Jag skyller väl på stress då...

Idag var min äldste son med mig på jobbet. Vad fan hände där?! Hur fick jag en så jäkla trevlig unge? Oblyg, initiativrik och med en slutledningsförmåga som sätter många i skuggan. Subjektivt har han ju alltid varit fantastisk. Nu är han det ju rent objektivt också.

Ja, jag är heeelt opartisk.

Det ger mig dåligt samvete. Hur kan jag inte ha märkt att denna pojke i massan av barn därhemma är en liten person med stor personlighet. Hur fan kan jag inte ha fattat det förrän ungen snart fyller 8 år!?

Jag har hela tiden sagt att jag inte gillar bebisar och att jag sett fram emot att faktiskt umgås med ungarna. Men jag har väl inte haft någon plan för när jag tänkt börja med detta. Idag var en brutal påminnelse om att det verkligen är dags.

I vår åker jag, min man och min äldsting till Florens för att hälsa på min syster. Bara vi. Idag insåg jag att jag inte åker med min man och en av ungarna utan med två personer. Det är fan tragiskt hur trög jag är!