En välutrustad katedral.

Ja, katedralen är min fula lilla bil. När jag köpte den var den blingad med diverse bibliska varelser.

Jag fick vinterdäck av en kompis som hade köpt ny bil. Och man går efter dimensioner och bultar när man skaffar däck. Hade ju jag för mig men när bilen var upphissad så gick däckfan inte på! Hålet i fälgen var för litet. Först tänkte jag; vinkelslip.... Men sen tänkte jag mer; Blocket.

Så jag ringde på en annons. 4 st nästan nya dubbdäck för 500 kr. Och de skulle passa en bil av katedraltyp. Så bra.
I andra änden på samtalet fanns en liten, liten man som pratade lite, lite svenska. Eftersom jag hittar dåligt på ön där jag jobbar erbjöd sig den lille mannen att komma till mitt jobb med däcken och byta dem på plats åt mig. Och allt detta för 500 kr.

"Do tjänner mig, jag har blå kapps och jag är liten, liten. Som ett barn" berättade mannen.

Och mycket riktigt; en liten, liten man med snällt ansikte dök upp på mitt jobb.

-"Oj, du är en timma tidig...jag har lite svårt att komma ifrån just nu...." beklagar jag vänligt.
-"Gör iiingentingen, jog väntar på dig" svarar den lille mannen glatt. "Jog sitta i bil. Vänta".
Blotta tanken på den snälle lille mannen sittande i sin bil i snöstormen för att få montera mina däck gjorde mig svettig så jag fick ju smita iväg.

-"Naaaj, jog tur iinte däck kan passa. Kanske do kan byta till din fälg?"
-"Jaa, det kan jag ju faktiskt..."
För även om jag skulle behöva skifta däcken till mina fälgar så skit samma, däcken kostar ju bara 500 spänn, liksom"
-"Fast do inte betalla micke....kanske...kanske betala 300 istället"

Eh..? Prutar karln ner sina egna däck bara för att de inte passar på min bil?
-"Jahaaaa, ja, det var ju snällt. Men då får du tillbaks fälgarna när jag skiftat dem"
-"Naaaaj, do inte måste! Do kan sälja eller slänga. Jag vet inte. 300 kronor. Är det micke?"
-"Eh..nej, det är inte mycket - det blir bra"

Några minuter senare hade den lille mannen lyft in alla däcken i min bil, jag var glad och den lille mannen var 300 kr rikare....eller nåt. Han tackade hjärtligt och jag med. Mest för att det finns så goda människor.

Dagen efter skulle vi bara testa...och däcken passade.

Plötsligt händer det.

Det här med Kungen...

Ja, man måste ju liksom..

"Skandal"...? Alltså, jag vet inte... Om karln hade sysslat med trafficking, haft ett methlab i slottskällaren eller förgripit sig på småbarn...DET hade varit en skandal.
Att en man som växt upp med idel lismande människor runt sig, som aldrig behövt oroa sig över vad folk skall tycka eller ha någon ångest över framtidsplaner eller pengar, kanske uppför sig lite odrägligt; ÄR det verkligen en skandal? Eller ens konstigt?

Är det verkligen en skandal att karln har varit otrogen? Han har säkert haft klasar av potentiella älskarinnor som mer än gärna ställt upp. Klart som fasen att han fallit för frestelsen. Om frugan dessutom visste om det, är det då verkligen en sådan skandal för oss - folket?

Han är en Kung. En sådan som skall ha krona och röd sammetsmantel. Han SKA ju vara ett svin. En dryg jävel som knäpper med fingrar och får som han vill.

Jag är verkligen inte för monarki men när vi nu dras med en kung så skall han fasen vara på riktigt!

Go knugen!

Novemberlov.

När en sover, en är sjuk, aka tyst och lugn och en inte är hemma - då är det riktigt trivsamt att vara ledig... Ännu trivsammare blir det av att klackarna åker på ikväll för en sväng på lokal.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Testar en grej...

...att posta från telefonen.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Det hade kunnat vara manna.

Jag blev just lite...paff.

Vi bor ju i radhus. Ett sånt där riktigt radhus i två våningar och med tomt som ett normalstort vardagsrum. Tomt...tja, den lilla plätten på baksidan är som en rastgård för fångar, omgiven av häckar som gränsar till grannarnas rastgårdar.
Vi har ett litet tak.
När så barnen somnat smög jag ut i mörkret för en cigarett då jag hörde en massa rassel på det lilla taket ovanför mitt huvud.
Som en massiv vägg hänger ett överkast som jag tog ut för en vecka sedan för en stunds vädring. Sedan dess har det blivit blött, torkat och blivit blött igen.

Jag tänkte kanske i banorna skata. Eller..ja...mest skata faktiskt. Men döm om min förvåning när det ramlar ner något stort och sprattligt som river med sig hela överkastet i fallet och sätter igång att skälla under de tunga tygmassorna.

En HUND föll från himlen!

Hundar är luriga. Speciellt när de eventuellt är stressade över att just ha fallit från himlen och dessutom blivit fångade under ett unket överkast.

Jag blev fullkomligt skräckslagen. Det kom nästan bajs.

Nu vill jag ju veta hur detta gick till. Kan man ringa polisen?
-"Hej, jag heter Äjj-Käjj. Jag fick en hund i skallen när jag satt ute och rökte, kan ni försöka ta reda på vart den kom ifrån? Ni har ca 40 minuter för sen börjar Desperate Housewives och då struntar jag i VAD som faller från skyn..."
-"......"
-"Nej, vanliga cigaretter. Marlboro lights...."

Eller ska Murphy lägga sig i?

På fredag skall jag ut. Det skall bli så jävla kul och det var en evighet sedan. Det är en rolig blandning av nya och gamla vänner och jag ser fram emot det så jag smäller av!

Och det brukar ju alltid bli så bra när man har höga förväntningar...

En annan dag...eller nåt.

Nej, alltså. Jag är verkligen inte helt nöjd med det nya utseendet på bloggen. Bara så ni vet. Men nu vill jag dricka vin och göra annat. Typ skriva.

Mitt eget utseende kommer jag dock att vara nöjd med efter dagens shoppingrunda. Jag har orangemissfärgade naglar eftersom jag aldrig använder underlack under nagellacket, så ett underlack var planen idag.

-"Vi har ett Diorerbjudande idag" säger den släthyade jäkla dockan till uppenbarelse.
-"Hm...nja, jag hade mest tänkt att köpa ett underlack men..." funderar jag.
-"Du får en mascara och en ögonpenna" fortsätter hon käckt.

Nu har jag förvisso en helt ny mascara och ögonpenna men...tja...
-"Ok, show me the stuff!" sa jag. ( Nej, det gjorde jag inte! )
-"Vad gillar du för dofter?"
Och då måste jag ju säga det. Det som brukar få tanterna i parfymerierna att höja ett uns på sina perfekt målade ögonbryn;
-"Lite porriga"...börjar jag försiktigt. "De skall dofta svindyr budoir, lite tungt snusk, liksom" fortsatte jag och stirrade stint på ögonbrynen. I stället för den där lätta höjningen slog tjejen ihop händerna och utbrast förtjust;
"Midnight Poison! DEN kommer du gilla!"

Vilket jag gjorde. Jag gillade också en foundation, en primer, två ögonskuggor, två nagellack, en rouge, ett läppglans och en ögoncreme.

I en annan affär gillade jag ett par skor.

Nu tänkte jag fixa naglarna inför helgens arbete...men jag glömde visst köpa det där underlacket. Och toapappret. Och tandkrämen.
De grejerna jag åkte för.

Skitsamma - man kan torka arslet med Torky, borsta vuxentänder med Shrektandkräm och naglarna är ju redan missfärgade så...

Men bake n' shake...det är grejer det!

Man kan ju köpa smulpaj nästan halvfärdig. En förpackning frusen smuldeg som sitter ihop med en förpackning frusna bär som man sedan bara häller ihop i en form och kör in i ugnen.

Jag har två sådana i min frys. Min man har införskaffat dem av någon anledning. Det är inte svårt att göra smulpaj och vi har alltid ingredienser hemma men han har nog haft en plan...?

I vilket fall får detta mig att tänka på reklamen för denna produkt. En mor och en dotter som står i köket och snyggt håller ner de två påsarna i en form. Sedan river de fram alla ingredienser man behöver, häller mjöl över hela köket, över sig själva och sedan smutsar de ner 11 bunkar och byttor. De grisar ner vispar, slevar, bänkar och golv och serverar stolt sin paj när gästerna anländer.

De hade ju till och med hunnit plocka bären under den tiden det tog att grisa ner...

I efterkyrklig anda...

I efterkyrklig anda har jag funderat på en sak.... Jag skall på begravning i nästa vecka för min farmors "pojkvän" ( säger man "pojkvän" när paret ifråga är över 90 år? ). Min fina, annorlunda farmor lever inte längre.

Hon var en glasmänniska. Hon hade ingen insida eller utsida, hon sa precis det hon tänkte i den sekund tanken drabbade henne. Det fanns liksom inget dolt där. Att ha glasmänniskor som nära släktingar kan vara praktiskt och bra, man vet alltid vad de känner och tänker just då och jag vet att hon äskade mig helt villkorslöst och detsamma gjorde jag henne. Även om hon retade livet ur mig allt som oftast med sin störande ärlighet och rättframhet.

En gång hade hon gett mig trosor i present och dagarna efter var jag hemma hos henne och farfar. Jag var kanske 10-12 år och just den dagen hade jag kjol på mig.
-"Har du på dig trosorna du fick?" frågade hon och lyfte upp min kjol för att se efter. Jag DOG av skam men farmor var bara nyfiken, hon ville bara kolla ju. Inget konstigt alls. Det var ju bara vi. Hon, farfar och jag. Vi som faktiskt var familj och älskade varandra så som man gör.

