-"Det går som på räls"

Efter en en evighet i servicebranchen så blir man sällan förvånad längre. Man kan liksom kontrollera sina reaktioner på vad folk säger - för man har hört det tusen gånger förut. Ja. ALLA människor drar exakt samma slöa, lama skämt och fraser till oss i kassor, på restauranger och i andra enformighetsjobb. ALLA.

-"Är du arbetslös? Hehehehehe" till kassörskan utan kö.
-"Jasså, funkar inte streckkoden? Då var den gratis! Höhöhöhö"
-"Ja, det går ju som på räls" till tågvärdinnan.

-"Har ni ett bord för två?" frågar restauranggästen.
-"Nej, tyvärr, det är fullt" svarar servitrisen.
-"Men, kom igen. Vi skall ju bara äta"

Man svarar standardsvaren. Man vet sedan vad kundens nästa replik kommer att bli. Man kan det i sömnen.

Jag skall göra en temavecka av detta känner jag men just nu fortsätter jag med det jag tänkte komma fram till; barn och deras fantastiska oberäknelighet. De får en ju att fullständigt tappa fattningen. Jag gillar känslan av att vara 35 år och tappa fattningen. Det känns ungt.

-"Mamma, jag har målat den här gröna dinosaurien till dig. Jag tänkte att du också kunde få något att njuta av" säger 5-åringen och klappar mig på kinden med någon slags medlidande min.

-"ÅÅåhh, hahahahaHAHAHA...hm..*harkel* åh tack. Så fin. Eh...HAHAHA! NJUTA!? Hahahaha. *host* Ja. Njuta. Tack!" svarar man, pendlande mellan stolthet, hysteriskt skratt och skam för att man skrattar ihjäl sig år sitt egets barns ansträngningar. Den var ju fin men NJUTA, vad fick ungen DET ifrån? Och varför ser han så lidande ut? Verkar jag onjutig?

-"Mamma, du som är så dinglig, vill du känna på min rumpa lite innan jag somnar?" frågar 3-åringen på ett ganska generöst sätt.
Och ja, överraskad blir man ju... Dinglig...ja. Men vaffan, unge, blir det BÄTTRE av att jag klämmer på din stenhårda kulrumpa, tror du??...Fast du är ju söt...och rolig...eh... Brukar jag någonsin trösta mig genom att klämma barnen på häcken?

När fasen övergår detta till -"Det går som på räls. Höhöhö!"?

Dilemma.

Ett Vattkoppsrelaterat sådant. Min Första lär ju ha piggnat till, blivit smittfri och kan gå till dagis i början på nästa vecka. Men de andra två? De är ju än så länge friska. Vi vet att de kommer få det. Troligen nästa helg. De smittar 1-2 dagar innan kopporna dyker upp. Hur fan skall man göra?
Vara ledig från jobbet tills de blir sjuka?
Om de INTE blir sjuka då?
Skall man lämna dem på dagis, fullt medveten om att de troligen smittar varenda unge där?

Man gör kanske som andra...
-"Nejdå, Kalle spyr ofta hejvilt på morgonkvisten, han är inte magsjuk. Jag hämtar senare idag. Tjingeling, Kalle!"

-"Nej, vaddå?! Äldst har väl alltid haft hela ansiktet fullt av intorkade bölder. Vi hämtar kl 15 som vanligt"

Klänningar, klänningar, klänninga!

Det börjar ju närma sig assyriskt jättebröllop och det roligaste av allt är ju kläderna. Denna klänning prövade jag igår. Helt sagolikt skitsnygg men SHIT så stor. Jag hade behövt ett eget bord. Ett högt ett, för jag hade inte kunnat sitta.
Troligen hade jag behövt ett eget dansgolv också.

Så var jag i Rom och köpte en klänning där men efter att ha sett svägerskornas alla skapelser så insåg jag att jag skulle se ut som om jag knappt orkat klä upp mig. Jag behöver MER. Mer glitter, mer tyll, mer färg.

Så igår, som sagt, var jag på jakt och NU är jag nöjd.



Denna blir det, fast i knallrosa och med det översta lagret tyll i mörkblått. Och så rosa glittriga stenar på hela livet.
Och det gör inget att den var svindyr - tänk så mycket användning jag kommer ha för den sen....

