Ledig dag. Så....skönt...

Kattttastrooof!

Jag har dessutom haft grannpojken hela dagen då föräldrarna var iväg. En supergo liten 6-åring. Eller, han VAR. Nu är han lite för hemmastadd här och är lika tyken mot mig som min förstfödde.

4-åringen kör med hot och är inte helt främmande för fraser som jag då själv aldrig sagt till min Moder.

-"Kan du PLOCKA upp din jacka! SLÄNG den inte på golvet!" fräser jag för tusende gången.
-"Håll käften och plocka upp den själv!" får jag till svar.

Den helt felaktiga reaktionen här vore ju att brista ut i hysteriskt gapskratt. Så det gjorde jag.

Hela dagen har gått i samma tecken. Ungarna har varit griniga och bråkat, de har varit rastlösa och småtrötta och jag har varit mest arg och skällt. Eller fått hysteriska skrattanfall när de hävt ur sig sina värstheter.

Hur kan man göra så himla fel när man VET exakt hur man bör göra rätt? Min hjärna har ingen som helst kontroll över mina reaktioner. Hör det till den här störningen som man får när barn nr 1 föds?
Den där störningen som gör att man blir masochist och blind och tycker att ens ungar är små ljuvligheter som berikar ens liv när det egentligen är raka motsatsen. De är orsaken till ens förfall och åldrande. De är små massförstörelsevapen förpackade i god lukt och dösöta ansikten. Det VET man ju också men ändå älskar man dem så det gör ONT och man skulle kasta sig utför ett stup för deras skull.

Hur det nu skulle hjälpa dem? Men man skulle göra det.