Många år senare blev hon änka. Min farfar dog den 3:e januari när mina föräldrar, min man, jag och min ena syster satt på ett plan hem från Italien.

Ytterligare år senare träffade hon en annan karl. Denna "pojkvän". Hon föll pladask - som det heter - för hans charm, vänlighet och stiliga yttre.
När jag blir gammal kan jag kanske mer sätta mig in i charmen hos en ganska tyst gubbe med väldigt grått hår och rullator.
Men min farmor levde sina sista år, lycklig, med denne söte, snälle lille gubbe och för det och för henne skall jag på begravning.

Men jag funderade ju på en sak inledningsvis. Och som sagt - i efterkyrklig anda - HUR funkar det i himlen nu? Skall farfar och "pojkvännen" slåss? Det måste ju bli en herrans massa intriger däruppe?
Himmelen är alltså en enda stor julfest med jobbet?

Man får ju välja sina strider...

Idag har vi varit på dop med ingifta släkten. Det var vi förra lördagen också. Samma tid, samma kyrka, samma gäster. ( annat barn ) Pojkdop.
Pojkdop är annorlunda än flickdop. De är längre. Flickor får ej beträda den delen där altaret står, så när mitt oranga barn yr omkring under gudstjänsten och far upp där, så står jag kvar nedanför de två trappstegen och inväntar min man man som får bestiga den heliga platsen och hämta ner honom.
Jag är liten sugen på att se vad som händer om jag SKULLE gå upp där...men jag gillar min svärmor och svärfar och vill inte skämma ut dem inför hela församlingen.

När flickdopen normalt är över så fortsätter pojkdopen med att bestiga den heliga mansdelen. Då skall ytterligare mässande hållas och pojkbarnet skall föras tre varv runt altaret i sällskap med 2 korgossar och sin charione ( som troligen inte stavas så, men jag hittar inte kilskrift på tangenbordet ) som betyder fadder. Vilket ju naturligtvis alltid är en man vid pojkdop.

Man kan ju välja att se på detta på två sätt; att mannen är mer värd, att hans ceremoni måste vara lite mer speciell efter som han sedan kommer bli öfverhuvud i sin familj och därmed är extra viktig.

Väljer man att se på det på det viset så blir man ju bara skitarg. Ok, de kan göra helikoptern och de kan lukta mer svett än vi kvinnor. De har oftast fulare fötter och mer muskler. Men i övrigt...?

Jag väljer att se på det på ett annat sätt; de stackars pojkbarnen är klenare än flickbarn, de kommer spendera resten av sitt liv med att tro att deras muskler och snopp har någon slags frälsande inverkan på kvinnor, de stackarna. De kommer att leva resten av sina liv med morfar/farfars påtryckningar om att "ta kontroll över frugan" medan de står hemma och sköter tvätten och lagar mat samtidigt, då deras heltidsarbetande fruar är uthungrade när de kommer hem.

Låt dem få ett 20 minuter längre dop, de stackars karlarna.

Jag väljer att tro att han är som resten av släkten - att klaga och vara missnöjd är skrivet i sten.

Jag är periodare när det gäller det mesta, bloggande, pysslande och socialt umgänge. Vad det gäller det senaste är jag inne i en icke-period som varat i ca 7 år.

Nu är jag inne i en målarperiod. Med mina bästa vänner skumrollern och vattenbaserad snickerifärg ( oljefärg gillar jag mer men den stinker ju så förbannat ) så har jag påbörjat tusen saker här hemma. Jag är inget större fan av underarbete. Jag vet ju mycket väl att det är otroligt viktigt men det är ju så sanslöst tråkigt!

En knögglig, avskavd list är ju ändå snyggare kritvit än den var innan. Right!?

Jag är nöjd med mina verk. Även om min nöjdhet dämpas ett snäpp när petige inredningssnickarsvågern kommer hit och beskådar.

-"Hm...jaaa...fast när man lägger golv så BRUKAR man ju inte avsluta så..." mumlar han om min snygga abrovinch med en smal remsa ek där det borde vara mer golv.
-"Hm...njaaa, fast den sortens golvlister brukar man förkroppa i hörnen..." muttrar han om mina snygga skarvar som är tätade med latexfog. För jag står fasen inte och täljer i varteviga hörn.
-"Hmm...jaaa, fast man brukar inte måla innerdörrar svarta" muttrar han förfärat när jag nöjt beskådar toalettdörren som är korpsvart av tavelkritfärg.

Ändå var det MIG denne petige svåger anlitade till att måla väggar och snickerier och tapetsera hela sitt hus, vilket jag slet med i flera månader emellan jobb och barn.

Så när han kommer hit brukar han få ett "håll käften" och en kaffe.

Det kanske får bli 3 st Ajjfåns i julklapp, då?

-"Hej, vem är du?" frågar en unge när jag kommer hem från jobbet.
-"Eh..jag är Äjj-Käjj. Det här är mitt hus. Vem är du?"

En klasskompis till min äldste var på besök, en unge som vare sig jag eller min man sett förut. Eller ens hört namnet på för den delen.
Han hade cyklat till oss och ringt på.

-"Var bor du?" frågade jag varpå han förklarade och jag insåg att det var 3 vältrafikerade gator att korsa för ungen att ta sig hit.
-"Har du cyklat hit själv?
-"Japp!"
-"Vet dina föräldrar var du är?"
-"Nej, men de brukar ringa."

Hmm, ringa vart då...? De vet ju inte vilka vi är....
En sekund senare började det ringa i ungens jacka och jag fick svar på mina funderingar. Denna 6-åring har en mobiltelefon. Så....eh...normalt...?

Ungen fick order att ge sig hemåt och gjorde så.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är förfärad över detta för att jag är en omodern moralkärring...eller för att denna familj kanske inte riktigt är så där lämpligt rädd om sin son...?

Men intet ont som inte för något gott med sig...

Idag missade jag Desperate Housewives på grund av jobbet. Det var första gången jag kände att jag fan inte vill vara där.

När jag nu väl kom hem planerade jag att se det hela ändå och kopplade datorn till tv:n för att uppleva Kanal5 play på större bild. I efterdyningarna av Desperateupplevelsen fann jag att Facebook, blogg och Farmville ju är helt fantastiskt på storbild.

Jag kommer troligen aldrig mer att sova.

Måndag.

Jag slutade jobbet 20.45 idag. Det är meningen. Den sista halvtimmen av arbetsdagen består av omänsklig stress då en av cheferna står över en och jagar på då pengar skall stämmas av och rapporter och papper skall fixas.
Och mitt sinne är inte på topp kl 20.30 efter en arbetsdag. Ibland blir det fel. Jag tänker hjälpsamt men ställer mer till det. Min fantastiskt goa kollega och lärare har aldrig visat annat än stort tålamod och vänlighet under min upplärningsperiod. Tack, söta goa - det är till stor del din förtjänst att det är så kul att gå till jobbet.

( hon läser min blogg... ).

Men ja, det där var en parentes.

-"Skall vi måla det nya räcket?" frågar min man när jag kliver innanför dörren kl 21.14.
Han menar:
"Kan du inte måla räcket, eftersom jag är brutalt färgblind, och du är så besatt av att göra allting själv och envis som en gnu, så bara jag nämner ett projekt är du i full gång trots nackspärr och trötthet."

Så jag har målat. Men som straff tänker jag behålla mina Kerstinlår för mig själv inatt! Trots att han serverade mig vin.

På tal om sann lycka...

...så har jag haft en fin stund i badet med Kerstin Florian. Hon är en fin vän.

Vissa människor ser alltid så välansade ut. Aldrig utväxt på håret, en speciell hudton...frisk, liksom. Alltid välskötta naglar, plockade ögonbryn och alltid samma färg på strumporna.

Eftersom det troligen bara är jag i hela världen som tänker på detta så tänker jag fortsätta tro att ingen någonsin ser min utväxt eller att jag glömt ta på mig örhängen. Ni vet. Stora missar.

Men jag har Kerstin. Hon är en hjälp på vägen. Det finns en ansiktsmask som utlovar len som en barnrumpa. Och nja... men de kanske menar att masken ser ut som barnbeck och KOMMER från en barnrumpa. För i såfall...

Men Kerstin har en bodyscrub. Som luktar eukalyptus och verkligen ger len som en barnrumpa. Så jag må ha utväxt och fula tånaglar men jag har Kerstin över hela kroppen. Klappa mig på låren...om ni får tillfälle...så får ni känna. Den är fantastisk!

Min stund med Kerstin är mer värd än ögonbryn och strumpor.

Och i så var helgen över.

I fredags tog sig min morgonstela kropp upp kl 05.00 och blev snabbt avduschad. När så samma stela lekamen slängde sig framåt för att svepa en handduk runt skallen sade det "KRAK" i hela ryggen och nackspärren var ett faktum.

Jag tog mig igenom arbetsdagen med hjälp av Voltarengel och försökte behärska min grinighet allt jag kunde. Jag är inte så säker på att det gick så himla bra.

Jag tänker kompensera genom att vara extra ogrinig den kommande veckan.

Vi har haft en del att göra i helgen så jag hade verkligen inte tid att vara obrukbar. På lördag morgon satte jag så igång med att lägga golv. Med ett kortare avbrott för att gå på dop.

När golv och dop var klart gav jag mig på de obeskrivligt fula trappspjälorna. Ni vet; sådana där golv-till-tak-spjälor som man gärna byggde överallt på tidigt 70-tal. Äntligen är de jäkla styggelserna jämnade med det gräsliga laminatgolvet. Det som ännu inte blivit omlagt.

