Men han är söt....

Häromdagen var det vårfest på 7-åringens skola med loppis, försäljning av egentillverkade smycken, boxar och annat.

Jag skulle försöka klä på mig, så jag tog en klänning jag gillar;

(ja, jag borde roterat bilden men...tja...)

Äldste: -"VA!? Skall du se ut så??
Jag-"Eh, ja, vaddå..?"
Äldste; -"Asså, jag kan inte ens förklara men ...MAMMA!"

Så jag bytte om. Man vill ju inte skämma ut ungen. Jag tog en annan klänning. Helt vit och knäkort och domen blev höjda ögonbryn. Så jag bytte om igen.
Jag, -"Ok, jag har bytt om nu. Den här gillar du nog" sa jag och skred in i denna diskreta skapelse:

Hans reaktion var förfäran, ljudlös sådan. De andra två kastade sig runt benen på mig och lovordade mig.
Jag snörde glatt på mig mina röda Converse till denna kreation medan mitt äldsta barn fortfarande stod stel och förstummad tills jag gick ut genom dörren med ett glatt -"Kom nu pojkar!" då han bröt samman och gapade att jag är världens sämsta mamma och han kommer att skämmas tills hans stendör. Eller något sånt.

Givetvis slutade det hela med att jag gick i jeans och rosa top. Som sig tydligen bör av en mamma.

Idag var det dagisfest. Jag gjorde ett nytt försök med klänning nr 1 och äldste sonen var oberörd.

Jag -"Varför får jag ha den IDAG? Dina kompisar kommer ju se den." (storasyskonen skulle ju med)
Han: -"Aaa, men inga treor kommer se dig. Du är jättefin." säger sonen som själv gick i rosa shorts, neongalenallafärgerivärldentröja och rosa keps.

För att det skall inte vara lätt, eller?