måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Lite huslighet i form av recept
Jag kommer ihåg hur mormor och farmor gjorde så när de läste "Hemmets Journal" och herrejösses vad jag tyckte de var skitlöjliga! Jag skulle då aldrig hålla på och riva ut recept och sedan dessutom tycka att det skulle bli "spännande" att använda det... Men... Tja. Eh.
Du behöver:
75 g smält smör
2,5 dl strösocker
800 g creamcheese ( Philadelphiaost. Typ )
2 msk vetemjöl
½ tsk malen kryddnejlika
2 tsk vaniljsocker
1 tsk malen kanel
4 ägg
ca 35 st normalstora pepparkakor
Till Glasyren:
100 g creamcheese
1 dl florsocker
Några pepparkakor till dekoration
*Sätt ugnen på 175 grader
*Kör ca 25 pepparkakor med det smälta smöret i en matberedare. Tryck ut blandningen i botten på en bakform med avtagbar kant och stoppa sen in det hela i kylen så länge.
*Rör ihop cream cheese och socker. Blanda sen i vetemjöl, vaniljsocker och kryddor och rör till en slät smet.
Tillsätt äggen - ett i taget - under omrörning.
*Häll hälften av smeten i formen och grädda i ca 15-20 minuter eller tills kakan har stelnat något. ( jag tycker själv att man skall ta den lite tidigare, annars blir den rätt "stabbig". Godare om den är lite lös )
*Lägg ut ca 10 pepparkakor och fyll på med resten av smeten. Grädda ytterligare 35-40 minuter i nedre delen av ugnen ( samma gäller här, korta av tiden lite )
*Låt kakan kallna helt ( gärna i kyl över natten ) och blanda sedan ihop galsyren och bred den över kakan.
Dekorera med pepparkakor.
lördag 28 november 2009
Och jag längtar inte tillbaka alls. Faktiskt.
Jag bakar en pepparkakscheesecake inför förstaadventsfirande i morgon.
Jag målar lite lister.
Jag har strukit gardiner.
Jag har på mig fläckiga mjukisbrallor med mudd längst ner.
Jag tänker gå och lägga mig snart.
Lördag kl 22:35 1999:
Jag dricker grogg.
Jag sminkar mig.
Jag har målat naglarna och satt i det rosa löshåret.
Jag har på mig något väldigt tajt. Och troligen är det gjort av plast. Och det är troligen glittrigt. Eller knallrosa.
Jag tänker gå och lägga mig i morgon förmiddag någon gång. Eventuellt. Om jag inte skall jobba för då tänker jag vara vaken tills på måndag kväll.
Så det kan bli.
tisdag 24 november 2009
Bitterfitta...men hallå...svensk sjukvård?
-"Hej. Min halspulsåder är av. Jag undrar om man inte borde göra något åt det"
-"JAHA! Tror du att du är ENSAM här eller?! Va?! VA!? Håll något FÖR! Du skvätter ju ner ALLA!!" säger sköterskorna.
Ta vilken som helst.
De är alla lika jäkla otrevliga, bittra och sanslöst, SANSLÖST otrevliga. Man känner sig aldrig så jävla liten som på Sahlgrenskas skitakut.
-"Jag är sjuk och livrädd"
-"Jaha...vänta skall jag se om någon orkar ta sig från sin fikarast och vara nedlåtande mot dig. Jag skall bara fila klart mina naglar"
Typ så.
Fast nu gällde det annat;
I början på oktober fick jag influensa. Svininfluensa antar jag. I vilket fall så var det ingen större grej men HOSTAN... Herregud, HOSTAN gick ALDRIG över. Jag sökte så på Sahlgrenska sjukhuset. En snabb undersökning och ett ; "vi skickar en remiss"
Jag hostade så jag kräktes flera gånger om dagen och när jag inte orkade mer fick jag tag på en tid på vårdcentralens akutmottagning.
Och så var jag inne. Inne i systemet, liksom.
-"Men oj, som du låter" sade läkaren. En svensk läkare. Jag förstod vad hon sa. Bara det var så befriande att jag nästan struntade i hostan och var nöjd med det hela.