På lördagkvällen behandlade jag min onda nacke med Ripasso. På en pinnstol.

På söndagen spenderade jag en del tid i byggmarknader för att hitta taklister som skulle kunna passa ihop med den underliga sort som vi har överallt här hemma.

Resten av dagen sågade och skruvade jag golvlister. Och sedan möblerade jag barnens nya lekrum. En liten stund senare upplevde jag en stund av sann lycka;
Två barn satt vid ett bord i nya lekrummet. Den ena övade på alfabetet och den andre ritade dinosaurier. Det tredje barnet satt och lyssnade på musik. I lekrummet. På övervåningen. Alla tre, fullständigt upptagna, tysta och lugna.

Sann lycka.

Och så var det lördag igen.

Det här med att jobba heltid....är jobbigt. ( Tänkte ni säkert nu att jag skulle skriva men nej. Eller jo, det gjorde jag ju )
Det är hur som helst inte så himla jobbigt. Inte när man trallande åker till sitt arbete varje dag för att man trivs som fisken i vattnet. Inte EN gång har jag känt att jag fan inte orkar ge mig av, utan varje gång jag sätter mig i min lilla oranga skrothög är jag...bara nöjd liksom. Det är fantastiskt.

Men heltidsjobbandet har förändrat mina sovvanor. På mina sena veckor är jag uppe halva nätterna och på de tidiga somnar jag där det råkar finnas en någorlunda plan yta.
Oftast soffan, fast igår hade jag hämtning av gänget + granne och sedan var det full kalabalik hela eftermiddagen medan min man var ute och tjoade till det med några kompisar.

När han kom hem framåt nattkröken fann han huset i en JÄVLA röra, med intorkad, orörd middag i köket ( min - jag hinner ju aldrig äta innan de små.....liven somnat ) och mig fann han sovandes på golvet i minstingarnas rum. Med Barbapappa som kudde och fortfarande i full arbetsmundering.

Jag har all världens ork till exakt klockan åtta. Då dör det ut och jag söker upp första bästa yta att däcka på.
Och idag är det lördag. Den dagen och kvällen där ALLT skall hinnas med! Umgås, fixa, simskola, leka med alla vänner, varauppesentochhatrevligt, dricka vin utan att någon kan säga något... Ja, osv.

Jag har haft så trevligt idag att jag är helt slut. Så nu dricker jag kaffe för nu jävlar skall det bli lördag kväll, och jag skall sitta på en pinnstol hela tiden för att hålla mig vaken. Jävlar vad trevligt det skall bli!

Valdag.

Det är spännande som fasen! Första prognosen har kommit och gav lite lättnad till nerverna.

Men en sak; SD. Man får inte erkänna att man röstar på dem. Och det gjorde jag ju naturligtvis inte MEN allt de har att säga är inte åt skogen. Faktiskt.

Och varför är de alla skåningar?
Jag skall fundera över detta under en manikyr på mina numer korta naglar. Det är ju ena stora händelsen efter den andra idag. Man blir ju slut av all spänning!

*letar efter blått nagellack*

Man får ju ställa upp...

-"Ja, det klart vi passar honom medan ni är bortresta!" säger jag generöst till svägerskan.

-"Kusin34 skall bo hos oss några dagar" upplyser jag min man. Och sedan åker jag till jobbet.

-"Javisst, vi hämtar honom" säger jag generöst till grannpappan som åkt hem från jobbet för han var sjuk. Och som ringde mig.

-"Du skall hämta Grannpojke från skolan" upplyser jag min man. Från jobbet. På telefonsvararen.

Och nu kom jag hem. Då sov alla. Imorgon åker jag igen. Då får min man köra 3 barn till skolan. En timme senare får han köra 2 barn till dagis. En bit bort. Sedan skall han till jobbet. Och efter jobbet skall han då hämta 2 från dagis, sedan vidare till skolan och där hämta 3.

Jag tycker man skall ställa upp för sina släktingar, grannar och vänner. Det är ju inte så himla ansträngande alls.

Snart är det måndag!

Barnen valde att vakna 06.30 idag. Söndag. Kl 06.45 var jag uppe och torkade ett barn i rumpan. Sedan var jag uppe ungefär var 7:e minut för att reda ut bråk. Fram tills kl 9 då min man gav upp och gick ner med ungarna. Då sov jag till tio. Och anser därmed att hela dagen gått när jag vaknar.

Fast det var fel. Jag har rivit en vägg. I paljettskor och leggings. Jag fick en spik i foten och en dörr över mig. Ont i fot och axel.
Voltaren.

Jag har hämtat en släpkärra ( och jag kan VERKLIGEN inte köra med släp, så det tog sin lilla tid), lagat mat, stridit med ungarna - 2-åringen och 6-åringen. De två tar livet av mig. Jag har fikat hos grannen och haft hela kvarterets ungar hemma.

Halva dagen hade INTE gått när jag vaknade kl 10! Om jag så sovit till 16.00 så hade inte halva dagen gått.

Jag har bytt arbetsuppgifter på jobbet och därmed fått nytt schema. Jobbar bara var 3:e helg i stället för varannan. Undrar om det inte är det dummaste jag någonsin gjort?

Asså, det ÄR inte jättedyrt... Eller jo, för mig...

I dag när jag vaknade hade jag; 6 st äpplen, 9 nektariner, 4 päron och 6 bananer på fruktfatet. Det gömde jag i ett skåp.
Nu har jag 1 banan och 1 nektarin.

Vad ÄR det med alla grannungar och frukt?

Måste hitta nytt gömställe men de små j.....liven är ju värre än blomflugor på att hitta frukt...

Ja, vad gör man inte för att behålla kunder...?

Sååå...när jag ringer ComHem för att öka upp hastigheten på bredbandet...då förlängs mitt TV- och telefoniabonnemang med 1 år?

16 barn och en rofylld helg.

På grund av en lång och tidig vecka såg jag fram emot en slö och lugn lördag.

Simskolan klockan åtta först bara. Och hämta upp en kusin att ta med. Sedan lämna av Äldste hos samma kusin.
Kaffe!!
I godan ro tömma ett förråd som ska rivas snart.
"DIIIIIING-DOOOOONG" ( MÅSTE byta den jävla ringklockan, den väcker de döda )
-"Är de hemma?" undrar hjälmprydd granne och stövlar in och tar ett äpple.
Återgår till förrådet där jag hittar dörrarna till Äldstes garderob som ju skulle bytas. Då så. Då gör vi det.
"DIIING-DOOOONG" ( jävla klocka!!)
-"Hej! Vem e här??" tjuter annan hjälmprydd grannunge, stövlar in och tar ett äpple. ( Måste tipsa grannarna om att köpa hem egen frukt )
Tar en sväng till vinden med grejer.
"DIIING-DOOONG" ( alltså snart..... JÄVLA klocka )
Denna gången var de det två tysta, de som ringer på och bara står och glor tills man säger "Kom in" eller "de är inte hemma" eller något. Så,
-"Kom in" sa jag.
Och återgick till mitt sorterande.
"Riiiing"
-"Hallå".
-"Hej" sa ena Storkusinen. "Jag kommer över med Äldst och med Kusin för vi skall iväg.
-"Okej. Hej!"
Sorterade ut Äldstes garderob.
"DIIIING-DOOOONG" ( alltså...en vacker dag... )
-"Hej, mamma! Hej, moster!"
Upp på vinden igen.
"Riiiiiiing"
-"Hallå"
-"Hej, kan du ha Kusin och Äldste klara om några minuter, vi tänkte åka på bio med dem" säger annan Storkusin.
-"Jaha...eh...Okej. Hej!"
"DIIIIING-DOOOONG" ( grrrrr )
-"Vettu, vi är visst 7 stycken och har bara en bil, kan du köra? Vi skall vara där om 20 minuter!"
-"Eh..ok...eh, måste bara ringa hem min man så han kan passa alla grannskapets ungar"
Till bion.
Tog några svängar till garaget med grejer.
Tog den lilla oranga bilen och åkte och hämtade pizza och kebab, för i sann lat lördagsanda orkade jag inte laga mat.
Missade att bromsa för ett fartgupp. Fick kebab i hela bilen.
Satte handtag på nya garderoberna. Packade upp några flyttkartonger som bara hängt med de senaste två flytterna. Slängde allt som fanns i.
"RIIIING"
-"Kan du hämta oss om 2 minuter?"
-"Mmm, jag kommer!"
Tog den rena bilen. ( eller...REN är verkligen en jävla överdrift men matresterna i den är åtminstone intorkade ) Packade ihop sju pers i en bil för 5 och körde hem alla. Fyra hem.
Däckade framför Bolibompa.
Vaknade med dräggel i hela ansiktet av att det var läggdags för barnen.

Och snart är det måndag igen. Och jobb. Tack gode gud!

Att man skall behöva göra allt själv!?

Enligt tv4:as nyheter så känner sig 4 av 10 göteborgare osäkra när de/vi är ute på nätterna. Då fanns det olika förslag från partierna. Sossarna - som styrt här i staden i evighet - tyckte att man skall "bygga bort" problemen och satsa på belysning.

Jag skulle önska en vidareutveckling i frågan. Vasaparken, sliskigaste stället i stan, hur tänker ni då? Riv den, asfaltera och sätt strålkastare på plätten?
Skumma gångtunnlar.... Fyll dem med betong och sätt lampor? Riv förorterna, ta bort alla parker och sätt vansinnigt starka lampor över hela stan?

Trivsamt.

