant!

För jag sov rätt länge idag och när jag vaknade vid 10 så tyckte jag att hela dagen hade gått.

Och nu kan jag inte sova. För jag sov så länge i morse. Tantgränsen går vid 34 års ålder. Det var då jag blev sådan här. Beroende av regelbunden sömn...ni vet när man ALLTID går och lägger sig direkt efter Aktuellt ( eller Rapport, vilket som nu visas kl 21 ) och ALLTID vaknar exakt samma tid på morgonen...

Jag känner mig fortfarande en liten gnutta ung då jag faktiskt tittar på TV4-nyheterna och fnyser åt SVT. ( Men ja, för i jösse namn! Jag betalar TV-avgift! )

Nej, jag är inte bakis!

Jag har haft fullt upp bara. Storhandlat på ikea. En skitbra grej när man snart är hemlös för då behöver man lampskärmar och ljusstakar. Just nu sitter jag och fikar hos svärmor och kollar in en svågers håriga mage.

Nattamat.

Ett fantastiskt ställe.

De har rökrum. Och utsikt över hela stan. Men det är vackrare med ett askfat just nu.

Äjj-käjj in town.

Nu lär det komma en rad mobilinlägg med dålig bildkvalité.. Sorry.