-"Du skall genast åka på lungröntgen! Ett ställe vid Sahlgrenska..." Och DÄR stendog jag. Bara ordet Sahlgrenska får mig att äta upp mina naglar. Och halva fingrarna. Deras akut...ja....Huuuu!
Jag fick en remiss i handen och begav mig till lungröntgenstället. Ett privat sådant. Jag gick rakt in. Väntade i 30 sek, togs sedan emot av en jättegullig liten människa som genast röntgade mina lungor. Hon var tålmodig, vänlig och förklarade allt hon gjorde och jag blev tårögd av denna ovana vänlighet av sjukvårdspersonal.
Jag skulle invänta resultatet och sedan åka tillbaks med det till "min" läkare och slog mig ner i väntrummet. Under de 15 minuter detta tog kom 2 olika personer ut med jämna mellanrum och bad om ursäkt för att det tog sådan tid. De förklarade vad de höll på med och frågade om jag ville vila. För det fanns sängar. Jag fick kaffe. Jag fick kaka.
I morgon skall jag så till Sahlgrenska. För en undersökning om varför jag hostar så väldigt. Det är den tiden jag tydligen fått efter att jag första gången sökte för hostan. Nästan 2 månader senare.
Och jag tänker gå. För jag är så jävla bitter. Jag tänker säga att jag inte sovit en natt på 2 månader. Och inte heller min familj - för dem har jag självklart hållit vakna hela nätterna... I 2 månader.
Ja, jag är bitter! Privatisera vården! Stäng igen akuten på Sahlgrenska och låt personalen söka vård själva när de blir sjuka!
Låtom dem komma och äta på min restaurang och jag skall spotta i deras mat. Djup, gulgrön hosta. Sådan som de antagligen tror att de låtit mig ha i 2 månader. Hosta som gör att man får muskelbristningar. Sådan hosta som gör att man kan bryta revben. Sådan hosta som gör så ont i magen att man måste sitta ner på huk vid varje attack. Sådan hosta som gör att man kräks upp all näring i 2 månader. Sådan hosta som gör att man går ner en himla massa kilon, som gör att man inte sover mer än 1 timme åt gången och gör att man får höra VARJE dag på jobbet;
-"Men vad TRÖTT du ser ut!?" Fortfarande.
Ja. Jag är bitter. Och OM de kommer att få höra det imorgon!
/bitter. Och arg.
Matlådor...grrr!
Där jag jobbar nu är det "matlåda" som gäller. Kvartsraster och halvtimmar. Jag vet inte VAD det är som gör att jag känner mig så obekväm med detta? Att chefen sitter vid något bord och brer sig en macka med leverpastej ur sin medhavda lilla väska. Eller någon annan karl som käkar yoghurt och flingor med sked. Ur en skål. På sin kvartsrast. Lite mellanmål liksom. Som man gör hemma. Så jäkla osexigt!
På rasten skall man dricka svart kaffe och röka. På lunchrasten skall man äta mat som är lagad av någon annan och är serverad på tallrik. Det finns nog till och med en lag?
Jag kan inte ta vuxna karlar på allvar som skedar i sig yoghurt. Jag kan inte hantera det här med matlådor! Jag är dock tvungen. Jag köper nya matlådor varje gång jag är i mataffären. Jag har hundratals. När min man frågar varför jag behöver så många säger jag att mina arbetskamrater är fruktansvärt tjuvaktiga och snor dem.
Han har ännu inte kommenterat att de tjuvaktiga skurkarna lämnar tillbaks allihop ca en gång i månaden ( det är så ofta jag kommer ihåg att ta med dem hem ).
Jag behöver ett nytt jobb, ett där man äter på restaurang och får i sig dagens tredubbla kaloriintag i en enda måltid. Jag KAN bara inte förmå mig till att köpa en egen yoghurt till jobbet och sedan märka den med svart spritpenna. Och sedan låta andra se mig skeda i mig den.
Nope! Aldrig!
söndag 22 november 2009
Jag minns en tid då jag hade en gardinstång till fjärrkontroll.
-"Den här är skitbra! Verkligen jättelätt att programmera" sade försäljaren på Elgiganten ( som annars är en fantastiskt bra affär )
Och visst; den var ju skitlätt att programmera. Plopp in i datorn och så bara följa stegen. Hur lätt som helst. Fram till den punkt jag skulle testa den och den inte alls gör som jag tänkt mig.
