Det kanske tar några dagar innan det sjunker in...?

I morse vaknade vi av telefonen. När det händer brukar det vara någon av svägerskorna som behöver hjälp med något men idag var det en vän till min man. En egenföretagande vän, snart 30 år gammal och som vi varit delägare med. Denna karl stressar som en dåre. Han jobbar jämt och röker två paket om dagen och alla har varnat honom. En vacker dag så klarar du inte mer...

-"Hej! Du, kan du hjälpa mig med en grej! Jag har lite mycket, jag är på sjukhuset och har haft en hjärtinfarkt men jag skulle träffa den nya kocken nu på morgonen. Kan du ta hand om det?"
-"Ehhh..."mumlade min man. "Herregud, skit i kocken! Hur MÅR du"?
-"Jorå, det är bra. Jag skulle behöva komma hem bara, hur länge måste man vara kvar, tror du?"
-"Eh, ganska länge tror jag..en vecka eller något...det beror väl på. Fast du måste ju ta det lugnt nu!"
-"Jajaja, jag skall. Men vi hörs, jag måste sluta nu. Jag har några samtal att ringa. Måste fixa personal och så. Ciao!"

Och så kocken reaktion;

-"VA!? Har han fått hjärtinfarkt!? Vad fan! Här hittar man äntligen en bra delägare och så går han och dör!"
-"Nej, han är inte..."
-"FAN!"

Jag är nöjd med vårt beslut att lämna restaurangbranchen.