Andra sidan vill ha mer vuxna på stan. Hm... Jaa, fast nu är det inte just BARN jag är orolig för när jag knallar hem efter krogbesöken. Och hur har man tänkt lösa det hela? Skall man få betalt? Vad kommer krävas av en på platsbanken?

"Vuxen person med insomnia och starka ben sökes"
Skall man liksom bara gå omkring och vara vuxen? Får man betalt? Eller är det bara en allmän uppmaning att traska omkring på gatorna om man inte just har något bättre för sig? Är det avdragsgillt?

Kan det verkligen vara tillåtet att ställa upp i TV som politiker och haspla ur sig idioti? Finns det ingen instans som kontrollerar detta? Finns det ingen som kräver en förklaring på allt trams? Och hur dumma tror de att vi är?

Är det för sent att ställa upp i riksdagsvalet nu, tror ni?

Katedralhaveri.

Den lilla katedralen på hjul tappade avgasröret igår kväll när jag var på väg hem från en svägerska.

Jag hade övertalat denna svägerska att måla röda ytterdörrar. Själv var de inne på grått. Men min övertalningsteknik är väl utvecklad så dörrarna blev röda och slutresultatet ville hon gärna visa upp för mig.

Anyway; I godan ro for jag hemåt när plötsligt ragnarök bröt ut runt mig. Gnistor sprutade och ett oväsen som ekade över den tysta, mörka villaidyllen.
En man med en hund promenerade vid vägen och hans ( och hundens ) reaktion sa mig att det nog lät värre ute än inne hos mig i bilen.

Jag hade inget batteri i telefonen, det var becksvart och bilen stod mitt i vägen så jag sprang tillbaks till svägerskan med de röda dörrarna och fick låna ficklampa, ståltråd och några brädbitar att försöka binda upp skrotet behjälpligt nog för att ta mig till något lämpligare ställe med bilskrället. Eftersom det där skrotröret hade lossnat i framkant så vågade jag inte köra en cm eftersom jag antog att minsta lilla hack i vägen skulle slita bort halva underredet.

Efter svordomar, blodvite och en halvtimme kunde jag sedan - via gångvägar för att undvika fartbulor - ta mig till en parkering där skrothögen fått stå över natten.
Krypkörande via gångvägar har jag så idag forslat bilen till en verkstad.

Jag minns en tid - innan tre lorthögar - då jag körde nybilsdoftande, motorstarka, blanka och felfria fordon. SAAB:ar som noga tvättades varje helg. För hand och i sällskap med Burhönskillen.

Det var tider det.

6-åringen hatar sin simskola och vill aldrig mer gå dit.
Varför?
Jo, för att det låter konstigt när man pratar där och för att han tror att någon skall sparka honom i huvudet.
Man pratar ju om det rena barnasinnet men jag vettifan.
Barn är jäkligt snurriga, långsökta och obegripliga för det mesta.

DJ Äjj-Käjj önskar godmorgon!

Värsta grymma! :-D Och videon är fantastiskt välarbetad....

Jag bara undrar...

...över det här med tvätt och planlösningar.
Vi bor i tvåvåningsradhus och tittade på många planlösningar innan vi i nöd köpte detta då vi hade sålt vårt hus och var på väg att bli hemlösa.

I 9 av 10 av dessa radhus ( och även i fristående hus ) är sovrum och badrum på övervåningen. Där finns ofta klädkammare eller garderober som det brukar finnas i samband med sovrum.

Men tvättmaskin/tvättstuga är alltid på nedervåningen. Och ofta till och med i källaren.

Är det bara jag som ser det som fullständigt idiotiskt?

Skall man byta lakan så river man dem ur sängarna, släpar ner allt och när det är rent och torrt släpar man upp det igen för att lägga det i garderoben. Eller "linneskåpet" kanske.
Samma med kläder.
Man byter om i sitt sovrum eller i badrummet. Sedan släpar man ner kläder och tvätt för att tvätta som sedan släpas upp för att vikas på plats.

En konspiration på tidigt 60-tal mellan arkitekter och Folkhälsoinstitutet kanske? Eller så är det bara jag som tycker detta är väldigt ologiskt?

Back on track!

Nu har jag vilat ihjäl mig i evigheter. En hel dag. Och en natt. Jag håller på att avlida av tristess. ( Avlivning är inte längre ett önskemål då jag faktiskt självdör lite i taget )

Då jag inte var sjuk nog att lämna bort ungarna idag...och inte frisk nog att ha dem hemma egentligen så fick jag hitta saker som höll dem igång och mig själv igång fast stilla. Storstädning av ena barnrummet blev det således. Jag satt på golvet medan ungarna sprang fram och tillbaks och gav mig leksaker som jag antingen torkade av eller slängde.
De avtorkade fick de sedan lägga tillbaks på sina platser. Efter att de torkat ut hyllor och skåp.
Nu är väl frågan om det inte var renare INNAN de började. En 2-åring har väl sådär koll på dammtrasor och ordning och dammsugningen få jag göra om i smyg någon gång.
De är ju så klena så de knappt orkar hålla uppe dammsugarslangen.

Men iallafall blev de så uttröttade så nu vill de bara sitta och titta på TV och två av dem har dessutom däckat av i soffan.
För övrig så jobbar jag sent imorgon vilket betyder att jag missar fredagsmyset ( detta trams som blivit viktigt efter att de börjat dagis och skolor... ) så då föreslog jag att vi tar det ikväll istället.
För då får man skicka pappan efter hämtmat.

Febern har definitivt gått ner - jag är nämligen mitt gamla vanliga smarta jag igen.

Ledig igen.

Fast denna lediga dag spenderar jag på soffan, gloende på dagtv. Sjuk. Igår var jag så sjuk så jag tänkte dö. Det fanns liksom inget annat slut på det hela. Jag var tvungen.

Jag har bytt jobb, kan man säga. Jag är kvar på samma ställe men har lite mer att hålla reda på nuförtiden. Det är jättekul!

Igår kände jag mig dock ovanligt trögtänkt. Jag stirrade på siffrorna på skärmen och fick inte alls ihop det. Men jag hade inte haft någon aptit på hela dagen och kände mig lite krasslig. Och så hostar jag upp mina lungor.
Jag åkte så direkt till doktorn. En sådan där jouröppen vårdcentral eftersom man inte kan boka tid på den vanliga...?
40,2 i feber hade jag minsann! Då är man ju så JÄKLA sjuk! Och så Bronkit och två snabba antibiotikatabletter på det så kände jag mig ju sjukare än någonsin.
Men jag kom så hem. Och började spy. Hela kroppen värkte, jag frös som en hund ( en väldigt kall hund ) min hjärna kändes för stor för skallen och jag bara spydde.

När jag hade gett upp hoppet om en snabb avlivning så pallrade jag mig i säng. Med joggingdress, morgonrock och två täcken - ändå huttrande.

Imorse vaknade jag - i en blöt svettpöl - och mådde bättre. Eftersom dagis och fritids är så snälla fick jag lämna barnen där och sjuka ut i lugn ro.

Nu är jag redo för avlivning igen. På grund av tristess. Jag har varit sjuk i ett dygn och legat på soffan en halv dag. Nu får det RÄCKA! En dusch och ett byte av svettlakanen och sen så...kan ungarna få komma hem.

Ledig dag. Så....skönt...

Kattttastrooof!

Jag har dessutom haft grannpojken hela dagen då föräldrarna var iväg. En supergo liten 6-åring. Eller, han VAR. Nu är han lite för hemmastadd här och är lika tyken mot mig som min förstfödde.

4-åringen kör med hot och är inte helt främmande för fraser som jag då själv aldrig sagt till min Moder.

-"Kan du PLOCKA upp din jacka! SLÄNG den inte på golvet!" fräser jag för tusende gången.
-"Håll käften och plocka upp den själv!" får jag till svar.

Den helt felaktiga reaktionen här vore ju att brista ut i hysteriskt gapskratt. Så det gjorde jag.

Hela dagen har gått i samma tecken. Ungarna har varit griniga och bråkat, de har varit rastlösa och småtrötta och jag har varit mest arg och skällt. Eller fått hysteriska skrattanfall när de hävt ur sig sina värstheter.

Hur kan man göra så himla fel när man VET exakt hur man bör göra rätt? Min hjärna har ingen som helst kontroll över mina reaktioner. Hör det till den här störningen som man får när barn nr 1 föds?
Den där störningen som gör att man blir masochist och blind och tycker att ens ungar är små ljuvligheter som berikar ens liv när det egentligen är raka motsatsen. De är orsaken till ens förfall och åldrande. De är små massförstörelsevapen förpackade i god lukt och dösöta ansikten. Det VET man ju också men ändå älskar man dem så det gör ONT och man skulle kasta sig utför ett stup för deras skull.

Hur det nu skulle hjälpa dem? Men man skulle göra det.

Ja, just det; jag har ju faktiskt SNUVA också! Skitvärld!

Eftersom vardagen är tillbaks har jag saker att bli ilsken över igen. Det känns skönt!

Just nu är jag ilsken över skolor och dagis. Varför dagis inte har helgöppet? Hela förbannade resten av landet är öppet på helgen, men inte dagis!? Fullkomligt obegripligt!

Och så retar jag mig på skolan. Min äldste har börjat 0:an och då skall han vara på plats kl 8.00. Varje dag. Undervisningen är mellan 8-11 och sedan är det fritids. Men jag börjar ju sent ibland. Jag lär väl inte vara den ende...? Då vill jag lämna ungarna sent för att det skall få korta dagar och det gör jag, för de som går på dagis men äldste skall vara på plats kl 8 ändå.
Han får alltså gå mellan 8-16.30 och de andra mellan 11-16.30.

