Det finns de som syr.

De finns folk som gillar att sy, fast de inte är så duktiga. Så finns det folk som är duktiga. Och det finns folk som är duktiga och tycker det är tråkigt. Sen finns det folk som tycker det är kul ibland, de som har tålamod och mäter och sånt.

Sen finns det folk som jag. Vi har en jättebra symaskin och tusen miljarder tillbehör. Vi har ett syskrin som vilken gammal farmor som helst skulle ge sin högra fot för. Vi köper tyger skitofta och har stora planer. Men det slutar ALLTID med att vi sitter där ( och ja, jag må vara ensam i världen om detta beteende men jag pratar i vi-form. Så jag inte känner mig ensam ) och svär över undertråd som går av, trassel och nålar i fingrarna.
Vi mäter inte. Vi kör på ögonmått. Vi nålar alldeles för snålt. Vi hatar att sy. Helt enkelt så hatar vi det. Men vi gör det ändå och inte blir det vackert.

Vi har också män som är tålmodiga och inte säger så mycket när vi köper tyg. Som inte höjer på ögonbrynen utan snällt gör plats för alla halvfärdiga, sönderklippta löpmeter tyg som stuvas in i garderober och förråd. För "att göra färdigt senare".

Om man skulle skaffa sig en husarrest. Herrejösses vad jag hade haft att göra. Och så många svordomar jag hade yttrat. Men det hade kanske funnits plats i garderoben för min mans kalsonger. Så kan de få flytta upp från lådan under sängen.
Ringa misshandel ger väl kanske sånt? Jag är övertygad om att min man ställer upp på att bli ringa misshandlad.