Ett par av ungarna är yngre än min mellanson, typ 4 eller ngt, små i alla fall. Föräldrarna har jag eventuellt sett någon gång i dörren el på luciatåget på dagis och barnen har jag väl sagt hej till något fler ggr.
När man så har kalas och dessa barn kommer in med sin förälder som säger ett snabbt "Hejdå, ses sen" till ungen och sen ger sig av, HUR i hela fridens dagar tänker man då?!
Om min lille son blir ledsen/slår sig/längtar hem, då kommer denna okända människa eventuellt att försöka trösta honom, och eventuellt vet min son då vem hon är och går med på det hela?
Om min lille son blir bajjenödig, då finns ju denna okända människa som torkar honom i arslet, samtidigt som hon har koll på de 12 andra barnen.
Om min son inte uppför sig, om han bråkar, bryter mot reglerna i leklandet så kommer denna okända människa att tillrättavisa honom på ett himla bra sätt. Precis som hon gör med de andra 12 pojkarna. Ensam med de andra 12 pojkarna så funkar det där nog som på räls.
Skadar han sig på riktigt så har denna morsa inte en jävla chans att få tag på mig, mest för att hon inte har en endaste jävla aning om vad vi heter eller bor.
Av 13 små pojkar - en del syskonpar förvisso, så stannade EN förälder kvar och hon är en vän till mig och hennes ungar är supergoa och känner mig.
Föräldrarna till de allra bråkigaste ungarna fixade skjuts med andra - jag är HES av att "tillrättavisa" (ja, från början - men till slut RYTA åt) dessa ungar.
Curlingföräldrar? Tss, den enda curlingföräldern jag träffat på är mig själv. Resten är mer Bouleföräldrar. Släng i väg ungen och hoppas den träffar något vettigt.
Denna dag kräver sin Amarone. Och med något glas i kroppen väljer jag att tro att det märkliga beteendet beror på att de anser att jag verkar vara en så otroligt makalös person med otroligt välartade barn så att jag klarar naturligtvis detta galant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar