Det hade kunnat vara manna.

Jag blev just lite...paff.

Vi bor ju i radhus. Ett sånt där riktigt radhus i två våningar och med tomt som ett normalstort vardagsrum. Tomt...tja, den lilla plätten på baksidan är som en rastgård för fångar, omgiven av häckar som gränsar till grannarnas rastgårdar.
Vi har ett litet tak.
När så barnen somnat smög jag ut i mörkret för en cigarett då jag hörde en massa rassel på det lilla taket ovanför mitt huvud.
Som en massiv vägg hänger ett överkast som jag tog ut för en vecka sedan för en stunds vädring. Sedan dess har det blivit blött, torkat och blivit blött igen.

Jag tänkte kanske i banorna skata. Eller..ja...mest skata faktiskt. Men döm om min förvåning när det ramlar ner något stort och sprattligt som river med sig hela överkastet i fallet och sätter igång att skälla under de tunga tygmassorna.

En HUND föll från himlen!

Hundar är luriga. Speciellt när de eventuellt är stressade över att just ha fallit från himlen och dessutom blivit fångade under ett unket överkast.

Jag blev fullkomligt skräckslagen. Det kom nästan bajs.

Nu vill jag ju veta hur detta gick till. Kan man ringa polisen?
-"Hej, jag heter Äjj-Käjj. Jag fick en hund i skallen när jag satt ute och rökte, kan ni försöka ta reda på vart den kom ifrån? Ni har ca 40 minuter för sen börjar Desperate Housewives och då struntar jag i VAD som faller från skyn..."
-"......"
-"Nej, vanliga cigaretter. Marlboro lights...."

Eller ska Murphy lägga sig i?

På fredag skall jag ut. Det skall bli så jävla kul och det var en evighet sedan. Det är en rolig blandning av nya och gamla vänner och jag ser fram emot det så jag smäller av!

Och det brukar ju alltid bli så bra när man har höga förväntningar...

En annan dag...eller nåt.

Nej, alltså. Jag är verkligen inte helt nöjd med det nya utseendet på bloggen. Bara så ni vet. Men nu vill jag dricka vin och göra annat. Typ skriva.

Mitt eget utseende kommer jag dock att vara nöjd med efter dagens shoppingrunda. Jag har orangemissfärgade naglar eftersom jag aldrig använder underlack under nagellacket, så ett underlack var planen idag.

-"Vi har ett Diorerbjudande idag" säger den släthyade jäkla dockan till uppenbarelse.
-"Hm...nja, jag hade mest tänkt att köpa ett underlack men..." funderar jag.
-"Du får en mascara och en ögonpenna" fortsätter hon käckt.

Nu har jag förvisso en helt ny mascara och ögonpenna men...tja...
-"Ok, show me the stuff!" sa jag. ( Nej, det gjorde jag inte! )
-"Vad gillar du för dofter?"
Och då måste jag ju säga det. Det som brukar få tanterna i parfymerierna att höja ett uns på sina perfekt målade ögonbryn;
-"Lite porriga"...börjar jag försiktigt. "De skall dofta svindyr budoir, lite tungt snusk, liksom" fortsatte jag och stirrade stint på ögonbrynen. I stället för den där lätta höjningen slog tjejen ihop händerna och utbrast förtjust;
"Midnight Poison! DEN kommer du gilla!"

Vilket jag gjorde. Jag gillade också en foundation, en primer, två ögonskuggor, två nagellack, en rouge, ett läppglans och en ögoncreme.

I en annan affär gillade jag ett par skor.

Nu tänkte jag fixa naglarna inför helgens arbete...men jag glömde visst köpa det där underlacket. Och toapappret. Och tandkrämen.
De grejerna jag åkte för.

Skitsamma - man kan torka arslet med Torky, borsta vuxentänder med Shrektandkräm och naglarna är ju redan missfärgade så...

Men bake n' shake...det är grejer det!

Man kan ju köpa smulpaj nästan halvfärdig. En förpackning frusen smuldeg som sitter ihop med en förpackning frusna bär som man sedan bara häller ihop i en form och kör in i ugnen.

Jag har två sådana i min frys. Min man har införskaffat dem av någon anledning. Det är inte svårt att göra smulpaj och vi har alltid ingredienser hemma men han har nog haft en plan...?

I vilket fall får detta mig att tänka på reklamen för denna produkt. En mor och en dotter som står i köket och snyggt håller ner de två påsarna i en form. Sedan river de fram alla ingredienser man behöver, häller mjöl över hela köket, över sig själva och sedan smutsar de ner 11 bunkar och byttor. De grisar ner vispar, slevar, bänkar och golv och serverar stolt sin paj när gästerna anländer.