Ett exempel: Funktionen "Titta på TV" skall starta digitalbox, förstärkare, högtalare och tv. Ställa in TV:n på AV2 och så skall man kunna titta.
Förstärkaren går igång. Det är det som händer.
Och funktionen "Titta på DVD" skall stänga av digitalboxen, starta TV:n och ljudsystemet, ställa in TV:n på AV1 ( eller vad fan det nu var ) och sätta igång den DVD som råkar sitta i.
DVDspelaren går igång. Det är det som händer. TV:n är svart. Allt är svart. Så även mitt humör.
Dock finns vissa funktioner i den nya fjärrkontrollen som är skitbra och som funkar. Så nu har vi 5 st att leta efter varje dag. För det finns inte en chans i hela helsike att jag tänker gå tillbaks med denna "skitlätta" fjärrkontroll.
fredag 20 november 2009
tisdag 17 november 2009
En snabbkurs i VVS, någon? Med betoning på snabb...
Kursinnehåll: allt!
Antal terminer: skitsnabb!
Det är mest det här med El och Vvs jag är intresserad av just nu. Vi har bytt ut alla uttag och strömbrytare hemma mot retrosnygga runda.
Eftersom jag inte kan egentligen så blev det en snabb titt på Google, sedan laddade jag upp med proppar och några extra brandvarnare.
Jäääklar vad proppar det gick åt i början *poff* *poff* men nu tänds inte lampan i badrummet uppe längre när man sätter på TV:n på nedervåningen. Jag är nöjd.
I skrivande stund försöker jag koppla in en ny blandare och ett nytt handfat på toaletten. Jag tog för givet att det bara skulle vara att sätta tillbaks allting likadant igen men den nya blandarens rör och kopplingar ser inte ALLS ut som den gamla så vad fasen gör jag nu??
Jag vill gärna få det gjort för jag är tveksam till mitt pluggande av vattenledningarna.... Jag är svårt tveksam till att de håller ställningarna länge till. Jag köpte något typ av litet lock, stängde av vattnet och skruvade. Hela jag var blöt och det sprutade hejvilt. Sen insåg jag att det nog kan finnas en del vatten kvar i ledningarna...?
Anyway; jag behöver kunna detta. Jag har INTE tid att vänta på rörmokare, elektriker och andra tröttsamma människor som måste göra allt som man skaaaaaa. Det tar ju sådan jäkla tiiiid då!
söndag 15 november 2009
Hilfe!

I april gifter sig min yngste svåger. Så vi är mitt i planeringen. Ja, vi. Det är familjens grej. Mannens familjs grej. Den livande bruden får eventuellt lov att bestämma vad hon skall ha på sig och kanske också om hon vill ha någon speciell färg på blommorna. Vi meddelar också hur många hon får lov att bjuda.
Eller nej. Vi meddelar hennes pappa hur många han får lova att bjuda.
Och det är skitmycket. Ett bröllop för 500 gäster som skall ske i samma lokal som ALLA, ALLA andra bröllop. Det är alltid samma upplägg, samma typ av mat, samma sångare...eller nej, man har väl tre att välja på. Samma möblering, samma jävla pynt... Ni fattar ju. Det sker ett exakt likadant bröllop i veckan så det gäller ju att börja planera för exakt samma grejer som kommer att ske varje helg fram till 15:e april.
-"Men vilken Whisky?? Chivas?" undrar någon. Och jag blir bara irriterad för det är SJÄLVKLART att det blir Chivas. För det har ALLA!
-"Vilken öl? Heineken?" undrar någon annan. Och jag blir ännu mer irriterad, för vilken dumfan skulle våga ändra från Heineken. Som ALLA andra har.
-"Men VA!?" gapar en hysterisk svägerska när jag nämner att jag inte ens börjat kolla på klänning än. För det här är viktiga grejer! Det är min mans bror. BROR! Som gifter sig och därmed skall min klänning vara stor. Inte sor som i hängig, utan pösig. Puffig. Klänningen är skitviktig. Och det är 5 månader kvar....
