Jag bor i radhus. Ett sånt med trädgårdar på ett par kvadratmeter som gränsar mot varandra likt en fängelserastgård.
Man hör då grannarnas samtal. Vi har de mittemot. Det äldre paret som är ytterst vänliga och artiga mot varandra. Mannen tackar när frugan kommer ut med 11-kaffet, de samtalar och kommer överens om den lilla häckens klippning, de diskuterar middagen och de pratar lågmält. Så som man säkert gör om man är uppväxt i den här här miljön.
Vi har småbarnsfamiljen (ENbarnsfamiljen) snett till höger som är så pedagogiska så man nästan vill gå dit och slåss.. Och så han bredvid som bara lagar allt, klipper, fixar och är så himla ordentlig att hälften vore för mycket.
Jag är från landet. Jag är van vid oändliga ägor...nåja...och inga grannar...nåja... Min man - turken - är uppväxt i lägenhet men som sagt; turk som han är; man skriker och gormar och så gör ju alla så vem skall bry sig?? Ingen fattar väl ändå vad man säger.
Jag har svårt att ställa om mig till denna hänsyn vad gäller samtal men jag kommer på i efterhand att det här med "happy endings", det här med muttor och att vi är smårasistiska (fast väldigt roliga) KAN eventuellt besvära våra stackars radhusgrannar. Vi har pratat om cp-dockor och misshandlande lärare som om det vore världens grymmaste grejer (ja, men man behöver nog ha hört argumenten - det ÄR bra grejer) och jag inser nu att det där KAN ha låtit underligt och det KAN ha förklarat den plötsliga tystnaden hos ALLA grannar.
Jag behöver bo i ödemarken. Jag och mina åsikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar