När man har 3 små barn med diverse aktiviteter, jobbar heltid med oregelbundna arbetstider dessutom och ett hem att ta hand om..ja, då får ju något bli lidande i livet. Man är ju inte mer än människa...
Först lider jag. Mina naglar är inte alls så fina som jag vill, min löpträning som jag så jävla jätteduktigt satte i gång med har fullständigt ebbat ut i ett evig "imorgon", och alla projekt som involverar mina tapetrullar och målarfärger ligger och ruttnar bort i någon del av hjärnan som aldrig kommer till användning...
Och sedan lider hemmet...som i min fantasi är fläckfritt och skinande med säsongsbetonade attiraljer, det dammar igen, de ärtgröna vårdetaljerna skriker ilsket och bortglömt i höstmörkret och krukväxterna består av pinnar då bladen ligger tragiskt vissnade på golvet under fönsterbrädorna.
Men då har jag ju alla mina vänner. Och min familj. De prioriterar jag ju.
Jag skickar uppmuntrande sms och kort när någon går igenom jobbiga saker,
jag hör av mig så fort jag kan för att småprata,
jag tar mig tid att fika
och skicka paket som jag lovat
och jag kommer ihåg varenda födelsedag.
Dessutom har jag full koll på allas barns födelsedagar och namnsdagar och gratulerar på lämpligt sätt.
Detta gör jag. Tills jag sätter mig ner och tänker en stund. Då inser jag;
att om inte Facebook funnits hade jag inte kommit ihåg en enda födelsedag. Knappt min egen.
När någon går igenom något jobbigt tänker jag alltid att jag skall höra av mig. Men så kommer något emellan. Och sen något mer. Och så något annat. Och tillslut har jag glömt det. Tillsjag kommer på det en dag och då kan jag inte med att höra av mig för att det har gått så lång tid.
Jag fikar aldrig med någon. För på mina få lediga stunder MÅSTE jag ta mig till tandläkaren, till doktorn, till banken eller bara stendö i soffan för jag är så trött. Eller så har jag migrän. Det har jag ofta.
Jag har inslagna och skickfärdiga paket och julklappar till folk från flera år tillbaks i skåpen. Det där jävla "imorgon" eller ""snart" infaller ju inte. Ever!
Jag har en hel jävla massa skrivna och frankerade kort och brev i en låda. Den kan jag inte ens öppna utan att få ont i magen av dåligt samvete.
Jag har inte en aning hur gamla folks barn är. Jag måste alltid tänka en evighet för att komma på om min mellanson är född den 6:e eller 7:e mars. (Jag är osäker nu med) Och ibland har jag glömt av om folk har ett eller två barn. Och födelseår på dem...hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha
"Det är tanken som räknas" säger man. Och är det så, då är jag Heliga Äjj-Käjj och kommer föräras en plats på en tron i himmelriket.
4 kommentarer:
Hörruduru, stopp nu.
Andas.
Sedan löser sig resten.
men vi gillar dig ändå...
(och är nog snudd på likadana själva va' om vi ska vara helt ärliga...?)
;-)
Håller med föregående som kommenterat: andas! Och visst känner vi alla precis just som du till och från. Ibland är livet skit, och ibland är det helt jäkla underbart. Det gäller bara att stå ut under tiden livet inte är så rosenrött. Hang in there!
Kram,
Anita
Vi är alla väldigt glada och tacksamma för Facebook och bloggar.
Livet idag är ohälsosamt speedat och massor av människor går omkring med dåligt samvete för det som inte görs.
Jag tycker att vi skulle starta en klubb: "Vi gör det bästa vi kan och det är gott nog!"
Måsten och borden har en ful ovana att sticka upp sina små ansikten oavsett var i livet vi befinner oss. Det kommer alltid att finnas möjlighet att ha dåligt samvete om vi vill det.
Min dotters valspråk på bloggen är: Not perfect - but good enough!
Det tycker jag att alla stressade nutidsmänniskor - speciellt ni med barn i uppväxtåldern - ska finna ro i - och sluta plåga er med det ni INTE gör. Tänk på allt det ni gör i stället :)
Skicka en kommentar