Det finns ingen vidare poäng med detta inlägg. Men det är ju liksom en pågående process så jag lär återkomma. Ni kan få vara smakråd...för jag har hittat EN pösig jävel... ( Jag tar tacksamt emot andra förslag. Med stor kjol )
http://www.flirtprom.com/images/Trans1x1.gif
Nämen...vem hade trott....!?
Jag visste dock när jag åkte till jobbet att det där inte skulle hända.
-"Inte slänga! Man skall spara och inte skära bort och slänga mycket!" sa han liksom självklart.
Och jag håller förvisso med. Men nu gäller det ett minirum på 1½ kvm och vi har köpt 2½ kvm klinkers. Det finns marginaler att slänga spill och om vi INTE gör det så står vi ju med 1 kvm som vi ÄNDÅ inte kan göra något med.
Så jag åkte till jobbet på lördag morgon i säker förvissning om att det inte fanns en chans i helsike att han skulle göra vad jag sa. Och mycket riktigt:

Plattorna ligger omlott och på inte alls på det håll jag ville.
Jag tröstar mig med att man i alla fall - när man siter där - kommer att se den skitsnygga silverrutiga strukturen i plattorna. Och möjligtvis också lägga märke till att de är i ett något ovanligt format. Och kanske skall jag stapla upp den där extra kvadratmetern längs kanten så att man ser ordentligt att vi var sparsamma vid läggningen.
fredag 13 november 2009
...fast jag gillar ju överraskningar....
Vi har börjat med renoveringen av vår lilla gästtoalett och eftersom han är snickare ( eller vad fasen han nu är...han jobbar som allmän hantverkare ) så kändes det lämpligt att tacka ja till hans erbjudande om hjälp.
Men det är inte så lätt. Han hjälper ju hela släkten men det är han som bestämmer hur det skall vara.
-"Nej, Äjj-Käjj! Man kan inte lägga plattor så! Iiiiinte snyggt!" säger han och ruskar på huvudet som om jag var helt jävla galen som inte vill ha alla klinkers precis omlott.
-"Men JAG tycker det, JAG vill ha det så!" säger jag och får ett roat skratt till svar.
-"Man måste slänga MASSA bitar. Bättre att inte slänga. Bättre att göra så här" säger han och demonstrerar genom att stöka om i mina plattor och lägga dem omlott igen.
-"Men vi har så det räcker...." försöker jag men avbryts genast;
-"Du har köpt miiicket dyrt! Detta kostar...200 kronor kvadratmeter..?" säger han frågande men ser mycket säker ut på sin sak.
-"Nja....vi köpte det på rea...Det VAR dyrt men vi fick det billigt...." säger jag försiktigt för att liksom inte trampa på hans experttår.
-"Ja! 200 kronor! Jag KAN vad saker som detta kostar" säger han triumferande.
Att klinkerfan kostade 600 kr per kvadratmeter efter 50% avdrag kunde jag bara inte med att säga.
Dagen fortlöpte;
Han totalsågade golvspacklet jag köpt. Han totalsågade fogen. Han avskydde tapeten jag älskar. ( -"Bättre med väv. Man kan måla ljusblått!" Varför just ljusblått, liksom? Toafan skall vara i vitt silver och grått.
Han totalsågade den lilla kommoden och handfatet jag köpt.
-"Passar inte!" säger han ilsket.
-"Nej, jag vet. Vi skall ta hit en rörmokare som får dra om lite..."
-"Lite!? Inte bra! Inte dra om. Man skall ha samma."
-"Men jag vill inte HA samma!"
-"Bättre med samma!"
Och jag jobbar hela helgen.... När han skall färdigställa det hela. Spännande.
onsdag 11 november 2009
Snart dags att börja på den där handboken jag är så jävla lämpad att skriva....
Ja, det där jäkla vaccinet har de fått idag, de två äldsta.
Vi anlände till vaccinstället ca 20 minuter innan det skulle börja och där var FOLK! Fy fan så mycket folk. Det gick inte att RÖRA sig utan att trampa ner en unge och jag gjorde mitt bästa för att bereda väg för någon av de sköterskor som yrde runt och ropade upp nummer efter nummer. De var...sammanbitna. Kan man kalla det. För att vara snäll.
