I efterkyrklig anda har jag funderat på en sak.... Jag skall på begravning i nästa vecka för min farmors "pojkvän" ( säger man "pojkvän" när paret ifråga är över 90 år? ). Min fina, annorlunda farmor lever inte längre.
Hon var en glasmänniska. Hon hade ingen insida eller utsida, hon sa precis det hon tänkte i den sekund tanken drabbade henne. Det fanns liksom inget dolt där. Att ha glasmänniskor som nära släktingar kan vara praktiskt och bra, man vet alltid vad de känner och tänker just då och jag vet att hon äskade mig helt villkorslöst och detsamma gjorde jag henne. Även om hon retade livet ur mig allt som oftast med sin störande ärlighet och rättframhet.
En gång hade hon gett mig trosor i present och dagarna efter var jag hemma hos henne och farfar. Jag var kanske 10-12 år och just den dagen hade jag kjol på mig.
-"Har du på dig trosorna du fick?" frågade hon och lyfte upp min kjol för att se efter. Jag DOG av skam men farmor var bara nyfiken, hon ville bara kolla ju. Inget konstigt alls. Det var ju bara vi. Hon, farfar och jag. Vi som faktiskt var familj och älskade varandra så som man gör.
Många år senare blev hon änka. Min farfar dog den 3:e januari när mina föräldrar, min man, jag och min ena syster satt på ett plan hem från Italien.
Ytterligare år senare träffade hon en annan karl. Denna "pojkvän". Hon föll pladask - som det heter - för hans charm, vänlighet och stiliga yttre.
När jag blir gammal kan jag kanske mer sätta mig in i charmen hos en ganska tyst gubbe med väldigt grått hår och rullator.
Men min farmor levde sina sista år, lycklig, med denne söte, snälle lille gubbe och för det och för henne skall jag på begravning.
Men jag funderade ju på en sak inledningsvis. Och som sagt - i efterkyrklig anda - HUR funkar det i himlen nu? Skall farfar och "pojkvännen" slåss? Det måste ju bli en herrans massa intriger däruppe?
Himmelen är alltså en enda stor julfest med jobbet?
4 kommentarer:
Ja, herre jösses, då vill jag inte ens tänka på hur det kommer att bli för våran nya "Dallas-familj" när det är dags för alla dem att mötas igen...
exakt den tros historian hände mig med ungefär vid 11-12 årsåldern!!
Alltså... jag tror att man inte ens vet vad ordet "slåss" och "ilska" är när man är i "efterlivet" man är bara genomsköljd av kärlek och kan bara ge kärlek. Så de håller nog sams... Däremot tänker jag ofta på det här med hur man begraver. Om jag gifter om mig när jag är låt oss säga 81.... och sedan dör, ska jag då begravas med Attila eller med min senaste man, om Attila dött och vi inte skiljts alltså?
och ja just det; jag är nog också en glasmänniska. Tack för att du satte ord på det, jag har länge undrat vad jag är.
Skicka en kommentar