De hade ju till och med hunnit plocka bären under den tiden det tog att grisa ner...

I efterkyrklig anda...

I efterkyrklig anda har jag funderat på en sak.... Jag skall på begravning i nästa vecka för min farmors "pojkvän" ( säger man "pojkvän" när paret ifråga är över 90 år? ). Min fina, annorlunda farmor lever inte längre.

Hon var en glasmänniska. Hon hade ingen insida eller utsida, hon sa precis det hon tänkte i den sekund tanken drabbade henne. Det fanns liksom inget dolt där. Att ha glasmänniskor som nära släktingar kan vara praktiskt och bra, man vet alltid vad de känner och tänker just då och jag vet att hon äskade mig helt villkorslöst och detsamma gjorde jag henne. Även om hon retade livet ur mig allt som oftast med sin störande ärlighet och rättframhet.

En gång hade hon gett mig trosor i present och dagarna efter var jag hemma hos henne och farfar. Jag var kanske 10-12 år och just den dagen hade jag kjol på mig.
-"Har du på dig trosorna du fick?" frågade hon och lyfte upp min kjol för att se efter. Jag DOG av skam men farmor var bara nyfiken, hon ville bara kolla ju. Inget konstigt alls. Det var ju bara vi. Hon, farfar och jag. Vi som faktiskt var familj och älskade varandra så som man gör.

Många år senare blev hon änka. Min farfar dog den 3:e januari när mina föräldrar, min man, jag och min ena syster satt på ett plan hem från Italien.

Ytterligare år senare träffade hon en annan karl. Denna "pojkvän". Hon föll pladask - som det heter - för hans charm, vänlighet och stiliga yttre.
När jag blir gammal kan jag kanske mer sätta mig in i charmen hos en ganska tyst gubbe med väldigt grått hår och rullator.
Men min farmor levde sina sista år, lycklig, med denne söte, snälle lille gubbe och för det och för henne skall jag på begravning.

Men jag funderade ju på en sak inledningsvis. Och som sagt - i efterkyrklig anda - HUR funkar det i himlen nu? Skall farfar och "pojkvännen" slåss? Det måste ju bli en herrans massa intriger däruppe?
Himmelen är alltså en enda stor julfest med jobbet?

Man får ju välja sina strider...

Idag har vi varit på dop med ingifta släkten. Det var vi förra lördagen också. Samma tid, samma kyrka, samma gäster. ( annat barn ) Pojkdop.
Pojkdop är annorlunda än flickdop. De är längre. Flickor får ej beträda den delen där altaret står, så när mitt oranga barn yr omkring under gudstjänsten och far upp där, så står jag kvar nedanför de två trappstegen och inväntar min man man som får bestiga den heliga platsen och hämta ner honom.
Jag är liten sugen på att se vad som händer om jag SKULLE gå upp där...men jag gillar min svärmor och svärfar och vill inte skämma ut dem inför hela församlingen.

När flickdopen normalt är över så fortsätter pojkdopen med att bestiga den heliga mansdelen. Då skall ytterligare mässande hållas och pojkbarnet skall föras tre varv runt altaret i sällskap med 2 korgossar och sin charione ( som troligen inte stavas så, men jag hittar inte kilskrift på tangenbordet ) som betyder fadder. Vilket ju naturligtvis alltid är en man vid pojkdop.

Man kan ju välja att se på detta på två sätt; att mannen är mer värd, att hans ceremoni måste vara lite mer speciell efter som han sedan kommer bli öfverhuvud i sin familj och därmed är extra viktig.

Väljer man att se på det på det viset så blir man ju bara skitarg. Ok, de kan göra helikoptern och de kan lukta mer svett än vi kvinnor. De har oftast fulare fötter och mer muskler. Men i övrigt...?

Jag väljer att se på det på ett annat sätt; de stackars pojkbarnen är klenare än flickbarn, de kommer spendera resten av sitt liv med att tro att deras muskler och snopp har någon slags frälsande inverkan på kvinnor, de stackarna. De kommer att leva resten av sina liv med morfar/farfars påtryckningar om att "ta kontroll över frugan" medan de står hemma och sköter tvätten och lagar mat samtidigt, då deras heltidsarbetande fruar är uthungrade när de kommer hem.

Låt dem få ett 20 minuter längre dop, de stackars karlarna.

Jag väljer att tro att han är som resten av släkten - att klaga och vara missnöjd är skrivet i sten.