Efter Mellans hysteriska utbrott var det så min stackars Stores tur. Han satte sig i mitt knä med sammanpressade läppar. Han var röd i ansiktet av behärskning att inte börja gråta men hans haka darrade och ögonen var blanka.
Inte en tår fällde han och när sprutan var klar började han andas igen. Och han strålade av lycka och stolthet över att han inte gråtit.
Och jag kände mig vidrig som utsatte dem för detta och ville gråta i 5-åringens ställe. Var fan har han hört att man inte skall gråta? Hans mamma grinar ju jämt...fast det där kanske jag just besvarade... Hm.
För att försvara det faktum att jag tvingat dem till denna sekundsnabba plåga så har jag nu haussat upp Svininfluensan till oändliga sjukdomshöjder i ett försök som jag TÄNKTE skulle få dem att känna sig rätt nöjda ändå med sprutan.
Det blev inte så. Det blev så att de är livrädda att alla i hela världen skall dö utom dem. De tror att lilla Orange skall bli svinsjuk ( han får ju ingen spruta ) och det bara blir två bröder kvar i familjen.
Bra Äjj-Käjj! Bra! Du har torterat dina ungar med kanyler och efteråt skrämt skiten ur dem. Bra! Ännu fin stund i ditt föräldraskap.
Någon som kan bjuda hem min man till sig ett tag...?
Den är fortfarande fantastisk men med den på ena väggen och en annan vägg täckt av bokhyllor och därmed böcker ( förvisso färgkoordinerade men ändå), och en tredje är full med stora fönster så blir vardagsrummet som en stor explosion av oroligheter. Man vandrar in och blir liksom stående. Möblerna försvinner i virrvarret.
Som ett argument kan jag ju säga att jag sparade in 4000 kr för oss. För det var mellanskillnaden mellan den svindyra jag först hittat och den som jag nu vill måla över.
Känner jag mig själv rätt så hade jag nog troligen ångrat den dyrare lika mycket och det vet han mycket väl.
Jag samlar mod. Eller så inväntar jag en dag då han åker iväg några timmar så målar jag över utan att säga något. Jag vet inte ens om han kommer märka det... Och OM han märker det så kan jag bara neka till att det någonsin varit något annat än vitt på den väggen och han nog börjar få Alzheimers. Eller någon sinnessjukdom! Skitbra ju! Jag kan ändra och greja hur mycket jag vill här hemma - han kommer bara tro att han är tokig och aldrig mer säga ett ord om något jag gör!
( Och mamma; säger du ett knyst till honom så får du inga julklappar! )
tisdag 10 november 2009
Terapi?
I går, när jag skulle till jobbet, blev jag stående vid ett rödljus i en ganska stor korsning. ( Med utsikt över Akbars chark - ett ställe som enligt sin skylt har "allt inom chark. Även grillat" De verkar bra. Jag tänker nog köpa min julskinka hos Akbar. )
Så; mitt i korsningen - i en knallgul jacka- irrade en man med vit käpp. Stackarn var heeeelt ute och snurrade och i mitt huvud snurrade en jäkla plan över var fan jag skulle kunna stanna för att styra upp den där gubben. Jag kände att Akbars parkering var lämplig. Sedan kunde jag springa tillbaks, ut i korsningen och försöka få karln i gula jackan att välja en mindre trafikerad bana.
Just som min plan var färdig stannade så en liten bil till och lyckades ropa till sig stackarn i gul jacka.
Mannen som körde pekade tydligt åt det mest lämpliga hållet men även han insåg väl snart att om karln i gul jacka hade kunnat se pekningar hade han väl troligen inte virrat omkring mitt i korsningen. Troligen hade han heller inte valt just DEN jackan.
Efter några sekunder tog sig så stackaren in i den lilla bilen och jag blev så rörd! Dessa trevliga människor skulle köra den stackars blinde mannen dit han skulle! Eventuellt hade de räddat livet på honom dessutom ( fast han syntes ju...gul jacka. Skitans illgul jacka ).
Jag fällde några tårar. Sådana goda samariter. För ja, så gör jag. För minsta lilla. När jag sedan svängde in på parkeringen på mitt jobb hade en annan tanke börjat nita sig fast i min skalle...
