Jag älskaj nya pjylaj!

Nu har jag köpt en ny dator! Den är fin och jätteblank och svart. ( Nej, högblankt är bara sååå ute när det gäller kök - inte datorer ) Och framförallt är den snabb som fasen och på denna datorn kraschar inte internetläsaren var 10:e minut.

Nu är det säkert så att någon av er vet att "det bara är att ladda ner horyrnvkfks och så rensar det datorn och lagar alla filer som jag tagit bort för de sett konstiga ut. Det raderar också allt krafs man hämtat som verkat roligt men som egentligen mest varit virus och trojaner. Det lagar till och med tangenten "V" som något barn pillat loss och gjort gud-vet-vad med"

Om nu någon vet det så vill jag inte höra. Jag ville ha en ny, fin, blank dator bara. Ny.

Jag har droppat hintar om detta till man i flera veckor som ett tips inför mors dag men jag orkade inte vänta mer. Jag tappade definitivt hoppet häromdagen när Mellan talade om att pappa har köpt en grävmaskin till mig. Han lade bittert till;

-"Jag hataj gjävmasinej! Jag vill inte ens att de ska vaja i Fejjije!!"

Det är lite bryderier nu. VAR skall jag parkera min grävmaskin? Som min ena son ju hatar. Och HUR skall de kunna få den upp för trappan för kaffe-på-sängen-med-presentöppning, och det UTAN att uppröra mitt barn?

Ja, så ni förstår ju att jag har lite att stå i här.

Det är tufft att vara sportintresserad.

Ja, det påstår min man. Och vad vet jag...eller jo, jag vet. Jag vet att min man inte har det så svårt. Det vet jag. Men han tycker det.
Jag är inte mottaglig för manligt tyck-synd-om idag. Jag har varit hos gyn på koll. Jag hatar det! Jag hatar att man måste kolla muffen en gång om året som någon jävla besiktning.

*Glapp i höger blygdläpp.
*Gnissel i muffben.

Ok. Jag gör mig löjlig. Jag fattar ju att det är för min skull. Men så här:

Jag kommer in på mottagningen. Det var jag, en 18-åring och en ytterst överviktig kvinna i 70-årsåldern med rullator i väntrummet. Birgit ropade in 18-åringen. Och sen kom Ulla och ropade in tjockarullatortanten.

-ÄÄJJJJ-KÄJJJ!! gapade så en karl och jag studsade upp i min soffa. Ja, jag gjorde faktiskt det.

-"Jagg chetter Muhammad och jag skall varra din docktorrr. Ååååh, do är gift med en tuuurk???" ( detta eviga jävla tjat. Jag önskar att min man hade tagit MITT efternamn i stället! )
-Njäe, han är inte turk, han är assyrier"
-Åh, aha, hm. Jasså. Ok. Klä av dig."

Så när min man tycker det är jobbigt att han - på tisdagar - måste kolla på sin fotboll på lilla TV:n i sovrummet, så håller jag inte med.

Det FINNS tillfällen då lite aga är på sin plats.

Idag hade jag lite tid över. Men så fick en människa hjärtinfarkt på jobbet ( eller annan allvarlig hjärtåkomma som krävde ambulans ) och i kväll har halva släkten spenderat 45 minuter med att leta efter en av barnens kusiner. 5 år gammal och puts väck. VET ni hur många jävliga tankar man hinner tänka på 45 minuter!? VET ni hur lång tid det ÄR när man letar efter en försvunnen unge?

VET ni hur många jävliga tankar man sen hinner tänka efter att man hittat ungen surandes i det lilla trädgårdsskjulet?

Tja, så nu tappade jag orken.

Men imorgon...

En rosa enhörning? Tja, jag hade väl själv tänkt mer i banorna bil. Men visst.

Snart kallar jag in Supernannyn.

Jösses, vad jag bloggar dåligt! Det har visat sig att jag har ingen som helst mottagning på jobbet, där jag har spenderat ALL min tid denna vecka. Jo, utomhus finns det mottagning. Men där måste jag röka. Så jag stannar inne.

Visst är det någon period hos barn vid 6 års ålder? En fas av något slag? Och en vid 4 år? Och en vid 2? Om det INTE är faser vi går igenom just nu så har jag världens mest odrägliga ungar!

6-åringen ( nja, snartsexåringen ) är förtvivlad varvat med euforisk. 4-åringen är rasande varvat med skiteriallajaggörsomjagvill. 2-åringen blir ilsken som ett litet orangefärgat bi varvat med.... ilsken som ett litet orangefärgat bi.

Om jag t. ex säger "lägg byxorna i tvätten" TVÅ gånger för tätt till 6-åringen så bryter han ihop;
-"Varför säger du det så många gånger?? Du sa det två gånger och jag hann inte." Och så infinner sig förtvivlan.
Och jag - som av gammal vana tjatar för att de faktiskt är rätt tröga - får skitdåligt samvete för att jag inte fattar att han behöver göra saker i sin takt. Men hans takt är ju att ALDRIG göra det. Och den takten klarar jag inte av.
Men inte heller klarar jag av att han blir så förtvivlad. Och för att det är JAG som orsakar det.

Så jag säger förlåt och försöker resonera ganska vuxet med honom. Så som han vill.
-"Ok, jag skall låta bli att säga samma sak flera gånger om du kan lova mig att göra saker lite snabbare. Ok?"
-"Ok, men det är svårt att vara ordentlig. Jag försöker men det är svvååårrt" säger han med gråten i halsen.
Och då smälter jag. Till en sölig blöt sörja som man kan kladda runt med hur man vill.
Så jag tar hans kläder till tvättkorgen. "För den här gången" säger jag. Och jag får samma himlande med ögonen som grannen får när han trollar bort sin tumme för 7:e gången på en dag.

Barn är onda. Varför älskar man dem? Man VET att de är små manipulerande skithögar. Man VET.

Tja, så det har väl varit trevligt då?

Det har varit lördag. Och det är visst lite lördag kvar. Jag skulle vilja säga "Fan!" men jag minns inte varför.

Jag undrar om det där dåliga minnet alla mammor drabbas av helt enkelt är naturens sätt att få en att inte äta upp sina avkommor? Det drabbar tydligen inte minkar, råttor och kaniner? En miss där av Moder natur? Eller gjorde hon missen med oss människor?

Ibland undrar man ju.