VARFÖR kan inte undervisningen börja senare? Åtminstone kl 10. Då kan de hålla på till 13 för det är inte jättemånga föräldrar som hämtar före 13 ändå. Eller två skolskift, ett på morgonen och ett på eftermiddagen.

Dagis och skolor är ju helt förstoppade i utvecklingen. Tiderna behöver uppdateras och hänga med i resten av landets!
HUR kan det inte vara en större grej? Jag VET ju att jag inte är den enda som jobbar andra tider än 8.30-17 eller vad nu skolstandarden bygger på!


Ja, och så har jag brutit av en nagel! Tänk om livet vore enklare!?

Ännu en utlänning är ingift i familjen...

I helgen gifte sig min fina syster ( en av två fina ) med sin romare. Världens finaste brudpar och världens roligaste fest. Det hade dock kunnat bli hur som helst...ett gäng med italienare, några holländare, ett och annat halvblod, assyr, libanes och så vi. Svenskarna från landet.

Min fina, gifta syster har nu åkt hem. Ja, tyvärr är Italien hemma sedan...7 år eller vad det är.

Jag saknar dig, min fina lillasyster!

Just imorgon har väl dygnet 79 timmar?

I morgon skall jag bara in och jobba i några timmar. Mellan 17 och 20.30. Skitskönt!

Först skall jag bara lämna en unge på skolan kl 8, lämna en klockan nio och då skola in den tredje i några timmar. Sedan skall jag tömma ut ett förråd i ett hus i stan. Förrådet tillhör en lägenhet jag bodde i för...eh...nio år sedan. Det börjar bli dags. Det finns ingen hiss. Förrådet ligger på vinden, fem våningar upp i en spiraltrappa. Sedan måste jag handla mat. Hinna sola, shoppa lite grejer inför min systers bröllop på lördag, fixa grejer till gästerna vi har på kvällen ( de som jag inte hinner träffa så mycket ) och ja, allt detta med tre barn. Eller nej, bara halva dagen med tre, en är ju på skolan till kl 14.
Ja...just det, han bör ju hinnas med att hämta också....

Nu är sommaren slut, va?

Jag har varit på bröllop.

Inte helt ovanligt kanske men just detta VAR ovanligt. För det första var det inte i Lokalen. De var i en annan lokal. Hua.

För det andra var brudparet inte ens könsmogna. Gummen är 19 och bruden 23. Gummen har inte ens gått ur gymnasiet.

För det tredje gick hela bröllopet i svart och vitt. Varje stol hade svart sorgband. Tårtan var dekorerad med svarta band och vita rosor. I taket hängde svart tyll i mängder. Som tunga regnmoln ovanför skallen.
Brudgummen hade svart slips. Brudens far hade vit. VIT slips! VIIT slips på sin dotters bröllop?

Det hela var makabert.
Ett spektakel.

Det enda rödtjut som fanns var dessutom en blaskigt syrah som är ett säkert migränframkallande kort. Men vad gör man...?

Ett spektakel.

Jag har semester. 2.

Och just som den började så satte min man igång att jobba. Så här går jag nu. Med tre små barn. De vill bada.
Och då åker vi till havet. Det där havet där 78 miljoner andra befinner sig vid. Jag far omkring som en furie för att hålla mina tre icke-simkunniga vid liv. Med risk för att allt annat ryker; plånbok, telefon, svindyrasolglasögon och bilnycklar. Och därmed bil.
De vill leka. Ingen är hemma. Så jag kör land och rike runt för att roa ungarna. Den minste behöver sova mitt på dagen. De andra två behöver verkligen inte det. De behöver röja.

Jag dör!

Om jag inte får börja jobba snart igen så kommer jag faktiskt att dö. Jag hatar semester!

Jag vill ha höst, mysljus, mörker och DAGIS!

Jag har semester.

Och det är inte utan att det märks. Och nej, jag kan inte skylla mitt ickebloggande på det men jag kommer tillbaks.

Om inte förr så när mina fingrar krympt så jag prickar tangenterna på telefonen.

Cykelfan är historia!

Min mans cykel blev stulen under natten och det har grämt mig hela dagen! Den där jävla cykeln....

Min man och jag hade träffats några månader när jag köpte den åt honom. Det var på den tiden när vi köpte presenter åt varandra helt utan anledning och helt utan att den andre sagt; när jag fyller år skall du köpa den DÄR.

Jag hade inget körkort då utan tog spårvagnen till Hisingen och hittade en skitsnygg, röd Peakcykel som jag köpte. Den var omonterad och de sura jäkla försäljarna vägrade låna ut verktyg eller hjälpa mig så jag släpade med mig lådan till en annan butik där jag fick låna verktyg.

Jag spenderade sedan ett par timmar ( ja, ett par timmar - den var ju i småflis ) på en parkering med att sätta ihop cykeln.
Kartonger och skräp slängde jag utanför cykelaffären. Som en hämnd. Sedan cyklade jag hem den fina cykeln. Över Göta Älvbron. I motvind ( äh, jag minns inte om det blåste men å andra sidan är det ju Göteborg... ). Och livrädd för att hjulen skulle ramla av.
Svettig som att as kom jag så äntligen fram till min mans jobb där jag överlämnade cykeln som jag slitit i flera timmar med.

Och nu har någon dumfan stulit den! FAN vad arg jag är! Vi får ju en ny via försäkringen men ändå. Jag vill ha tillbaks just DEN!

...fast å andra sidan kan jag nog köpa tillbaks den på Blocket om några dagar...

Hur fan Nix:ar man sin ytterdörr?

Man kan ju någorlunda skydda sig från telefonförsäljare genom Nix och eventuellt hemligt nummer men när de jäklarna kommer HEM till en och knackar på...? Jag blir galen på detta! Det finns dock undantag; fiskförsäljarna. Eftersom jag bor i på västkusten så finns det mycket fisk och därmed fiskare och sedan försäljare av fisk.
Fiskförsäljare är fina människor. Typiskt västkustska med ö-dialekt och göteborgsskämt. De är glada och dunka-i-ryggengoa och de får gärna knacka på här. ( Jag köper aldrig hemkörd fisk förvisso men de är trevliga att prata med ).

Idag satt jag på framsidan och planterade Dahlior. ( Dahlior är fantastiskt vackra och min trädgård på framsidan består av två krukor och en buske. I krukorna fanns penseer och de hade gjort sitt. )
Ja, ni hör att jag är väldigt, väldigt blomkunnig. Det har för övrigt inte med min berättelse att göra.

När jag satt där kom en finklädd ...eh...man...
-"Har du en sekund över?" frågade han mesigt. ( sommarjobbare )
-"Nja, det beror på vad det gäller" svarade jag avvaktande.
-"Höhö, beror på vad det gäller..." skrockade han lite överlägset. Och fortsatte;
-"Jag kommer från elbolaget det-och-det och kommer med ett bra erbjudande..."
-"Vettu, jag orkar inte med en massa byte och papper och sånt, så nej, tack." avbröt jag.
-"Men herrgud, Vaddå, VI sköter pappersarbetet om du inte klarar det" säger fjanten överlägset.

Varpå jag svarade;
Hörru, din DUMMA, fjuniga jävla fjant! Testa att lev mitt liv i tre minuter får du se vad jag menar med JOBBIGT! Du har inte en jävla aning om hur jävla jobbigt det kan vara att bara fylla i ett papper och posta när man har tre, TREEEE små ungar att ta hand om plus ett jobb och ett hem! VEM fan har gett dig rätt att stå där och vara dryg mot MIG, du som går hem till ditt pojkrum och blir serverad mat av mamma varje kväll! VEM fan har gett dig rätten av avbryta mig i mitt HEM de SEKUNDERNA på en dag jag råkar ha då jag kan ta mig tid att plantera två små jävla krukor!? VET du att jag har behövt/tänkt göra detta i två veckor men FAN inte haft en endaste jävla möjlighet att göra det??
Far åt helvete med din jävla el och låt mig och mina Dahlior vara ifred i TVÅ jävla sekunder för det har jag TAMIGFAN förtjänat!!

.....Nej, jag sa inte så.....

Jag sa;
-"Tack, men jag är verkligen inte intresserad". Och jag sade det snällt.

Men jag är ganska upprörd över komma-hem-till-mitt-hemförsäljare.

The new Äjj-Käjj.

Idag har jag varit på helrenovering. Jäklar vad det har klämts, skrubbats och knådats. Dessutom har jag fått mina iris skådade och därefter fått lämplig homeopatkvacksalvarmedicin. Jag förstod inte min diagnos men ett eller annat organ är i obalans och nu skall kroppen renas, organen balanseras och därefter kommer jag få en fin och strålande hy. Det är ju bra. Tänk om jag - i tonåren - vetat att det var så jävla enkelt!

Men kanske lite silikon...?

Jag har inte bloggat på 12 år nu så jag tar igen. Lider visst av någon galen pratnödighet.

Häromdagen fick jag visa leg på Systembolaget. Jag trodde först jag hört fel och skämdes när jag lämnade fram körkortet. Ett sånt där av den gamla typen, ni vet, som ingen har alls längre. Jag VET att hela kön bakom - och de som packade ihop sina grejer framför - skrattade i smyg åt den gamla gaggiga tanten som inte ser att det är en skrynklig gammal kärring som handlar svindyr Amarone.