De där jävlarna i den lilla silvriga bilen var ute och letade offer! Den stackars blinde mannen sitter nu inlåst någonstans och blir utsatt för diverse sadistiska lekar. Han kan ju inte direkt identifiera dem om de nu skulle släppa honom någonsin. Fast de tänker inte det! De är vidrigare än Fritzl och jag KAN inte släppa detta!
Jag borde väl ringa polisen!? Och säga att....eh...ja....? Att jag är sinnesjuk och lider av sjuka tvångstankar om att alla människor är onda. Och samtidigt passa på att fråga om någon i gul jacka anmälts saknad.....
Förutom tapeter så är detta just nu en stor grej i mitt liv.
söndag 8 november 2009
lördag 7 november 2009
Otack är världens lön.
Jag förklarade dagen för min 5-åring idag.
-"Vi skall väcka pappa imorgon med kaffe på sängen för det är Fars dag och då skall man vara extra snäll mot sin pappa" berättade jag.
-"Asså...men hur skall du vakna före pappa då?" undrade 5-åringen. Med all rätt för det är inte min grej att gå upp på morgonen. Har aldrig varit.
-"Jaa, det...ja, jag vet inte...du kanske kan väcka mig?" stammade jag fram.
-"Okejdå. För jag vill vara snäll mot pappa. Eftersom han i alla fall älskar oss" snäser han surt.
Ja, det har varit en rutten dag. Skitusel. Ungarna har varit urballade sedan de vaknade och jag har varit arg. Nästan ändå sedan jag...nej, DE vaknade. Men man har verkligen brutalmisslyckats när man får det DÄR kastat i ansiktet. Skitungar!
En vacker dag, när de är gamla nog, skall jag sätta dem på rad och berätta vilka uppoffringar jag gjort för deras skull.
För det första så kan jag berätta om vad man går igenom när de små otacksamma bestarna skall ut ur ens kropp. För att inte tala om de 38-40 veckorna innan denna händelse.
Sedan skall jag berätta om....nej, jag tror fanimej det räcker där. Och vad har deras älskade Fader gjort? Haft sex.
Det kan HAN få berätta om. De kommer att tycka att han är skitäcklig.
Jag får ju blygsamt visa att det blev fantastiskt!
Helt jävla fantastiskt! Men HERREGUD vad jag ALDRIG tänker sätta upp en fototapet igen ( ensam i alla fall ).
Höst och vinter kan fara åt skogen; i mitt vardagsrum blommar körsbären! Dock får jag åka och handla imorgon. Någon slags skena att sätta upp så jag kan hänga tyg för väggen för hur i herrans namn skall man julpynta detta rum....?
I morgon är en annan dag. En precis likadan är jag rädd.
Jag må ha en viss tendens att överdriva saker men det här är dagsens sanning. Det går inte att sätta sig in i hur den ungen håller på.
Han sitter inte still någonstans och minst av allt i sin matstol. Han är alltid halvvägs uppe på bordet och river i alla tallrikar, glas och kastruller. Må vara hänt för min och min mans del, vi hinner ju oftast med att hålla både i honom och våra attiraljer men de där andra två ungarna... Deras tallrikar ligger mer på golvet än någon annanstans tack vare det Oranga barnets framfart. Och då grinar de förstås. Måltiderna i Svenska Hjärtan är långt ifrån trivsamma.
Att åka till akuten och be om sonder till dem alla tre ( och mig så kanske jag hinner få i mig NÅGON slags föda på en dag ) känns frestande men jag undrar om det inte skulle innebära att jag får åka hem ensam och mina tre små bestar lämnas över till tålmodiga fosterhem.
Dagens lösning är spännband runt köksbordet och alla stolar. För att det Oranga barnet inte skall kunna dra ut dem och klättra upp på bordet. Ett spännband som jag lyckats fästa men inte får upp så jag fick skära av det.
Kniven fick också göra nytta när jag skar av selen till extrasulkyn och knöt den i matstolen. Fast ungen fick upp knutarna och jag fick hämta skruvdragaren och dra fast selen i matstolen.
Förvisso satt Orange kvar i stolen men måltiden blev inte fredligare ändå. Hans ilskna tjut ekade mellan de kala väggarna och mitt blodtryck har aldrig varit så högt.