Vattkoppshelvete!

Min äldste är faktiskt jättesjuk, vi har för längesedan tappat räkningen på hans prickar. Han har koppor långt ner i halsen så han knappt kan prata ( han låter som Mimmi Mus ), han har koppor i öronen, i rumpan, på snoppen, pungen och i ögonfranskanterna.

Han ligger utslagen i soffan med den prickiga lilla kroppen full med feber, Alvedon och Tavegyl och gnyr ynkligt insmord med någon slags Zinklösning. Och han är ändå min tappre lille unge. Jag bävar för när det är dags för de andra två, de är mesiga och gnälliga.
Som sin pappa.

OS. Ett av två ämnen man bara MÅSTE avhandla.

Det andra ämnet är snö, och där har jag redan varit och rört.

Mössorna. De virkade blågula mössorna är ju så jäkla snygga! Annars är det en himla massa fult i OS.
Tänk när lilla Anja satt i sin mammas knä och drömde om störtlopp. Var det för de snygga låren de åkande hade?
Eller sprinten? Kära herrejösses så fula de är! De har ben som kalvar och ser så underliga ut att man måste ha en kudde framför ansiktet.

-"Mamma, jag vill börja med en sport! Jag har hittat det coolaste EVER!" tjuter Nils 5 år.
-"Jasså, vaddå?" undrar Nils mamma och ser framför sig sin son som en ny Beckham eller tuff och musklig hockeyspelare. Kanske någon sorts friidrottare med fast rumpa och stora biceps. ( I det fallet tänker ju mamman givetvis på de friidrottare som redan finns och som har inspirerat sonen )
-"Jag skall spela körling"

Mmmm, jag förstår lockelsen. Underliga klumpfotskor till svarta byxor och färgglad t-shirt. Tänk att få, i denna utstyrsel, gå ner i spagat hasande över isen medans två andra skurar skiten ur isen. Vilken action! VILKEN sport!

Jag gillar faktiskt OS men det är då inte vackert. Jo, mössorna då.

Hejja mig!

Förresten; idag var det 5 veckor sedan jag sist rökte. Jag har inte varit särskilt röksugen men en känsla av värdelöshet har dykt upp. Jag har blivit tråkig, trist och inte så många andra är roliga heller i mina ögon. Räddningen från detta skulle väl vara att röka men det vill jag faktiskt inte.

Jag har använt plåster och är på min andra vecka med steg 2, alltså svagare plåster. Ändå lite tråkigare blev folk runt mig och ändå lite tristare blev jag men annars märker jag ingen skillnad.

När blir det roligt igen? Förra gången jag slutade röka blev det roligt igen efter 4 månader.
Så roligt att jag slutade igen.

Ett tack till Helena. Stalkern.

Eftersom det finns en blogg jag läser som jag inte kan kommentera i. Eller förresten; nu finns det TVÅ. Kommentarsfälten ser likadana ut i dem båda så jag förstår ju att det är någon sorts blockad. Den ena är Magda och som sagt; efersom jag inte kan kommentera där så får det bli här.

På morgonen när jag fyllde fick jag kaffe på sängen och paket. Det ena var från Helena med 4, den söta, goa människan! Min man hade gömt det, så jag skulle få det på rätt dag. Om Helena nu är en stalker så gör det inget. Det får det väl vara värt.
Jag blev alldeles rörd till tårar ( på riktigt ) av att en ganska okänd människa gjorde sig besvär för min skull!
Så tusen, tusen tack Helena!

Del två. ( Som mest består av mitt Oranga barn. De andra springer iväg så fort de ser min nya bff )

Del två.



Garagetakskottning hos svägerska. I sann utländsk anda stod jag och svägerskan i köket och bakade med alla barn springande runt kjolarna, medans männen var starka och manliga. ( Och blöta och kalla )

Min Orange. Som man är van att se honom. Med en snorbubbla.

Djup koncentration krävs när vi snackar vattenstrålar här va.

Och en virvlande orange ( i konstnärligt svart-vitt ) stör sina bröder.

Som i djup koncentration såg på Lillefot. ( Och ja, ljuset var svart-vitt just då. Det gällde ju för fasen att plocka fram bff! )

En bildkavalkad av helgen.