Så på grund av detta hån ringde jag upp en skönhetsklinik idag. Jag tänkte boka lite behandlingar.
-"Javisst!" säger den glada, unga rösten med slät hy. "Vad vill du ha gjort?"
Efter en hel del prat från min sida så avbryter hon mig med ett erbjudande;
-"Vid så här mycket jobb brukar vi vilja ha en konsultation först för att se vad vi skall lägga för behandlingsplan och åtgärder."
Efter en sekunds tystnad från mig säger hon snabbt;
-"DET är åtminstone gratis!"

Åtgärder... Nu behöver jag bara reda ut vad som räknas som inte ok. Att spruta in nervgift är inte ok ( inte än ). Att skära bort grejer är inte ok. ( inte än ) Och att stoppa in plastsaker eller fett är inte ok. ( Inte än )

Och att lägga in före- och efterbilder är inte ok.

Jorå, jag tror vi föds lika. Men...

-"Jag skall bara gå bort till min syster och hämta jackan Mellan glömde där..." sa min man för 2 timmar sedan.
-"Javisst. Den som han glömde i april. Han behöver ju den nu när det är 28 grader varmt" svarade jag roat. Fullt införstådd med att han skulle bli kvar där i flera timmar för att ta sig en öl eller 6.

Jag måste påpeka att jag ALDRIG varit en sådan där fru som man måste ljuga för för att kunna ta sig en öl ( el 6 ) hos sin syster och svåger. Ändå gör han det. Jag vet att han ljuger. Han vet att jag vet att han ljuger. Jag vet att han vet att jag vet att han ljuger. Han vet...ja. Ni vet.

Samtidigt som ickefällanertoasitsengenen utvecklas kommer ljugaförfrugansåjagfårroamigenstundgenen.

Nu fick jag mer att göra; är det flest män eller kvinnor som sysslar med genmanipulering, kloning och så vidare? Män, va? Jag skall undersöka men jag har en känsla om att jag skall vara glad att jag bara lyckas få manliga avkommor...

Det är sossarnas fel! Eller kungens!

Jag och ett gäng med grannungar gick till en lekplats i närheten. Jag satt där nöjt med mitt kaffe och min trevliga kompis HTC Legend när jag plötsligt hör min äldste son hotfullt morra till en av ungarna:
-"..annars skall jag boxa dig så hårt i magen så du känner smaken av din frukost!" Och så visade han knytnävarna för att förstärka sitt hot.
Den hotade ungen backade snällt undan och gav kedjan till sandhissen till min mellanson som glatt började hala och dra.
Nöjd gick min stora hotfulla son tillbaks till vad han nu sysslade med.

Min omedelbara reaktion var ju att försöka tillrättavisa min son. Man hotar ju inte grannungarna med stryk men jag hindrades lite av att jag blev så jävla skitimpad av vad han sa. Hur coolt VAR det inte!? VAR har ungen hört detta? Och har han hittat på det själv är han ju coolare än Clintan!
Sedan övergick mitt imponerade tillstånd till någon slags sjukt nöjd insikt över att allra troligast är det inte just MIN Store pojk som blir mobbingoffret i skolan.
Jag hindrades även av rörda känslor över hur fantastiskt bra storebror han är som ser till att lillebror minsann också får vara med och hala upp sand.

Så utan att mena ett jäkla ord så sa jag;
-"Vad säger du! Du får ju inte SLÅ folk för att du blir arg!"
-"Mäh, mamma! Jag hade inte tänkt det! Jag ville bara visa att jag menade allvar!"
-"...eh..ja, men det får du visa på annat sätt!" stammade jag osäkert.
-"Jaha! Hur då hade du tänkt dig?" undrade han och såg på mig med höjda ögonbryn.
-"Kom lite. Jag får prata med dig!"
Min plan var här att inte behöva bli ÄNNU mer utskämd inför ögonen på 7 småkillar.

I lägre tonfall;
-"Du är väldens bästa storebror och jag är jätteglad att du ser till att folk är snälla mot lillebror men du får inte hota med stryk, älskade unge."
-"Ok. Visst. Men hur skall vi få alla att tro att du inte skällde på mig nu har du tänkt, då??"

Alltså, jag veet! Jag gjorde precis ALLT fel! Jag VET! Men HUR är det tänkt att man skall - som helt vanlig människa - kunna klara av att ha barn?? HUR kan de bara låta vem som helst föda tre ungar och sen lämna en vind för våg med deras uppfostran??

HUR är det möjligt att tillrättavisa, straffa och fostra en liten person när man dyrkar marken han går på? Jag KAN inte det här!

Bara för att jag ville...

Ja, bara för att jag ville skriva lite nu så har jag inget trådlöst nätverk i huset. Jag sitter alltså ( ja, ni kommer förstå vilket offer ) i en skitobekväm stol inklämd mot bokhyllan så att nätverkskabeln ( som är 1 meter lång/kort ) skall nå mellan datorn och modemet. Ett modem som vi fått utbytt två gånger redan.
Jag har letat efter snoppen på det. För det kan bara göra en sak i taget; antingen funkar internet och inte telefonen eller så är det tvärtom.

När jag nu ändå sitter här så passade jag på att rensa ur historiken i datorn och där hittade jag en del snusk. Jag kan ärligt påstå att jag inte har en jäkla aning om hur det har hamnat där!? Jag är från landet och där är vi inte så snuskiga. Eller...nja...möjligtvis att man kan ägna sig åt lite tidelag men det är ju ändå relativt oskyldigt. En kossa bör ju snarast glädjas åt detta om hon jämför med en tjurs våldsamma hantering?

Nu är jag alltså övertygad om att min dator/bredband har blivit kapat av snuskhumrar och tänker gå till botten med detta.
Tja. Det är det jag sysslar med nuförtiden. Det är skitjobbigt att vara ledig!

Nu går det bara utför...

Jag har haft en jäkla massa huvudvärk den senaste tiden och det är ovanligt. Jag har bara huvudvärk dagen efter extra roligt annars. Och då får jag ju skylla mig själv.

Tyvärr finns Google och därmed har jag hjärntumör. Jag är nära randen och hade nästan börjat döstäda ( sådär som man gör när man fyllt 50, hamnat på dösidan och inte vill att ens stackars barn skall behöva ta hand om allt skräp man samlat på sig under åren. )

Men jag bokade först tid hos en optiker, för det finns faktiskt lite klartänkthet kvar hos mig. Mitt i all tumörmisär.

-"Ja, dåså" sa den väldigt timide optikern. ( Han som jag redan dömt ut som fullständig galning för det finns inga så lugna, mesiga människor på riktigt. Jag gjorde Blocketsamtal till min man innan jag gick in i det skumma undersökningsrummet. : -"han heter NN och jag är på den-och den butiken. De har tel nr XX och har jag inte ringt om 30 minuter så ring efter SWAT" viskade jag.

-"Du har ett väldigt vanligt synfel för din ålder så du behöver läsglasögon" log han så trevligt att jag ville slåss.
-"LÄSglasögon??"
Jag har kommit in i den typiska åldern då armarna inte räcker till när man skall läsa tidningen.

Jag borde ju glädjas lite över att jag kan vänta ett par år med döstädandet och jag borde ju glädjas över att slippa operera mig i hjärnan men det är inte lätt... Jag kan numer köpa...nej. Jag BEHÖVER numer köpa +0.75 ( el vad de heter ) på tappen.

Ja, grattis min son.

I morgon ( el det är faktiskt idag ) fyller min äldste 6 år. Jag minns vad som hände just nu för 6 år sedan.
Jag hade fostervatten rinnande nerför benen, jag hade ont så jag inte trodde det var sant och jag hade drabbats av halvsidig ansiktsförlamning två veckor tidigare så jag hade en plastkopp över ögat för att hålla det fuktigt eftersom jag inte kunde blinka.
Jag var på väg att uppleva det som gjorde att inte NÅGOT, någonsin mer skulle kunna verka äckligt, söligt eller slemmigt i jämförelse.

Jag hade en man med mig som var mycket irriterad över att jag fått honom att missa någon skitviktig fotbollsmatch ( ja, då med ) och när jag trodde att frälsningen var på väg hamnade den i ena låret där den gjorde föga nytta. En meter nål in i ryggen helt i jävla onödan.

Och nu är han 6 år. Tyken, hånfull och uppkäftig.
Synd att det hela inte filmades. Det hade kunnat vara standard vid fredagsmyset.
-"Nu är det dags för förlossningsfilmen, pojkar!"

Så det inte råder något tvivel om att de skall dyrka mig så länge de lever.

Kanske Demidekk på fransarna?

Ja, VM har ju börjat. Min man är fullkomligt salig. Han skuttar och pratar konstant. Fakta. Han rabblar och berättar om varenda spelare. Han vet vad de har för skor, hur många mål de gjorde i juniormästerskapen för 26 år sedan ( ok, inte många spelare har hängt med i 26 år men.. ) han berättar om tränarna, om deras taktik och om alla VM som någonsin utspelats genom året.
Han använder mer ord under VM än vad han gör under de fyra åren som går emellan.
Och jag måste lyssna.

Men nedanstående låt gör faktiskt sitt för att höja intresset. Den är ju skitbra!





Jag blir lite rörd till och med. Men så blir jag också rörd av det mesta. Jag grinar rätt ofta så det är inte för mitt stora badintresse som jag bara använder vattenfast smink.

Men så mitt i allt detta är han upprörd. Över det stundande bröllopet i vårt kära kungahus. Eller nja, kära... Fast när man nu måste dras med ett kungahus så är i alla fall vårt rätt så trevligt. Vickan verkar ju trevlig. Och den där rara Madde, hon har det ju inte så lätt just nu. Och kungen...tja. Kungen. Han...är ju där han med.

