Nu är jag ilsken!

...mest på mig själv för att jag ännu inte lärt mig att lita på min magkänsla, trots att den gång på gång visat sig ha rätt. Jävla dumma mig!
Jag gillar inte att vara mystisk eller hemlig men samtidigt vill jag inte vara elak mot någon så jag säger som så; man skall aldrig låna saker av folk. Aldrig. Fast det där vet ju alla.

Jag hade inte behövt skriva något alls tänker man ju då men så funkar ju inte folk.

Skit i det nu.

Jag är väldigt glad också så egentligen borde det ju ta ut varandra. Men så funkar ju inte folk alltså.

Eventuellt raderar jag detta strax, det var det mest meningslösa jag någonsin fått ur mig tror jag.

Migräään!

Första gången det drabbade mig var en kväll när jag och mannen spelade sällskapsspel och jag sluddrade när jag läste frågorna. Onykter var jag inte, däremot skitgravid. Känselbortfall i armen, sluddrande tal och konstiga fläckar i synfältet gjorde att ett besök på akuten var på sin plats efter order från sjukvårdsupplysningen.
Själv hade jag haft varenda jävla åkomma man kan ha som gravid så jag var rätt härdad och ville mest sova bort det hela.
I vilket fall så slutade det med att jag och min stora mage blev inlagd på en strokeavdelning.

Nu var det inte det jag skulle skriva om utan serviceyrket och folk.

Jag jobbar ibland med reklamationer och återköp och allra oftast står jag glatt och lyssnar när folk drar sin livs historia för att de vill lämna tillbaks en persienn som inte passade. Jag ger passande kommentarer, skrattar där det är lämpligt och skämtar trivsamt om både det ena och det andra.

Jag är djupt förstående när saker gått sönder och kunden fått åka tillbaks. Jag står ut med skäll och skrik från allsköns konstiga människor som går helt fritt, fast de borde sitta i koppel. Med munkorg.

Sen finns de dagar då jag får en migränattack i omklädningsrummet strax innan jag börjar och då -även om mediciner tar den värsta smärtan - så är jag fan inte på humör.

Ibland står jag också i kassan.
Kund:  "Jaså, går den inte in? Då är den gratis. Höhö"

Kund: "Är du ledig?"
Jag: (tänker:) "Japp, jag är ledig men jag står här i arbetskläder ändå för det är inget kul att vara hemma på sin lediga tid"

Jag: "Vill du ha en påse?"
Kund: "Ja, tack. Om du har."
Jag: "Nej, tyvärr, vi har inga" (Det är ett migränsvar)
Kund: "Nähej. Ok"

Kund: står mellan 2 lediga kassor och frågar: "Vem är billigast? Höhö"

Idag var en migränattackiomklädningsrummetdag. Då är jag djupt tacksam för arbetskompisar som åker och hämtar medicin till mig som jag glömt hemma och jag är också innerligt glad och tacksam över att jag har lite andra arbetsuppgifter nuförtiden som gör att jag kan dra mig undan till ett ödsligt kontor och syssla med saker som inte gör att jag måste le och uppföra mig.

En tisdag.

Den började med att barnvakten försov sig (tror jag) men jag hann till jobbet ändå. De första timmarna när jag börjar jobba 6.30 brukar jag aldrig minnas. Jag antar att jag tog mig till jobbet, gjorde det jag skulle och efter kaffe nummer 5 vid 8-snåret börjar så medvetandet väckas till liv. Det är väl ungefär vid den tiden min chef stormar in med uppgifter som skall vara färdiga igår helst och som den supermänniska jag är löser jag det galant. Jag kan nämligen välja själv när jag skall vara vid medvetande eller inte.
Eller...medvetande...men man kan välja någon slags alternativ verklighet där man alltid är grymmast på allt.

Hur det än gick med det där så fortsatte dagen. Jag har förstått att vissa människor pustar ut när de åker från jobbet, hem till vilan. Det kan vara en sådan där urban legend också, jag är skeptisk.

På vägen hem köpte jag två luftmadrasser till man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup till helgen och sova på golvet i ett omklädningsrum. Och så köpte jag ett rivjärn.

Kastade mig sedan hem för att hämta upp den unge som inte skulle med på mellanbarnets fotbollsträning. Och så handla mat.

Jag hade inte ätit något alls under dagen, man måste hålla sig fit så jag röker istället. Jag var därmed ganska hungrig och föll in i ett alternativt medvetande som mer berodde på näringsbrist än på egen vilja.
Så efter att ha rafsat ihop det mitt oranga barn sa till om köpte jag också ättika. Jag har aldrig använt ättika till något. Någonsin. Jag är dock ytterst nöjd över detta inköp. Min ättiksflaska står på köksbordet ihop med mitt retrorivjärn och får sammanfatta dagen som mycket lyckad.

Men han är söt....

Häromdagen var det vårfest på 7-åringens skola med loppis, försäljning av egentillverkade smycken, boxar och annat.

Jag skulle försöka klä på mig, så jag tog en klänning jag gillar;

(ja, jag borde roterat bilden men...tja...)

Äldste: -"VA!? Skall du se ut så??
Jag-"Eh, ja, vaddå..?"
Äldste; -"Asså, jag kan inte ens förklara men ...MAMMA!"

