Minstingen - det orange barnet- och jag har spenderat lite tid på sjukhus för att operera ut hans halsmandlar och göra en skrapning av någon körtel i näsan.
Det är inte det allra jätteroligaste att se sin unge bli sövd. Att narkos kan vara farligt, att de kan råka skära av honom halva halsen medan de pratar om någon slampig doktor på julfesten eller att något annat kan gå fel, sånt funderar man ju inte på. Det händer ju inte oss såklart men det här med sövningen... Aaah, det är vidrigt!
När man är 4 år och liten och tanig är man så extra liten i en sjukhussäng. När man sen får medel så ögonen vänder sig upp i skallen och försvinner...ja då gråter mamman som om sista stunden på jorden var kommen. För det hade den varit om du försvann från mig unge!
Men ok. Något dygn senare med noll sömn känns det rätt välkommet med en undergång. Då skulle jag i alla fall få sova...
Fast här satt jag. En fredagkväll med det där jävla ljudet av små bilar som far tvärs över vardagsrumsgolvet, en livlig orange unge som bråkar med sina bröder och livet är som det bör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar