Fast barnen älskar det....

Det finns fördelar med radhuslivet. Jag intalar mig det. Jag vill att det skall finnas.

Det är lättskött ( =tråkigt ).
Det är...eh...fan vet. Det är inte min grej. Jag vill ha halvfärdiga projekt överallt, jag behöver plats att kunna sätta nya saker på. Sådana grejer som jag sedan ångrar och vill ta bort. Jag behöver skjul. Skjul är vackert.

Jag vill inte få order om att garagen skall målas. Det gör väl jag när jag känner för det! Jag vill inte ens HA ett garage. Och OM jag nu skall måla mitt garage vill jag själv bestämma kulör!
Jag skulle kunna tänka mig att riva mitt garage och ha en hängmatta där i stället. Eller ett skjul.
Jag vill ha en egen parkering som är ledig när jag kommer hem, inte snurra runt och leta plats för den lilla oranga Clion.
( den är för övrigt avkatedraliserad nu. Jag lämnade endast ett dinglande kors för att impa på svärmor )

Jag bidar min tid. En vacker dag - när mina söner är stora/starka nog- skall jag köpa ett hus. Ett gammalt knarrigt ett med sneda golv och väggar och byggt av virke som är av helkonstiga dimensioner och när man skall byta ut något måste man jaga i evigheter. Trädgården skall vara igenväxt av gamla äppelträd och rosor. Det skall finnas stenar och lövträd och det skall finnas en berså. Och mängder av skjul.

Med det i åtanke så trivs jag här i radhusträsket. Typ.