Min absolut största skräck...

...är pedofiler. Dessa djävular.

Jag har alltid varit lite nojjig när ungarna varit ute, de har aldrig fått vara ute utan tillsyn men de två äldsta har fått gå till sina kompisar som bor runt hörnet. Då har jag kollat så de kom fram och sedan gått dit efter ett tag för att se så de är kvar. Och sen gått med dem hem.

Så för några veckor sedan våldtogs en liten pojke bara några minuters gångväg från vårt hus. Det hjälpte ju knappast min paranoia. Jag har vakat som en hök över barnen och förfasats över de föräldrar som INTE gjort det, vi har haft ungar som ringt på där föräldern TIMMAR senare ringt och lugnt undrat om Kalle är hos oss. Kalle är 6 år.

Idag var min 7-åring på sitt livs första disco. Och jag var med och som en hök gick jag runt och vakade över alla ungar som inte just höll sig till klungan. Koncentrerad som jag var på alla andras ungar (de vars föräldrar inte var där) så tappade jag bort mitt eget barn. Den kvarten det tog innan jag hittade honom höll på att ta knäcken på mig. Jag tvingade okända människor att leta efter mitt barn och det gjorde de. Med stor oro satte ett sökande igång. Alla vet ju vad som hänt i området.

Minuter senare hittade jag honom i en vrå vid dansgolvet. Glad och obekymrad var han. Som han bör. Och jag vet inte VARIFRÅN jag fick kraft att inte kasta mig om halsen på honom och böla helt okontrollerat. Han hade väl aldrig förlåtit mig då inför alla tjejer och coola fotbollskompisar.

Jag avblåste sökandet och tog med honom hem.

Och sedan hörde jag på nyheterna att de (troligtvis) gripit djävulen som våldtagit den där pojken.

Men jag kommer aldrig vara lugn efter detta.

Kanske om jag vetat att jag har jättefula barn som ingen pedofil vill ha...