Det sjönk dock till hälsovänligare nivå när jag snabbt fått alla tre i säng. Ingen tandborstning, ingen saga. Det var bara inte en sådan dag.
Jag sätter mitt hopp till imorgon. Eller till den dag de fyller 20 och jag kan sparka ut dem allihop med huvudet före!
fredag 6 november 2009
torsdag 5 november 2009
Några få steg framåt.
Jag veet att det är en rutten bild. Jag skaaaaa köpa ny telefon! Eller hitta kamerasladden, vilket som nu sker först... Men ni ser ju att där det förut var travar med kartonger finns nu Billys i massor. Inte helt ordnade men ändå. Och man kan ana gardiner. Och mitt älskade höj- och sänkbara bord med snyggstolarna! Där man skall sitta och spela trevliga sällskapspel inpå småtimmarna.
Om en vecka sitter min rumpa i en ny soffa och alla boklådor är hittade. Prylarna som fyller hyllorna är utplacerade på sina ställen
Man kan ana ljuset i tunneln helt enkelt.
Vår dumsnåla flytt.
När vi nu skulle flytta från huset in i Svenska Hjärtanmiljön gjorde jag skitmisstaget att rådfråga min min man om hjälpen vi skulle anlita. Vilda protester utbröt. Vi skulle minsann klara det själva, det var väl inget att snacka om. För då sparade vi ju minsann flera tusen. Och ja; flera tusen ( säg 7-8 ) är ju stora pengar i sammanhanget om man betänker att vi sålde vårt hus för dryga 4 miljoner och köpte oss in i Svenska Hjärtan för en miljon mindre. I sammanhanget bör man ju spara in 7 tusen.
-"Min bror har ju en släpkärra och många kan hjälpa till" försökte maken övertyga. Skeptiskt som fan och med villkoret att -"Jag bär fan inte en endaste lådjävel" blev det så flyttdags.
Eftersom vi heller inte skulle ha någon hjälp att måla, tapetsera och fixa i Svenska Hjärtan så spenderades all tid där och inte så mycket tid fanns att packa.
När flyttlaget dök upp framåt förmiddagen ( det var kl 09.00. Assyrisk tid ) stod jag i panik och vräkte ner grejer huller om buller i kartonger som jag inte hann skriva på.
Och flyttlaget, ja. Det bestod av;
1 svåger. En tyst och sansad man som aldrig klagar eller egentligen har någon som helst åsikt.
2 av makens syskonbarn. Ett par killar i 20-årsåldern med ont överallt. Törstiga, hungriga och fan vet vad det var med dem hela tiden.
1 syskonbarn till. En kille på 12 år som helst bara bar tomma kartonger.
Min man och jag och en släpkärra.
Vi dundrade fram och tillbaks hela dagen, folk kom och gick och in i Svenska hjärtan for 18 blattar som pratar konstigt och viftar med händerna. Vissa körde fram och tillbaks i gamla skrothögar med några kartonger i bagaget. Andra kom med mat och fika eller stod bara utanför och kedjerökte. Och pratade högt. På sånt där terroristspråk.
Jag; som inte hade hunnit duscha på evigheter och dessutom var sjuk, hade flottigt hår och en sjal på skallen. Jag stod mest och såg lidande, blek, skamsen och tärd ut medan karlarna pratade och kånkade.
Och jag vet vad grannarna tänkte. Jag vet.
Men "när man bor så här nära så måste man ju umgås"så jag hoppas vid All...Gud att jag får en chans att visa att vi faktiskt passar perfekt in här i Svenska Hjärtan. Jag hoppas att vi faktiskt KOMMER att passa in...
tisdag 3 november 2009
Och härmed finnes tid...
Jag har också färgkoordinerat alla böcker i våra 6 nya vita Billy och placerat ut krukväxter och smålampor på kartongtravarna så nu är det minsann trivsamt.
Jag skall berätta om flytten. Men inte just nu för min man ligger bredvid mig i sängen och gnäller över att tangenterna väsnas. Stackarn. Det är bäst att jag slutar skriva så han kan somna och snarka som en jävla älg hela natten.
Man vill ju inte störa liksom. Men jag är glad att vara tillbaks. Och ha tid igen.







