-"Det går som på räls"

Efter en en evighet i servicebranchen så blir man sällan förvånad längre. Man kan liksom kontrollera sina reaktioner på vad folk säger - för man har hört det tusen gånger förut. Ja. ALLA människor drar exakt samma slöa, lama skämt och fraser till oss i kassor, på restauranger och i andra enformighetsjobb. ALLA.

-"Är du arbetslös? Hehehehehe" till kassörskan utan kö.
-"Jasså, funkar inte streckkoden? Då var den gratis! Höhöhöhö"
-"Ja, det går ju som på räls" till tågvärdinnan.

-"Har ni ett bord för två?" frågar restauranggästen.
-"Nej, tyvärr, det är fullt" svarar servitrisen.
-"Men, kom igen. Vi skall ju bara äta"

Man svarar standardsvaren. Man vet sedan vad kundens nästa replik kommer att bli. Man kan det i sömnen.

Jag skall göra en temavecka av detta känner jag men just nu fortsätter jag med det jag tänkte komma fram till; barn och deras fantastiska oberäknelighet. De får en ju att fullständigt tappa fattningen. Jag gillar känslan av att vara 35 år och tappa fattningen. Det känns ungt.

-"Mamma, jag har målat den här gröna dinosaurien till dig. Jag tänkte att du också kunde få något att njuta av" säger 5-åringen och klappar mig på kinden med någon slags medlidande min.

-"ÅÅåhh, hahahahaHAHAHA...hm..*harkel* åh tack. Så fin. Eh...HAHAHA! NJUTA!? Hahahaha. *host* Ja. Njuta. Tack!" svarar man, pendlande mellan stolthet, hysteriskt skratt och skam för att man skrattar ihjäl sig år sitt egets barns ansträngningar. Den var ju fin men NJUTA, vad fick ungen DET ifrån? Och varför ser han så lidande ut? Verkar jag onjutig?

-"Mamma, du som är så dinglig, vill du känna på min rumpa lite innan jag somnar?" frågar 3-åringen på ett ganska generöst sätt.
Och ja, överraskad blir man ju... Dinglig...ja. Men vaffan, unge, blir det BÄTTRE av att jag klämmer på din stenhårda kulrumpa, tror du??...Fast du är ju söt...och rolig...eh... Brukar jag någonsin trösta mig genom att klämma barnen på häcken?

När fasen övergår detta till -"Det går som på räls. Höhöhö!"?