Det som gör min man mest upprörd över detta är att det står en massa saker om dem överallt, i alla tidningar, på TV, tja överallt. När han inte är intresserad så är det ju jobbigt för honom.
Men för mig - som inte gillar VM något vidare- så är det ju så himla enkelt att undvika allt som skrivs. För det nämns ju knappt.

Jag bryr mig inte nämnvärt vare sig om bröllopet eller om VM men jag kommer att böla som en unge ändå. När de säger ja. När de gör mål och blir glada. När de snubblar på altargången, när de gör självmål...

Vilka känslostormar jag kommer leva med dessa veckor. Och sedan avslutas sommaren med den största; min syster gifter sig i augusti. I vår gamla kyrka ute på landet där vi växte upp. Herregud.

Jag tänker nog inte sminka mig alls förrän i september.

Det kanske tar några dagar innan det sjunker in...?

I morse vaknade vi av telefonen. När det händer brukar det vara någon av svägerskorna som behöver hjälp med något men idag var det en vän till min man. En egenföretagande vän, snart 30 år gammal och som vi varit delägare med. Denna karl stressar som en dåre. Han jobbar jämt och röker två paket om dagen och alla har varnat honom. En vacker dag så klarar du inte mer...

-"Hej! Du, kan du hjälpa mig med en grej! Jag har lite mycket, jag är på sjukhuset och har haft en hjärtinfarkt men jag skulle träffa den nya kocken nu på morgonen. Kan du ta hand om det?"
-"Ehhh..."mumlade min man. "Herregud, skit i kocken! Hur MÅR du"?
-"Jorå, det är bra. Jag skulle behöva komma hem bara, hur länge måste man vara kvar, tror du?"
-"Eh, ganska länge tror jag..en vecka eller något...det beror väl på. Fast du måste ju ta det lugnt nu!"
-"Jajaja, jag skall. Men vi hörs, jag måste sluta nu. Jag har några samtal att ringa. Måste fixa personal och så. Ciao!"

Och så kocken reaktion;

-"VA!? Har han fått hjärtinfarkt!? Vad fan! Här hittar man äntligen en bra delägare och så går han och dör!"
-"Nej, han är inte..."
-"FAN!"

Jag är nöjd med vårt beslut att lämna restaurangbranchen.

Och så var det vädret....

Jag har semester i år. Riktig. Betald. Jag läste en insändare i Metro för ett tag sedan där någon tyckte att alla minsann hade rätt till semester, även arbetslösa, föräldralediga och sjukskrivna.
Hur tänkte du då? När du skrev?

Har man rätt till ledighet från sina barn i fem veckor i sträck? Det bör man inte vilja. Har man rätt till ledighet från sitt ont i fem veckor i sträck? Ja. Ok. Ha rätt till det då men hur skulle det funka? Rent praktiskt?
Har man rätt till ledighet från sin A-kassa i 5 veckor? Ok. Ta ledigt då. Men få betalt ändå. Från vem. Och varför?
-"Nej, just DENNA månaden är jag inte arbetslös, jag har semester från det där, jag börjar vara arbetslös igen om 3 veckor."

På min semester skall jag;
1; städa
2; bråka med barnen
3; laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med en massa ingift släkt
7; stressa över att hinna med allt man bör under semestern

Och sen är semestern slut. Då skall jag
1; städa
2; bråka med barnen
3;laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med massa ingift släkt

Så visst; ha semester ni.
Notera att punkt 7 är borta.

Det finns de som syr.

De finns folk som gillar att sy, fast de inte är så duktiga. Så finns det folk som är duktiga. Och det finns folk som är duktiga och tycker det är tråkigt. Sen finns det folk som tycker det är kul ibland, de som har tålamod och mäter och sånt.

Sen finns det folk som jag. Vi har en jättebra symaskin och tusen miljarder tillbehör. Vi har ett syskrin som vilken gammal farmor som helst skulle ge sin högra fot för. Vi köper tyger skitofta och har stora planer. Men det slutar ALLTID med att vi sitter där ( och ja, jag må vara ensam i världen om detta beteende men jag pratar i vi-form. Så jag inte känner mig ensam ) och svär över undertråd som går av, trassel och nålar i fingrarna.
Vi mäter inte. Vi kör på ögonmått. Vi nålar alldeles för snålt. Vi hatar att sy. Helt enkelt så hatar vi det. Men vi gör det ändå och inte blir det vackert.

Vi har också män som är tålmodiga och inte säger så mycket när vi köper tyg. Som inte höjer på ögonbrynen utan snällt gör plats för alla halvfärdiga, sönderklippta löpmeter tyg som stuvas in i garderober och förråd. För "att göra färdigt senare".

Om man skulle skaffa sig en husarrest. Herrejösses vad jag hade haft att göra. Och så många svordomar jag hade yttrat. Men det hade kanske funnits plats i garderoben för min mans kalsonger. Så kan de få flytta upp från lådan under sängen.
Ringa misshandel ger väl kanske sånt? Jag är övertygad om att min man ställer upp på att bli ringa misshandlad.

Fast barnen älskar det....

Det finns fördelar med radhuslivet. Jag intalar mig det. Jag vill att det skall finnas.

Det är lättskött ( =tråkigt ).
Det är...eh...fan vet. Det är inte min grej. Jag vill ha halvfärdiga projekt överallt, jag behöver plats att kunna sätta nya saker på. Sådana grejer som jag sedan ångrar och vill ta bort. Jag behöver skjul. Skjul är vackert.

Jag vill inte få order om att garagen skall målas. Det gör väl jag när jag känner för det! Jag vill inte ens HA ett garage. Och OM jag nu skall måla mitt garage vill jag själv bestämma kulör!
Jag skulle kunna tänka mig att riva mitt garage och ha en hängmatta där i stället. Eller ett skjul.
Jag vill ha en egen parkering som är ledig när jag kommer hem, inte snurra runt och leta plats för den lilla oranga Clion.
( den är för övrigt avkatedraliserad nu. Jag lämnade endast ett dinglande kors för att impa på svärmor )

Jag bidar min tid. En vacker dag - när mina söner är stora/starka nog- skall jag köpa ett hus. Ett gammalt knarrigt ett med sneda golv och väggar och byggt av virke som är av helkonstiga dimensioner och när man skall byta ut något måste man jaga i evigheter. Trädgården skall vara igenväxt av gamla äppelträd och rosor. Det skall finnas stenar och lövträd och det skall finnas en berså. Och mängder av skjul.

Med det i åtanke så trivs jag här i radhusträsket. Typ.

Jag älskaj nya pjylaj!

Nu har jag köpt en ny dator! Den är fin och jätteblank och svart. ( Nej, högblankt är bara sååå ute när det gäller kök - inte datorer ) Och framförallt är den snabb som fasen och på denna datorn kraschar inte internetläsaren var 10:e minut.

Nu är det säkert så att någon av er vet att "det bara är att ladda ner horyrnvkfks och så rensar det datorn och lagar alla filer som jag tagit bort för de sett konstiga ut. Det raderar också allt krafs man hämtat som verkat roligt men som egentligen mest varit virus och trojaner. Det lagar till och med tangenten "V" som något barn pillat loss och gjort gud-vet-vad med"

Om nu någon vet det så vill jag inte höra. Jag ville ha en ny, fin, blank dator bara. Ny.

Jag har droppat hintar om detta till man i flera veckor som ett tips inför mors dag men jag orkade inte vänta mer. Jag tappade definitivt hoppet häromdagen när Mellan talade om att pappa har köpt en grävmaskin till mig. Han lade bittert till;

-"Jag hataj gjävmasinej! Jag vill inte ens att de ska vaja i Fejjije!!"

Det är lite bryderier nu. VAR skall jag parkera min grävmaskin? Som min ena son ju hatar. Och HUR skall de kunna få den upp för trappan för kaffe-på-sängen-med-presentöppning, och det UTAN att uppröra mitt barn?

Ja, så ni förstår ju att jag har lite att stå i här.

Det är tufft att vara sportintresserad.

Ja, det påstår min man. Och vad vet jag...eller jo, jag vet. Jag vet att min man inte har det så svårt. Det vet jag. Men han tycker det.
Jag är inte mottaglig för manligt tyck-synd-om idag. Jag har varit hos gyn på koll. Jag hatar det! Jag hatar att man måste kolla muffen en gång om året som någon jävla besiktning.

*Glapp i höger blygdläpp.
*Gnissel i muffben.

Ok. Jag gör mig löjlig. Jag fattar ju att det är för min skull. Men så här:

Jag kommer in på mottagningen. Det var jag, en 18-åring och en ytterst överviktig kvinna i 70-årsåldern med rullator i väntrummet. Birgit ropade in 18-åringen. Och sen kom Ulla och ropade in tjockarullatortanten.

-ÄÄJJJJ-KÄJJJ!! gapade så en karl och jag studsade upp i min soffa. Ja, jag gjorde faktiskt det.

-"Jagg chetter Muhammad och jag skall varra din docktorrr. Ååååh, do är gift med en tuuurk???" ( detta eviga jävla tjat. Jag önskar att min man hade tagit MITT efternamn i stället! )
-Njäe, han är inte turk, han är assyrier"
-Åh, aha, hm. Jasså. Ok. Klä av dig."

Så när min man tycker det är jobbigt att han - på tisdagar - måste kolla på sin fotboll på lilla TV:n i sovrummet, så håller jag inte med.

Det FINNS tillfällen då lite aga är på sin plats.

Idag hade jag lite tid över. Men så fick en människa hjärtinfarkt på jobbet ( eller annan allvarlig hjärtåkomma som krävde ambulans ) och i kväll har halva släkten spenderat 45 minuter med att leta efter en av barnens kusiner. 5 år gammal och puts väck. VET ni hur många jävliga tankar man hinner tänka på 45 minuter!? VET ni hur lång tid det ÄR när man letar efter en försvunnen unge?

