Jag ser ljuset i tunneln.

I assyriska välden gör man vissa besök av plikt. Man går hem till folk som fått barn, som har flyttat, som gjort någon stor renovering hemma eller för att deras dotter/son har gift sig, för att önska glad påsk eller god jul. Bl. a. Detta kan vara folk som man ändå träffar ofta hemma hos svärmor t. ex men ett grattis räknas inte förrän man fått det i sitt eget hem.
I vissa fall är det inte jätteroligt.
I andra fall är det det.
Som idag.
Vi hade besök av min mans kusin, hans fru och deras två barn. Varför vet jag inte riktigt, det skulle kunna vara för både barn eller flytt - jag frågade inte. Vi fick en present och det får gärna täcka hela alltet.

De är trevliga som sagt och det bästa av allt är att de har små barn, mindre än våra, den yngsta är snart ett år och pillar på ALLT. Han river, drar, välter, bankar, sölar, kladdar och är precis så asjobbig som ungar i den åldern är.
Han rev våra blomkrukor, slet i skålarna på bordet, bankade med leksakerna i bordskivan och dreglade tuggat kex i ryamattan.
Föräldrarna var svettiga, besvärade och bad om ursäkt hundra gånger var. Vi satt allihop och balanserade kaffekoppar, assietter, kakfat och sockerskålar i händerna för att ungen inte skulle få tag på dem.

Och jag njöt! Det gjorde ingenting alls. Låt ungen kleta och riva!
Jag insåg att när jag städat upp efter detta barn så skulle det dröja lääänge innan detta hände igen. Jag insåg att jag inte lever mitt i det där längre, det där som tar knäcken på en och som gör att man börjar kallsvettas så fort man träder in i någon annans hem.
Jag ser ljuset i tunneln.