Min klant.

Den mellersta av mina 3, han som glatt upplyste fröknarna på storebrors fritids att "undej sina tjosoj haj min mamma ett jövhål" han är en sådan klantig unge att jag börjar undra...

Han kan stå helt still och inte röra sig och ändå slå sig. Han petade mig i ögat en gång så han rev sönder hornhinnan och jag fick gå med ögonlapp i en vecka. Idag vaknade han klockan 5 på morgonen och därmed ökar hans chanser för tillbud avsevärt. Han hann att slå sig ungefär 300 ggr innan läggdags, i duschen halkade han, han slant med tandborsten så han började blöda och när så ungen äntligen var i säng så skulle jag pussa honom godnatt. Då reser han sig med blixtens hastighet och skallar mig på näsan så jag vrålar av smärta.

När man samtidigt bölar så tårarna spruta och då blöder näsblod så ser det söligt ut. När man är 5 år och har orsakat sin mamma denna skada blir man förtvivlad. När jag hängde över toalettstolen så späddes blodet ut ytterligare med det gamla kissvattnet (för vem spolar efter sig, liksom?) och såg troligen skräckinjagande ut för 3 små barn som naturligtvis följde efter mig.

Så då samlar man sig snabbt som moder. Man proppar in halva dassrullen i sin blålila näsa, tar första bästa handduk för att samla upp/dölja blodstänk på golv, dörr och väggar och så tröstar man. Eller ja. Man försöker. Ju närmre jag kom barnen desto mer skrek de av skräck.

5-åringen var förtvivlad och ylade "förlåt mamma" om och om igen. 3-åringen bara gallskrek och 7-åringen trodde att jag redan hade dött.

"-Det gör inget, jag vet att det inte var meningen, jag mår bra, det gör inte ont" upprepar jag gång på gång på gång med blod i hela ansiktet, på tröjan, på händer och armar och med en näsa vitt uppspärrad av 27 ark toapapper. Och så älskar man dem mer än något annat, trots all jävla kaos, smärta och hysteri de orsakar.

Eventuellt älskar jag dem i morgon när jag vaknar också men det är under förutsättning att min näsa har sin naturliga potatisform. Och färg.

Min absolut största skräck...

...är pedofiler. Dessa djävular.

Jag har alltid varit lite nojjig när ungarna varit ute, de har aldrig fått vara ute utan tillsyn men de två äldsta har fått gå till sina kompisar som bor runt hörnet. Då har jag kollat så de kom fram och sedan gått dit efter ett tag för att se så de är kvar. Och sen gått med dem hem.

Så för några veckor sedan våldtogs en liten pojke bara några minuters gångväg från vårt hus. Det hjälpte ju knappast min paranoia. Jag har vakat som en hök över barnen och förfasats över de föräldrar som INTE gjort det, vi har haft ungar som ringt på där föräldern TIMMAR senare ringt och lugnt undrat om Kalle är hos oss. Kalle är 6 år.

Idag var min 7-åring på sitt livs första disco. Och jag var med och som en hök gick jag runt och vakade över alla ungar som inte just höll sig till klungan. Koncentrerad som jag var på alla andras ungar (de vars föräldrar inte var där) så tappade jag bort mitt eget barn. Den kvarten det tog innan jag hittade honom höll på att ta knäcken på mig. Jag tvingade okända människor att leta efter mitt barn och det gjorde de. Med stor oro satte ett sökande igång. Alla vet ju vad som hänt i området.

Minuter senare hittade jag honom i en vrå vid dansgolvet. Glad och obekymrad var han. Som han bör. Och jag vet inte VARIFRÅN jag fick kraft att inte kasta mig om halsen på honom och böla helt okontrollerat. Han hade väl aldrig förlåtit mig då inför alla tjejer och coola fotbollskompisar.

Jag avblåste sökandet och tog med honom hem.

Och sedan hörde jag på nyheterna att de (troligtvis) gripit djävulen som våldtagit den där pojken.

Men jag kommer aldrig vara lugn efter detta.

Kanske om jag vetat att jag har jättefula barn som ingen pedofil vill ha...

Skit i att det ekar...

I vardagsrummet har jag en ryamatta (ja, jag - därför att det är jag som bestämmer vad som skall finnas i detta hem, sen bor det 5 pers här men det är ändå jag som har mattan. Typ) under soffbordet.

Den blir ordentligt dammsugen 2 ggr i veckan av en väldigt bra dammsugare. Fast idag var jag lite extra ambitiös och gjorde om ena fotbollsmålet till piskställning. SÅ jävla ÄCKLIGT!

Ur mattan föll 2 sandlådor, en konstgräsfotbollsplan, 14 veckors fredagsmys och lika många veckors lördagsgodis, en hel festfrisyr av hårnålar och så en halv toupé på det. Dammet som yrde hade kunnat kväva grannen om de varit utomhus.

Snuskmattan hänger kvar utomhus och jag är nu rätt skeptisk över att sova i mitt sovrum med den fina vita heltäckningsmattan...

I min piskiver utvecklade jag ett allmänt agg emot tyg och slet ner gardinerna och funderar på att klä in soffan i plast.