VET ni hur många jävliga tankar man sen hinner tänka efter att man hittat ungen surandes i det lilla trädgårdsskjulet?

Tja, så nu tappade jag orken.

Men imorgon...

En rosa enhörning? Tja, jag hade väl själv tänkt mer i banorna bil. Men visst.

Snart kallar jag in Supernannyn.

Jösses, vad jag bloggar dåligt! Det har visat sig att jag har ingen som helst mottagning på jobbet, där jag har spenderat ALL min tid denna vecka. Jo, utomhus finns det mottagning. Men där måste jag röka. Så jag stannar inne.

Visst är det någon period hos barn vid 6 års ålder? En fas av något slag? Och en vid 4 år? Och en vid 2? Om det INTE är faser vi går igenom just nu så har jag världens mest odrägliga ungar!

6-åringen ( nja, snartsexåringen ) är förtvivlad varvat med euforisk. 4-åringen är rasande varvat med skiteriallajaggörsomjagvill. 2-åringen blir ilsken som ett litet orangefärgat bi varvat med.... ilsken som ett litet orangefärgat bi.

Om jag t. ex säger "lägg byxorna i tvätten" TVÅ gånger för tätt till 6-åringen så bryter han ihop;
-"Varför säger du det så många gånger?? Du sa det två gånger och jag hann inte." Och så infinner sig förtvivlan.
Och jag - som av gammal vana tjatar för att de faktiskt är rätt tröga - får skitdåligt samvete för att jag inte fattar att han behöver göra saker i sin takt. Men hans takt är ju att ALDRIG göra det. Och den takten klarar jag inte av.
Men inte heller klarar jag av att han blir så förtvivlad. Och för att det är JAG som orsakar det.

Så jag säger förlåt och försöker resonera ganska vuxet med honom. Så som han vill.
-"Ok, jag skall låta bli att säga samma sak flera gånger om du kan lova mig att göra saker lite snabbare. Ok?"
-"Ok, men det är svårt att vara ordentlig. Jag försöker men det är svvååårrt" säger han med gråten i halsen.
Och då smälter jag. Till en sölig blöt sörja som man kan kladda runt med hur man vill.
Så jag tar hans kläder till tvättkorgen. "För den här gången" säger jag. Och jag får samma himlande med ögonen som grannen får när han trollar bort sin tumme för 7:e gången på en dag.

Barn är onda. Varför älskar man dem? Man VET att de är små manipulerande skithögar. Man VET.

Tja, så det har väl varit trevligt då?

Det har varit lördag. Och det är visst lite lördag kvar. Jag skulle vilja säga "Fan!" men jag minns inte varför.

Jag undrar om det där dåliga minnet alla mammor drabbas av helt enkelt är naturens sätt att få en att inte äta upp sina avkommor? Det drabbar tydligen inte minkar, råttor och kaniner? En miss där av Moder natur? Eller gjorde hon missen med oss människor?

Ibland undrar man ju.

Maria Kirschsteiger. El Ernst Montazami.

Ni har väl alla sett att Maria Montazami bloggar! Hon är som en blond version av Ernst; lika trivsam och positiv.

It wasn't me!

I går insåg vi att vi haft inbrott i bilen. ( Ja, vi fortsätter på ämnet bilar )

För 2 veckor sedan... Ja. Vi är lite tröga.

Det ringde på dörren en morgon. En granne meddelade att båda framrutorna var nervevade på vår bil och jag har sedan dess undrat hur fan det gått till. Det var jag som hade kört bilen och jag tycker att jag borde ha märkt att rutorna var nere. Det var ju förvisso någon plusgrad. Men ändå.

Efterhand har vi saknat grejer; fodralet med alla cdskivor. Mora Träsk, Kenny Rogers, Dolly Parton, Snoop och en massa andra. Bra grejer.
Sladdarna till barnens DVDskärmar ( skärmarna var inomhus ) och en mobilladdare. Smågrejer liksom. Men min mans jacka är också borta och jag har ett svagt minne av att den låg i bilen.

Jag har fått skäll för detta skall ni veta. KlantÄjj-Käjj som inte vevar upp rutorna. Men jag har varit helt säker på att jag inte ens dragit ner dem!

Igår pratade så min man med några vänner som tydligen råkat ut för samma sak, och polisen hade då sagt att det finns något sätt att dra ner rutorna genom att sticka in något i nyckelhålen på bilarna?
Efter att i dag ha anmält hos polisen fick jag detta bekräftat och jag skuttar nu runt lite lättare. Jag är rentvådd!

Nu ska jag bara jobba på min mans skuldkänslor för den orättvisa anklagelsen jag fått utstå i 2 veckor. Jag har nämligen sett ett Bulgarihalsband som jag vill ha. Nej, som jag behöver. Han kommer ju få en ny jacka, så det är ju liksom inte mer än rätt!

Med viss reservation...

Fram på eftermiddagen i det Äjj-Käjjska hemmet.

"Ding-dong" dörrklockan ringer.
-"Hallå majfano ( jag tror det betyder typ "härskare" eller likn. ) Jag har en bil här om du vill kolla. Din fru behöver ju en."
-"Åh, bra! Äjj-Käjj!" ropar min man. "Ta och provkör."
Så jag tar en sväng med kurdisk ( el eventuellt turkisk ) musik dånande ur högtalarna. Tar mig inte tid att kolla hur stereon funkar ) Jag tar mig däremot tid att kolla in alla Jesusbilder och kors som dinglar överallt. Hoppas de ingår i köpet för då kommer jag ligga skitbäst till hos svärmor.

-"Javisst, den blir bra" säger jag. "Vad är det för årsmodell?"
-"Eh, ingen aning. Kanske -01?"
Jag går ut och kollar.
-"Nä, det är en -98"
-"Samma sak. Jahni" ( Det senare betyder typ "typ". Typ )
-"Ja, ja, det kvittar. Ok, jag tar den. När får jag den?" undrar jag.
-"Jag skall kolla. Kanske nästa vecka"
-"Ok, men vems ÄR bilen?" undrar jag.
-"Aaaa, en kompis, vettu"

Så med viss reservation har jag nu köpt en bil. En liten Renault som saknar ett dörrhandtag men som har en fet stereo och en kyrka inuti som kompensation. Den är orange. Och det är fantastiskt. Den är ful och så gott som gratis. Och den skall få heta Ernst. För den kommer bli min väg rakt in i sinnesron. Min biljett till att slippa ligga i tacksamhetsskuld. En fin vän, helt enkelt.

Men tänk att det blev en Ali ändå.... I detta fall så vet jag dock att mellanhanden är att lita på till flera hundra procent så jag är ganska lugn.

Och till min svägerska vill jag bara säga: %&¤%/&&(()=?(¤"!%&I= Buss!!!!!

Dagens middag. Tvårätters.

De finns de som...

....undviker att ringa på bilannonser på Blocket inlagda av Ali, Ibbe och liknande utan gärna väljer Annika och Andreas i stället...

Så skulle jag ALDRIG göra. För det känns precis lika tryggt att - som fullständigt bilokunnig kvinna - köpa en bil av dem. För inte har man väl fördomar?

Eller...VÄNTA nu lite...

Bilaffären som denna gång kommer att bli av.

Och så var det barnen.

Och här har ni mina fantastiskt fina barn. I likadana kläder för det är väldigt glamouröst har jag fått förklarat för mig av Flygvärdinnan.

Och så är det också väldigt långt ifrån alla svarta små ärvda kostymer och lackskor som de andra ungarna hade. Bara det liksom.

( Och där åstadkom jag världens längsta länk till Flygis )

Och här kommer den. Tadaaaa...

I sann blygsam anda publicerar jag då en helt naturlig bild på mig så som jag går omkring en helt vanlig lördag. Dock är den lite, lite åverkad då jag blundande och dessutom fyrade av mitt allra bästa Bert Karssonsmile.




I samma blygsamma stil håller jag mig så i mitten på festlokalen medan ringdansen pågår runt mig och det ( trötta ) oranga barnet.


En timme senare var jag iklädd en annan klänning när jag hade den nuvarande närmre knäna än hakan. Det var lite distraherande att inte kunna släppa taget om tuttarna för att bibehålla någorlunda heder. Men det var kul så länge det varade.

Ont, det gör ont.

Det var rent vidrigt att masa sig upp ur sängen idag när klockan ringde kl 05.15. Det var vidrigt. VIDRIGT!

Min kropp är öm efter helgen. Mina fötter och ben värker efter ovanan att gå i klackar. Mina revben är ömma efter det hårt snörade klänningslivet. Min hårbotten är öm efter alla hårnålar och allt extrahår. Mina öron är ömma efter oäkta glitterörhängen.

Det kostar på att ha kul.

Lite kostsamt är det kanske också för de gäster som inte kan ta sig hem till sina länder de bosatt sig i. De missar ju jobb och skolor och så har de inga rena trosor kvar. Och brudparet skulle ha varit på andra sidan jordklotet vid det här laget. Det är ju lite synd om dem. Och ganska kostsamt.

Fast nu ägnar vi oss åt mig. Och bilden på min klänning som svävar omkring ute i cyberrymden, för flera timmar sedan mailad till mig men ännu inte landad. Det kan vara svårt att ägna sig åt vardagssysslor tills den dyker upp här men vi får försöka göra vårt bästa.

Ok. Det finns en del som gett upp.

Och nu är vi (de) i full gång.

Vi här börjat så smått.