Jag är periodare när det gäller det mesta, bloggande, pysslande och socialt umgänge. Vad det gäller det senaste är jag inne i en icke-period som varat i ca 7 år.

Nu är jag inne i en målarperiod. Med mina bästa vänner skumrollern och vattenbaserad snickerifärg ( oljefärg gillar jag mer men den stinker ju så förbannat ) så har jag påbörjat tusen saker här hemma. Jag är inget större fan av underarbete. Jag vet ju mycket väl att det är otroligt viktigt men det är ju så sanslöst tråkigt!

En knögglig, avskavd list är ju ändå snyggare kritvit än den var innan. Right!?

Jag är nöjd med mina verk. Även om min nöjdhet dämpas ett snäpp när petige inredningssnickarsvågern kommer hit och beskådar.

-"Hm...jaaa...fast när man lägger golv så BRUKAR man ju inte avsluta så..." mumlar han om min snygga abrovinch med en smal remsa ek där det borde vara mer golv.
-"Hm...njaaa, fast den sortens golvlister brukar man förkroppa i hörnen..." muttrar han om mina snygga skarvar som är tätade med latexfog. För jag står fasen inte och täljer i varteviga hörn.
-"Hmm...jaaa, fast man brukar inte måla innerdörrar svarta" muttrar han förfärat när jag nöjt beskådar toalettdörren som är korpsvart av tavelkritfärg.

Ändå var det MIG denne petige svåger anlitade till att måla väggar och snickerier och tapetsera hela sitt hus, vilket jag slet med i flera månader emellan jobb och barn.

Så när han kommer hit brukar han få ett "håll käften" och en kaffe.

Det kanske får bli 3 st Ajjfåns i julklapp, då?

-"Hej, vem är du?" frågar en unge när jag kommer hem från jobbet.
-"Eh..jag är Äjj-Käjj. Det här är mitt hus. Vem är du?"

En klasskompis till min äldste var på besök, en unge som vare sig jag eller min man sett förut. Eller ens hört namnet på för den delen.
Han hade cyklat till oss och ringt på.

-"Var bor du?" frågade jag varpå han förklarade och jag insåg att det var 3 vältrafikerade gator att korsa för ungen att ta sig hit.
-"Har du cyklat hit själv?
-"Japp!"
-"Vet dina föräldrar var du är?"
-"Nej, men de brukar ringa."

Hmm, ringa vart då...? De vet ju inte vilka vi är....
En sekund senare började det ringa i ungens jacka och jag fick svar på mina funderingar. Denna 6-åring har en mobiltelefon. Så....eh...normalt...?

Ungen fick order att ge sig hemåt och gjorde så.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är förfärad över detta för att jag är en omodern moralkärring...eller för att denna familj kanske inte riktigt är så där lämpligt rädd om sin son...?

Men intet ont som inte för något gott med sig...

Idag missade jag Desperate Housewives på grund av jobbet. Det var första gången jag kände att jag fan inte vill vara där.

När jag nu väl kom hem planerade jag att se det hela ändå och kopplade datorn till tv:n för att uppleva Kanal5 play på större bild. I efterdyningarna av Desperateupplevelsen fann jag att Facebook, blogg och Farmville ju är helt fantastiskt på storbild.

Jag kommer troligen aldrig mer att sova.

Måndag.

Jag slutade jobbet 20.45 idag. Det är meningen. Den sista halvtimmen av arbetsdagen består av omänsklig stress då en av cheferna står över en och jagar på då pengar skall stämmas av och rapporter och papper skall fixas.
Och mitt sinne är inte på topp kl 20.30 efter en arbetsdag. Ibland blir det fel. Jag tänker hjälpsamt men ställer mer till det. Min fantastiskt goa kollega och lärare har aldrig visat annat än stort tålamod och vänlighet under min upplärningsperiod. Tack, söta goa - det är till stor del din förtjänst att det är så kul att gå till jobbet.

( hon läser min blogg... ).

Men ja, det där var en parentes.

-"Skall vi måla det nya räcket?" frågar min man när jag kliver innanför dörren kl 21.14.
Han menar:
"Kan du inte måla räcket, eftersom jag är brutalt färgblind, och du är så besatt av att göra allting själv och envis som en gnu, så bara jag nämner ett projekt är du i full gång trots nackspärr och trötthet."

Så jag har målat. Men som straff tänker jag behålla mina Kerstinlår för mig själv inatt! Trots att han serverade mig vin.

På tal om sann lycka...

...så har jag haft en fin stund i badet med Kerstin Florian. Hon är en fin vän.