Gör om-gör rätt.

Earth hour... jag var ju med såklart men nu så här i efterhand inser jag att jag inte gjorde någon som helst nytta.
Vi släckte och stängde av tv:n men jag glömde alla våra miljövidriga element. Direktverkande el som man ju kör i dessa 60-talsradhus.
Modem/router, digitalboxar på stand-by, klockradio, datorladdare och allt annat. Jag glömde. Så nu får vi göra om.

I vilket fall; ikväll satt hela familjen i en timma och spelade "finns i sjön" i stearinsken. Eller nja, vi hade inte behövt tända ett enda ljus för här i Svenska hjärtan var Earth hour inte så jäkla poppis. Gatlampor och utebelysning hade gett ljus nog att se korten.

Men tanken var ju god.

A men DU, då?! Värsta grymma comebacken, liksom.

Jag har en snart-sju-åring. Han är så JÄVLA dramatisk att jag smäller av! Och förpubertal.

Världens vanligaste konversation i detta hem:
-"AAAAAJJJJJ, jag har så OOONTT!!! VRÅÅÅÅÅÅL, BRÖÖÖLLLL!"
-"Men HERREGUD, vad händer!? Vad har du gjort??" frågar en förfärad mamma med andan i halsen, beredd att kasta undan tigrar, mördare och ångvälten som kört över barnet.
-"Det SVIDER på min läpp!!" vrålar den förpubertala dramatikern.
-"Men ÄR du inte KLOK?! Lugna NER dig! Du skrämmer ju LIVET ur oss för lite SVID!" säger en ilsken, lättad mamma.
-"MEEEEN ÅÅÅÅÅH!!!" vrålar barnet medan han faller ihop i en hög på golvet.
-"Får man inte ha ONT i det här huset, eller!?!?" vrålar han vidare medan han slänger grejer runt sig och sprakar i väggar och golv.
-"LUGNA dig!" "Jo, man får naturligtvis ha ONT men du spelar ju över så det är LÖJLIGT! säger den ilskan mamman.
-"...Aaaa, men DU då!?" ryter ungen.
-"Vaddå, JAG då?" undrar den ilskan mamman.
-"Aaa, bara för DU är så himla bra och aldrig har ont!"
-"Hahahahahahahahahahahahahahaha" svarar den pedagogiska mamman. Mot sin vilja. Men vad fan skall man göra!?

Jag ser ljuset i tunneln.

I assyriska välden gör man vissa besök av plikt. Man går hem till folk som fått barn, som har flyttat, som gjort någon stor renovering hemma eller för att deras dotter/son har gift sig, för att önska glad påsk eller god jul. Bl. a. Detta kan vara folk som man ändå träffar ofta hemma hos svärmor t. ex men ett grattis räknas inte förrän man fått det i sitt eget hem.
I vissa fall är det inte jätteroligt.
I andra fall är det det.
Som idag.
Vi hade besök av min mans kusin, hans fru och deras två barn. Varför vet jag inte riktigt, det skulle kunna vara för både barn eller flytt - jag frågade inte. Vi fick en present och det får gärna täcka hela alltet.

De är trevliga som sagt och det bästa av allt är att de har små barn, mindre än våra, den yngsta är snart ett år och pillar på ALLT. Han river, drar, välter, bankar, sölar, kladdar och är precis så asjobbig som ungar i den åldern är.
Han rev våra blomkrukor, slet i skålarna på bordet, bankade med leksakerna i bordskivan och dreglade tuggat kex i ryamattan.
Föräldrarna var svettiga, besvärade och bad om ursäkt hundra gånger var. Vi satt allihop och balanserade kaffekoppar, assietter, kakfat och sockerskålar i händerna för att ungen inte skulle få tag på dem.

Och jag njöt! Det gjorde ingenting alls. Låt ungen kleta och riva!
Jag insåg att när jag städat upp efter detta barn så skulle det dröja lääänge innan detta hände igen. Jag insåg att jag inte lever mitt i det där längre, det där som tar knäcken på en och som gör att man börjar kallsvettas så fort man träder in i någon annans hem.
Jag ser ljuset i tunneln.

För att folk fattar trögt!

På Facebook lade jag ikväll ut ett foto på en svensk flagga och jag fick då ett par arga meddelande om att jag är rasist.

So?

De hade lika gärna kunnat skriva "Du har fötter, ditt svin!" För visa mig den människa som inte har en tanke om hur en viss nationalitet är.
Alla är rasister. Alla har sin åsikt om andra.
Man blir som man umgås...
Norrmän är trevliga och gillar brunost. Finnar bastar och dricker sprit. Danskar är glada och dricker massor med öl.
Fransmän pratar inte engelska. Italienare är kära i sina mammor. Svenskar är tillbakadragna och lojala. Assyrier är flockdjur och följer maniskt gamla traditioner.

Om man skall beskylla mig för något så får man vara lite mer specifik. Inte snacka självklarheter. För visst är jag rasist. Visst har jag fötter.

