Att man då aldrig blir vuxen?!

På lunchen idag kollade jag telefonen och såg att jag hade ett meddelande från mamma. Jag lyssnade av det och hon lät väldigt allvarlig.

-"Hej, det är mamma. Jag skulle vilja prata lite med dig, så hör av dig när du kan" ungefär sådär. Och efter en kort paus kom: -"Puss och kram"

Jag blev helt kall! Mamma lämnar sällan meddelande på telefonsvarare. Hon visste dessutom att jag jobbade.

Vad FAN har jag GJORT!? Första tankarna var genast att försöka komma på om hon hade någon anledning att skälla på mig men jag insåg ju efter ett tag att jag faktiskt är 34 år, har tre ungar och bor 10 mil ifrån henne och pappa. Jag tror inte mamma har skällt på mig på 10 år. ( Förvisso var hon ganska...skarp i tonen när jag råkade bli gravid när vår nr 2 var 2 månader... Nu slutade det där inte så väl..eller förresten; det beror väl kanske på hur man ser det.
Fast nu är jag inte gravid så jag uteslöt skäll för just det. )

Jag tappade i alla fall aptiten och vågade inte ringa upp henne förrän jag - i skallen -gått igenom alla möjliga eventuella dödsfall och katastrofer som kunde ha inträffat i Bullerbyn.

När jag så tog samlat mig nog för att ta emot dödsbudet så visade det sig att hon mest ville säga att de saknade oss och sådär... Och att hönshuset snart var klart och att de lyft upp en segelbåt i trädgården och förankrat i marken för att göra sjörövarskepp till barnbarnen att leka i. Och sådär. Sånt där vanligt. Som de gör.

Men vad ÄR det med mammor och dess förmåga att skrämma skiten ur en? Jag blev 4 år med en gång och kände mig lika skyldig som den gången jag väckte hela familjen för att jag hällt te i min systers öra när hon sov. Eller som när jag käkade upp mammas Novalucol som hämnd för att de tagit hem den där skrikiga ungen från första början. Jag visste ju att jag skulle få skit för det där....