Som fortsätter i nästa inlägg då min nya bff tar så JÄVLA stora bilder. Det kan man ju säkert korrigera men jag har fullt upp som det är att lära känna min bff, Photoshop får vänta!


Mina två gröna ungar börjar tröttna. Inte så jättekonstigt faktiskt då den främste av dem spydde ur sig hela magen ca 20 minuter efter bilden togs.

Jo, vi kom ju ut. Till slut.

En promenad hem till farmor och farfar. Som inte hade behövt ta två timmar om Orange hade låtit sig dras på snowracern. Nope. Ungen skulle gå. Han har skitkorta ben.

Svenska Hjärtan är snart utplånad av all snö.

Vårt bidrag.

I dag har vi varit väldigt sociala. Lekt med halva grannskapet och hälsat på hela klungan av bekantskaper. Dessutom har vi rört oss i diverse butiker och pillat på en hel massa grejer.

Nu spyr 5-åringen hejvilt.

Varsågoda.

Lördagsgodis

Jag läste att barn riskerar att bli smällfeta i händerna på mormor och morfar ( och farföräldrar för den delen. )
I vårt fall riskerar våra barn att leva på rötter och eventuellt russin om mormor fick bestämma. Och helst mosat. Därmed lägger jag inte in en bild på Orange gnagande för fullt på sitt godishalsband. För mormors sinnesfrid.

Häromdagen somnade jag framför TV:n. På soffan alltså. Jag sov sen där hela natten. Hela natten. Hela! Fantastiskt!

Kommer inte på någon titel på detta inlägg.

Firandet var inte så vilt som man skulle kunna tro efter min bortavaro. Det är bara det att jag inte sovit på 1½ vecka. Då skulle man också kunna tro att jag skulle haft massor med tid att blogga men jag har ägnat min vakna tid åt att jobba och lida. I lika delar och oftast samtidigt.

En stor del av min lidande beror också på OS. Hade jag inte varit så jäkla urlakad av sömnbrist hade jag kanske överlevt men jag gör knappt det under dessa omständigheter. Det finns ingen Bojan Krischan ( man kan säkert stava det på andra sätt ) och ingen Ingemar Stenmark. Alla heter Karlsson och Olsson och de hamnar på 23:e plats. *gäääääsp*

Min sömnbrist är inte självvald - det vill jag ju bara klargöra. Den beror till största delen på mitt Oranga barn men den äldste hjälper till genom att
A: påstå att han inte kan sova om han inte får sova bredvid mig och
B: genom att bli bajjenödig minst 1 gång per natt.

Jag ljuger således när jag säger att jag inte sovit på 1½ vecka men jag ljuger inte när jag påstår att jag inte sovit mer än två timmar sammanhängande under denna tidsperiod. Jag är tämligen säker på att mina levnadsförhållanden liknar dem på Guantanamo Bay. Och där har/hade man nog inte massor med möjlighet att blogga heller...

Jag och min present tjoar till det.

Min nya vän är fantastisk. Jag är dock rädd att jag står för notan men jag får nog en skarp barrumpa tillbaks.

Jag måste bara visa....

Mitt Oranga barn.

Han är så jäkla tröttsam! Vaknar nätterna i genom, klättrar på allt och har därmed blåmärken över hela kroppen. Han bankar på TV:n, han drar i gardiner och tavlor, han skall ha ALLT som hans bröder har. Han älskar att snurra runt tills han blir yr och slår sig. Han klättrar upp på vårt snurrande soffbord och ramlar ner. Han brottas med sina bröder och förlorar. Han kan inte säga ett enda ord vid 21 månaders ålder.
Han gnisslar tänder och flinar- bara för att han vet att jag hatar det.
Han bits.
Han ritar på väggarna och har gjort sönder trappgrinden.

Han äter aldrig frukost, lunch eller middag utan gnäller och kastar mat eller hackar sönder bordet med gaffeln. Han vill ha just när det plockats undan.
Han är så jävla jobbig.





Och så jävla förlåten!

25. Jo!

På lördag fyller jag år. En gång glömde min man helt av min födelsedag. Det stod honom dyrt och han kommer aldrig någonsin att göra det igen. Det kan jag lova.