Dock är min svenska flagga inte något bevis för att jag är en ond människa. Den är en symbol för firande - för bröllop, sorg, födelsedagar, glädje och segrar.

Jag kan hissa min flagga och ändå ge varje individ en ärlig chans. Trots att jag - som alla andra - är rasist.
Alla flaggor är välkomna att hissas bredvid min.

Jorå, jobba heltid med småbarn. Grymt lyckat.

Idag har jag varit ledig. Resten av veckan jobbar jag sent, vilket innebär att jag inte träffar ett av mina barn förrän på lördag morgon. Jag sover när han vaknar och går till skolan (han gör inte detta själv då han är 6 år men alltså; pappan går upp), och han sover när jag kommer hem. De två andra träffar jag på förmiddagen eftersom de inte går i skolan så de lämnas därmed sent till dagis.

Då -på dessa lediga dagar- överkompenserar man/jag. Jag blir en sörja av husmoderlighet och kvalitetstid. En tid som jag undrar om någon av oss egentligen uppskattar?

På mina lediga dagar får han en frukost som är löjligt överdådig - han vill ändå helst ha flingor men äter av mina bacon, äggröra och 8 sorters pannkakor. För att vara snäll.
På mina lediga dagar är han löjligt välklädd. För att jag då har tid att stryka skjortor. Fast han hellre vill ha sin gamla Star Warströja men tar ändå skjortan. För att vara snäll.
Det bakas.
Jag suger på att baka och vår ugn är helkonstig. Men han rör, blandar och knådar trots att ingen av oss egentligen tycker det är roligt. Dessutom är det lååångt godare med köpebröd.
Jag läser saga - trots att jag nästan somnar av min egen röst och han hellre spelar dataspel.

Vi bygger Lego och pysslar, det tycker vi båda är roligt i ca 30 minuter, sedan vill jag spela Farmville och han ringa på hos grannen. Men vi håller på i timmar ändå.
Han; för att vara snäll.
Jag; för att jag har dåligt samvete.

Sedan gör vi egna talgbollar till fåglarna. Trots att han skiter i fåglar och jag lika gärna kan köpa färdig fågelmat.

Sedan åker vi skridskor. Som jag hatar och han visserligen älskar -men i min iver att roa det älskade barnet- lånar jag in två barn att leka med och råkar därför slarva bort mitt eget. Honom fann jag 15 minuter senare i full gråt. Hemma hos lånebarnens mamma. I samma upplösningstillstånd som jag själv var i då jag trodde han gått genom isen.

Nu är lediga dagen snart över och både han och jag har 4,5 dagar på oss att vila inför nästa dust av kvalitétstid.

Jo, han försöker ju...

Jag brukar köpa Faktum ett par gånger i månaden. Det är en tidning som säljs till förmån för - och av - hemlösa. Den kommer ut 1 gång i månaden så det är inte så att jag köper flera ex för att jag är trög utan för att jag helt enkelt tycker/tror/inbillar mig att jag hjälper försäljaren.
Jag läser dem sällan. De gånger jag tittar i tidningen är den bra men den skildrar en verklighet som jag inte klarar av. Jag är en mes och får ont i magen. Eftersom jag inte har möjlighet att göra så mycket väljer jag att sticka huvudet i sanden.

Men ja, jag köper tidningen och intalar mig att försäljaren sparar de ihoptjänade kronorna för att någon gång kunna få ett drägligare liv.

Igår var jag på Systembolaget och där utanför brukar de sälja tidningen. Snacka om självplågeri...
Jag hade inga kontanter utan tog ut 50 kr av kassören.
-"Till en Faktum" meddelade jag helt onödigt, eftersom killen i kassan troligen skiter i vad jag skall göra med min extra slant. Dessutom var han upptagen med att räkna ut vad 435+50 skulle bli för summa.

Så på väg ut köpte jag Faktum. Den ganska bedagade mannen tackade hjärtligt och innan jag hunnit få upp mina påsar som jag ställt ifrån mig så störtade han in på Systembolaget.

Troligen har han ett förvaringsfack där inne där han lägger sina pengar tills han får råd att skaffa lägenhet och ta upp kontakten med sina försummade barn.

It wasn't me.

Jag och de två äldsta har handlat arslena av oss idag.

-"Nu är jag helt slutkörd" upplyste Äldste den otrevliga damen i kassan i en butik.

När vi så var klara och skulle hem i snökaoset (jag läser Aftonbladet) så hade någon parkerat så jävla nära min bil att det var stört omöjligt att ta sig in på förarplatsen.

Jag fick krångla mig in där bak, åla mig i vinterjackan som fastnade i allt, tappade en stövel, svor och slog mig... Nej, så var det ju inte. Jag hade stoora bilen. Man kliver bekvämt in där bak, går fram mellan sätena och dimper ner i förarsätet med äran i behåll.
Trots detta retar det mig.
Men då tyckte jag mig se ett märke, ett fult ett, i lacken på den idiotparkerade bilen. Så jag öppnade bildörren för att titta efter. Och mycket riktigt. Ett stort, fult ett.

Det är så tråkigt när sånt där händer...