Den efterlängtade batteribytarkillen från larmbolaget kom som lovat idag. En lång, mager, småsur kille som verkade anse att han hade ett väldigt avancerat jobb. Lite högdragen sådär.
Efter att ha visat honom in i den lilla klädkammaren där larmcentralen sitter frågade jag om han möjligtvis hade någon extra nyckel som jag kunde få.
Han tittade skeptiskt på mig och sa;
-"Njäe...men du kan ju använda denna" och pekade på nyckeln som låg ovanpå skåpet. Generad som fan försökte jag rädda skinnet och fick ur mig;
-"Jahaaa, är DEN till skåpet?!" och insåg att jag faktiskt är totalt efterbliven. Nej, Äjj-Käjj, nyckeln som ligger fullt synlig ovanpå det lilla låsta plåtskåpet i klädkammaren är nog troligtvis INTE till det låsta skåpet utan till cykeln i förrådet 2 våningar ner. Ute.
Batteribytarkillen ignorerade mig under resten av tiden och sa inte ens hejdå när han gick. Jag hade svårt att motstå frestelsen att börja prata om kvantfysik för att bevisa min stora intellektuella kapacitet. Jag visste att det inte skulle sluta som jag tänkt mig ändå. Högdragna människor gör mig korkad. Det är bara att acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar