En idyllisk söndag.

För ett tag sedan påbörjades ett projekt. När vi flyttade in i Svenska Hjärtan valdes en grå färg till äldste sonens rum. Det skulle vara planeter och herregud så jag har försökt att hänga upp tavlor, lampor, planeter och lägga mattor som skulle ordna till kvinnofängelsekänslan i det där rummet.

Lönlöst.

Och jag har inte fått gjort något åt det. Förrän jag testade enklaste grejen:
"Får jag måla om i ditt rum?"
"Neeeej!"
"Men du vet; om jag gör det så måste du sova i vårt rum för det kommer lukta färg."
"Åh? Ok. Måla."
"Jag behöver hänga upp din säng i luften också"
"Varför?"
"Så du får plats med mer leksaker"
(Läs; så att jag kanstuvainenmassamöblersomjagintevillslängaochsomintegåruppgenomvindsluckan)
"Ah. Ok. Gör det!"

Så jag målade om. I 3 olika gröna. Från ljus limegrön till mer riktig limefärg. Skitsnyggt. Och så kom det till sängen.
En skraltig IKEAsäng kan man inte hänga upp på väggen. Så man bygger en ram för den att vila på.
På något vis hade jag sen fått för mig att jag kunde fräsa.
Det kan jag inte. Till största delen beror de nog på att jag inte har några verktyg för detta. Då blir det ännu konstigare att jag tror att jag vet hur man fräser. Kanske blandar jag ihop det med svarvning. Jag har en svarv. Fast jag hade i detta fall inte tänkt svarva något.

När så sängen var klar testade äldste sonen den och bröt ihop i förtvivlad gråt.
"Vill ni att jag skall DÖ!?"
"Eh...nej, det vill vi ju inte...?"
"Och varför skall jag sova skithögt upp så jag kommer slå ihjäl mig då!?"

Så jag gav mig på symaskinen. En bitter ovän sedan länge men ungen skall ju ha gardiner. En miljon trassel och svordomar senare har vi ett rum med snygga väggar, snygga gardiner och loftsäng. Som sparar nog golvyta för att få plats med en madrass med en ilsken 6-åring på.