Så jag bytte om. Man vill ju inte skämma ut ungen. Jag tog en annan klänning. Helt vit och knäkort och domen blev höjda ögonbryn. Så jag bytte om igen.
Jag, -"Ok, jag har bytt om nu. Den här gillar du nog" sa jag och skred in i denna diskreta skapelse:

Hans reaktion var förfäran, ljudlös sådan. De andra två kastade sig runt benen på mig och lovordade mig.
Jag snörde glatt på mig mina röda Converse till denna kreation medan mitt äldsta barn fortfarande stod stel och förstummad tills jag gick ut genom dörren med ett glatt -"Kom nu pojkar!" då han bröt samman och gapade att jag är världens sämsta mamma och han kommer att skämmas tills hans stendör. Eller något sånt.

Givetvis slutade det hela med att jag gick i jeans och rosa top. Som sig tydligen bör av en mamma.

Idag var det dagisfest. Jag gjorde ett nytt försök med klänning nr 1 och äldste sonen var oberörd.

Jag -"Varför får jag ha den IDAG? Dina kompisar kommer ju se den." (storasyskonen skulle ju med)
Han: -"Aaa, men inga treor kommer se dig. Du är jättefin." säger sonen som själv gick i rosa shorts, neongalenallafärgerivärldentröja och rosa keps.

För att det skall inte vara lätt, eller?

En ledig måndag;

Upp halv 7 för att få iväg äldste till skolan. Sedan väcka de andra 2 och fixa frukost för andra gången.
Lite tvätt, lite städ, fixa anmälningar (och betala) för sommarens aktiviteter för ungarna, omboka missade tandläkartider för mig och äldstingen. Boka läkartid för minstingen som måste operera ut halsmandlar och polyper, sedan hämta äldste från skolan och åka med 3 barn och handla kläder till äldste som givetvis växt ur allt.
Tandläkaren med mellanbarnet, fixa lunch och sedan till dagis för vårfest.
Fotbollsträning och sedan fixa middag plus dusch/bad och läggning av 3 barn som vid det laget kommer vara övertrötta och protestera mot allt.

Svimma i soffan och upp kl 5 imorgon.

Fortfarande ingen himmel...

Jag bor i radhus. Ett sånt med trädgårdar på ett par kvadratmeter som gränsar mot varandra likt en fängelserastgård.
Man hör då grannarnas samtal. Vi har de mittemot. Det äldre paret som är ytterst vänliga och artiga mot varandra. Mannen tackar när frugan kommer ut med 11-kaffet, de samtalar och kommer överens om den lilla häckens klippning, de diskuterar middagen och de pratar lågmält. Så som man säkert gör om man är uppväxt i den här här miljön.

Vi har småbarnsfamiljen (ENbarnsfamiljen) snett till höger som är så pedagogiska så man nästan vill gå dit och slåss.. Och så han bredvid som bara lagar allt, klipper, fixar och är så himla ordentlig att hälften vore för mycket.

Jag är från landet. Jag är van vid oändliga ägor...nåja...och inga grannar...nåja... Min man - turken - är uppväxt i lägenhet men som sagt; turk som han är; man skriker och gormar och så gör ju alla så vem skall bry sig?? Ingen fattar väl ändå vad man säger.

Jag har svårt att ställa om mig till denna hänsyn vad gäller samtal men jag kommer på i efterhand att det här med "happy endings", det här med muttor och att vi är smårasistiska (fast väldigt roliga) KAN eventuellt besvära våra stackars radhusgrannar. Vi har pratat om cp-dockor och misshandlande lärare som om det vore världens grymmaste grejer (ja, men man behöver nog ha hört argumenten - det ÄR bra grejer) och jag inser nu att det där KAN ha låtit underligt och det KAN ha förklarat den plötsliga tystnaden hos ALLA grannar.

Jag behöver bo i ödemarken. Jag och mina åsikter.

Ok, jag kommer inte till himlen.

Vi var på någon slags tillställning på äldstes skola idag. Loppis, försäljning av armband, boxar och annat egengjort. Gulligt och jättetrevligt.

MEN...och ja, jag vet, man får ju inte säga så här men det var ett uppträdande med dans. Jag kan inte hantera det där. Barn, typ 9-åringar. som i en stor klunga har övat in en dans till någon poppig musik. Jag blir knottrig av skämmighet och speciellt när man kollar in de där som är grymt seriösa. Som tur är har mitt eget barn den goda smaken att också anse att det är brutalt pinsamt.

Efter ett snabbt fumlande med saxen ser min mellanson numer ut så här. Han är nöjd men jag undrar om pappan kommer bli det...?

Skickat från min Samsung Mobil

I'll be back.

Min minste har fyllt 4 år och med det bekräftades mina misstankar om att det finns ett ljus i tunneln. Den ungen gör dock sitt bästa för att sprida mörker men i slutet på dagen slätas det över av hans snusande i sängen.

Jag vill verkligen ruska liv i bloggen men med heltidsjobb, 3 ungar och en oändlig massa fotbollsträningar så är det på gränsen till omöjligt. Men som sagt...jag anar ljuset i tunneln.