Min äldste är faktiskt jättesjuk, vi har för längesedan tappat räkningen på hans prickar. Han har koppor långt ner i halsen så han knappt kan prata ( han låter som Mimmi Mus ), han har koppor i öronen, i rumpan, på snoppen, pungen och i ögonfranskanterna.
Han ligger utslagen i soffan med den prickiga lilla kroppen full med feber, Alvedon och Tavegyl och gnyr ynkligt insmord med någon slags Zinklösning. Och han är ändå min tappre lille unge. Jag bävar för när det är dags för de andra två, de är mesiga och gnälliga.
Som sin pappa.
6 kommentarer:
Vattkoppor är sjukdomen from hell! Det enda som är bra med den är att man vet att man inte får den igen när man väl har haft den....
Mina fick sin beskärda del förra året....och jag när jag var strax över 20. Hemska minnen!!!!
Håll ut!
Usch, det skall ju vara rent vidrigt att få det som vuxen! Stackars dig! Och ja, vi ser ljuset i tunneln, han har varit sjuk sedan i söndags så det lär ju snart vara över. Men sen har jag ju två till på tur. Och de är långt ifrån lika tappra...
Fast å andra sidan brukar det vara lättare ju yngre man är...tröst! Och sant!
Jag vill också ha vattkoppor!!! Fan att du bor så långt bort! Annars kunde våra barn få kladda lite på varandra! Och nej- du får inte kladda på mig (fast jag vet att du gärna vill)
Tigerlilja - Jag väljer att tro på det. En fin tröst eftersom det är den äldste som har det nu.
Magda - Det hade ju varit trevligare om VI kunde kladda på varandra. Det hade ju inte resulterat i sjukdomsfall. ( Å andra sidan vet jag ju inte vad du går runt med )
Fy vad jag tycker synd om din pojk. Det gör ont i mig.
Skicka en kommentar