En sorgens dag.

Det var med sorg jag vaknade i morse, det var slutet på en era. Sista avsnittet av Desperate housewives.

Jag jobbade kväll, vilket innebär att jag slutar ca 20.45 men det brukar dra över tiden. Inte ens med den godaste vilja hinner jag hem på ca 10 minuter. Mitt rekord är 14 minuter. Därför var det inte så himla noga att mitt företags pengar stämde idag, skit i röran jag lämnade efter mig, jag är ändå först på plats i morgon. Jag och min sötaste bästis som mycket väl förstår storheten i denna händelse. Men som själv inte tittar. (ingen är perfekt)

Jag smet alltså. Lämnade henne med röra och pengar och kastade mig i min lilla skrotiga katedral till bil (den som är full med kors, Jesusbilder och annat krafs som följde med på köpet) och styrde kosan hemåt. Mot den bra TV:n därnere. Den var bokad i förtid.

Min väg hemåt är normalt kantad av rödljus och folk som kör sakta. Detta vet jag och jag skramlar tålmodigt vid varje rödljus och hoppas att ljudet från skrotkatedralen inte överstiger stadens bullergräns.

Men idag! Idag var alla trafikljus gröna! Som om Moder Natur var på min sida. Som om Hon förstod. Jag körde hem på 12 minuter. Och detta trots att jag plötsligt fick möte. På en enkelriktad gata. Lätt överraskad, och inte allt för rädd om min bil, körde jag en sväng upp på trottoaren och tog mig runt den stora, gröna pick-upen med en 123-årig tant bakom (eller mer under) ratten. Med en tilltryckt backspegel seglade jag sedan vidare genom min gröna våg och sladdade in till Kanal 5 och min bästaplats i soffans divandel.

Men nu är det över. Husfruarna har spritts för vinden och jag är bara tom.