Jag har önskat mig två saker i födelsedagspresent.

Idag letade jag efter någon grej som var skitviktig. Jag minns inte vad det var just nu. Jag for runt som en furie och slet i alla skåp och lådor för att hitta min skitviktiga grej. Min man föll in i letandet. Efter att ha rivit runt i allt jag kunde kunde komma på kände jag att städskåpet nog var en stor möjlighet och min man for efter. Där, längst in låg en påse från det stället där de säljer en av de saker jag önskat mig i födelsedagspresent ( det andra är Fred på jorden och fan vet hur de påsarna ser ut- troligen är de inte i plast i alla fall ).

-"Vad är det här? HÄR kanske den är!" säger jag och börjar riva i påsen ( fortfarande minns jag inte vad jag letade efter och vid tidpunkten för rivandet i påsen tänkte jag inte alls på vad det stod på den ).
Min man kastade sig så fram och höll fast påsen;
-"NEJ! Det är bara skräp! Eller nåt! Fan vet vad det är, men INTE din grej!" röt han och drämde igen skåpet framför näsan på mig.

Jag blev lite paff. Varför skyddade han skräpet? Varför ville han inte själv se efter om han inte visste vad den underliga påsen innehöll? Tyckte han att det var BRA att det stod en skräppåse i skåpet? Tänk om det var bajsblöjor i?

Eftersom min man aldrig svär annars så lät jag saken bero. Jag förstod att det var något jag borde låta bli. Och eftersom jag är rätt trög så tog det mig en stund innan jag i hemlighet kunde jubla över att karln lyssnat och faktiskt köpt den svindyra, jättebra grej jag så gärna vill ha!

Men så blev jag arg igen. Han ansåg alltså att det bästa stället att gömma en present till mig är i STÄDSKÅPET!?

Så nu är jag arg. Igen. Jag måste fan röka!

Middagstips. Jävlar!

Det blev dags för middag.

-"Tja, köttbullar kanske? Det finns köttfärs i kylen vi måste göra något med" säger jag och barnen jublar. Eftersom jag ville ha potatis till och det inte fanns någon så fick min man ge sig ut i snöyran och handla.

-"Vill ni följa med?" frågade han ungarna varvid jag protesterade ilsket;
-"Du behöver väl inte skicka ut ungarna i bilen i det här jävla ovädret! Riskera livet på dem för några jävla potäter, liksom!!"
-"Men MIG kan vi riskera livet på!?" undrade han lite småroat.
Jag svarade med det bästa jag kunde komma på just då.
-"Mäh!"

Så; efter att potatisen var skalad och vattnet på uppkokning plockade jag fram köttfärsen. Den hade fått en grågrön färg och luktade gammalt lik. Det var ett hål i plasten och det var självklart min mans fel. Jag vet inte just hur men. Det var det.

Ok. Plan B;
Fram med några frusna Alaska Pollockfiléer ur frysen.
-"Barn kära; kokt fisk med äggsås blir det i stället! Yeeeeyyyyy!"

Jag hade visst ingen grädde och att göra sås på bara mjölk är skitäckligt. Men jag gjorde det ändå eftersom äggen var kokta och ungarna skalade och delade för fullt. Såsen blev verkligen inte ens i närheten av god men då kunde jag ju smälta lite smör. Det är ju skitgott till kokt fisk och potatis. Så det gjorde jag.

Och då var fisken klar. Den såg underlig ut och vid en avsmakning med efterföljande kväljningar åkte även den i soporna. ( VARFÖR köper jag - gång på gång - dessa vidriga frysta äckelfiskar?? Det är ju ALDRIG gott!! )

Fast det var lika bra för nu var smöret bränt.

Åter till kylskåpet. Wienerkorv!! Skitbra! De hackades ( njäe, jag klippte dem - det fanns inga extra sekunder kvar nu ) ner i stekpannan, upp halades äggen ur såsen och rördes ner i stekpannan i hop med ett gäng nya ägg.

Denna röra intogs ihop med de kokta potatisarna och ketchup. Det var fantastiskt gott men det var en jävla lång väg fram till några stekta jävla korvbitar!

Jävlar!