Vår dumsnåla flytt.

När vi flyttade från vår lägenhet till huset hade vi flyttfirma. Och städfirma och ändå var det ju självklart jobbigt. Jag bokade det hela utan att rådfråga maken för det finns vissa saker han bara inte förstår sig på.

När vi nu skulle flytta från huset in i Svenska Hjärtanmiljön gjorde jag skitmisstaget att rådfråga min min man om hjälpen vi skulle anlita. Vilda protester utbröt. Vi skulle minsann klara det själva, det var väl inget att snacka om. För då sparade vi ju minsann flera tusen. Och ja; flera tusen ( säg 7-8 ) är ju stora pengar i sammanhanget om man betänker att vi sålde vårt hus för dryga 4 miljoner och köpte oss in i Svenska Hjärtan för en miljon mindre. I sammanhanget bör man ju spara in 7 tusen.

-"Min bror har ju en släpkärra och många kan hjälpa till" försökte maken övertyga. Skeptiskt som fan och med villkoret att -"Jag bär fan inte en endaste lådjävel" blev det så flyttdags.

Eftersom vi heller inte skulle ha någon hjälp att måla, tapetsera och fixa i Svenska Hjärtan så spenderades all tid där och inte så mycket tid fanns att packa.

När flyttlaget dök upp framåt förmiddagen ( det var kl 09.00. Assyrisk tid ) stod jag i panik och vräkte ner grejer huller om buller i kartonger som jag inte hann skriva på.
Och flyttlaget, ja. Det bestod av;
1 svåger. En tyst och sansad man som aldrig klagar eller egentligen har någon som helst åsikt.
2 av makens syskonbarn. Ett par killar i 20-årsåldern med ont överallt. Törstiga, hungriga och fan vet vad det var med dem hela tiden.
1 syskonbarn till. En kille på 12 år som helst bara bar tomma kartonger.
Min man och jag och en släpkärra.

Vi dundrade fram och tillbaks hela dagen, folk kom och gick och in i Svenska hjärtan for 18 blattar som pratar konstigt och viftar med händerna. Vissa körde fram och tillbaks i gamla skrothögar med några kartonger i bagaget. Andra kom med mat och fika eller stod bara utanför och kedjerökte. Och pratade högt. På sånt där terroristspråk.

Jag; som inte hade hunnit duscha på evigheter och dessutom var sjuk, hade flottigt hår och en sjal på skallen. Jag stod mest och såg lidande, blek, skamsen och tärd ut medan karlarna pratade och kånkade.

Och jag vet vad grannarna tänkte. Jag vet.

Men "när man bor så här nära så måste man ju umgås"så jag hoppas vid All...Gud att jag får en chans att visa att vi faktiskt passar perfekt in här i Svenska Hjärtan. Jag hoppas att vi faktiskt KOMMER att passa in...