Vissa människor ser alltid så välansade ut. Aldrig utväxt på håret, en speciell hudton...frisk, liksom. Alltid välskötta naglar, plockade ögonbryn och alltid samma färg på strumporna.

Eftersom det troligen bara är jag i hela världen som tänker på detta så tänker jag fortsätta tro att ingen någonsin ser min utväxt eller att jag glömt ta på mig örhängen. Ni vet. Stora missar.

Men jag har Kerstin. Hon är en hjälp på vägen. Det finns en ansiktsmask som utlovar len som en barnrumpa. Och nja... men de kanske menar att masken ser ut som barnbeck och KOMMER från en barnrumpa. För i såfall...

Men Kerstin har en bodyscrub. Som luktar eukalyptus och verkligen ger len som en barnrumpa. Så jag må ha utväxt och fula tånaglar men jag har Kerstin över hela kroppen. Klappa mig på låren...om ni får tillfälle...så får ni känna. Den är fantastisk!

Min stund med Kerstin är mer värd än ögonbryn och strumpor.

Och i så var helgen över.

I fredags tog sig min morgonstela kropp upp kl 05.00 och blev snabbt avduschad. När så samma stela lekamen slängde sig framåt för att svepa en handduk runt skallen sade det "KRAK" i hela ryggen och nackspärren var ett faktum.

Jag tog mig igenom arbetsdagen med hjälp av Voltarengel och försökte behärska min grinighet allt jag kunde. Jag är inte så säker på att det gick så himla bra.

Jag tänker kompensera genom att vara extra ogrinig den kommande veckan.

Vi har haft en del att göra i helgen så jag hade verkligen inte tid att vara obrukbar. På lördag morgon satte jag så igång med att lägga golv. Med ett kortare avbrott för att gå på dop.

När golv och dop var klart gav jag mig på de obeskrivligt fula trappspjälorna. Ni vet; sådana där golv-till-tak-spjälor som man gärna byggde överallt på tidigt 70-tal. Äntligen är de jäkla styggelserna jämnade med det gräsliga laminatgolvet. Det som ännu inte blivit omlagt.

På lördagkvällen behandlade jag min onda nacke med Ripasso. På en pinnstol.

På söndagen spenderade jag en del tid i byggmarknader för att hitta taklister som skulle kunna passa ihop med den underliga sort som vi har överallt här hemma.

Resten av dagen sågade och skruvade jag golvlister. Och sedan möblerade jag barnens nya lekrum. En liten stund senare upplevde jag en stund av sann lycka;
Två barn satt vid ett bord i nya lekrummet. Den ena övade på alfabetet och den andre ritade dinosaurier. Det tredje barnet satt och lyssnade på musik. I lekrummet. På övervåningen. Alla tre, fullständigt upptagna, tysta och lugna.

Sann lycka.

Och så var det lördag igen.

Det här med att jobba heltid....är jobbigt. ( Tänkte ni säkert nu att jag skulle skriva men nej. Eller jo, det gjorde jag ju )
Det är hur som helst inte så himla jobbigt. Inte när man trallande åker till sitt arbete varje dag för att man trivs som fisken i vattnet. Inte EN gång har jag känt att jag fan inte orkar ge mig av, utan varje gång jag sätter mig i min lilla oranga skrothög är jag...bara nöjd liksom. Det är fantastiskt.

Men heltidsjobbandet har förändrat mina sovvanor. På mina sena veckor är jag uppe halva nätterna och på de tidiga somnar jag där det råkar finnas en någorlunda plan yta.
Oftast soffan, fast igår hade jag hämtning av gänget + granne och sedan var det full kalabalik hela eftermiddagen medan min man var ute och tjoade till det med några kompisar.

När han kom hem framåt nattkröken fann han huset i en JÄVLA röra, med intorkad, orörd middag i köket ( min - jag hinner ju aldrig äta innan de små.....liven somnat ) och mig fann han sovandes på golvet i minstingarnas rum. Med Barbapappa som kudde och fortfarande i full arbetsmundering.

Jag har all världens ork till exakt klockan åtta. Då dör det ut och jag söker upp första bästa yta att däcka på.
Och idag är det lördag. Den dagen och kvällen där ALLT skall hinnas med! Umgås, fixa, simskola, leka med alla vänner, varauppesentochhatrevligt, dricka vin utan att någon kan säga något... Ja, osv.

Jag har haft så trevligt idag att jag är helt slut. Så nu dricker jag kaffe för nu jävlar skall det bli lördag kväll, och jag skall sitta på en pinnstol hela tiden för att hålla mig vaken. Jävlar vad trevligt det skall bli!