Då har jag lite att göra då.

För ett tag sedan så grävde jag bort en rabatt på framsidan huset. I den stod någon stor buske med stammar tjocka som lår och någon risig ros.

När allt var borta såg man hur väggen såg ut så då var planen att måla om. Häromdagen började jag då att skrapa men insåg snabbt att det var en del brädor som behövde bytas. Så vi köpte virke som jag har sågat till idag, det gick relativt snabbt - vi skulle ju bara byta "locken". Men så plockade jag loss en av de gamla panelbrädorna och såg att det nog var läge att byta en del av de undre också. Vilket var av någon märklig dimension som jag aldrig sett.

Tja, då får vi byta all panel.

Och pappen bakom såg ju skabbig ut. Då byter vi den med. Fast isoleringen. Den var jag ju tvungen att kolla. Dumt av mig. Den såg ut som skrumpen kartong.

Ok. Då får vi plocka ner alla stuprör och rännor för att komma åt...men de är så skabbiga att jag tvivlar på att vi får fast dem igen även om vi skulle vilja...

Ja. Dåså. Allt för en jävla buske, hade den fått stå kvar hade detta aldrig hänt!

Jag har fortfarande semester...

...fast nu på hemmaplan, där utsikten inte är lika fin.

Och pappan till barnen jobbar så det är jag och de tre små pojkarna. Jag har utarbetat en teknik som ännu är i sin linda men resultaten är hittills goda. Jag har aldrig gjort lumpen men jag tror mig köra militära medel.

Vid besök i mataffären t.ex. Då börjar vi med uppställning hemma, där reglerna gås igenom. Sedan tar vi en uppställning till utanför affären. De skall stå på ett led och titta på mig (inte för nära varandra så de kan slåss eller nypas) och när jag pratat färdigt skall alla säga att de förstått. (Detta brukar orsaka att folk som går förbi saktar ner och höjer lite på ögonbrynen.)

I upplägget ingår en belöning av något slag. Och ibland ett hot. Jag brukar också säga:

"Hur många händer har jag?

"Två" svarar barnen i kör.

"Och hur många är det?" frågar jag.

"En för lite" svarar de lydigt.

Och sedan handlar vi. På led och med mig sist så jag har uppsikt. 7-åringen får marschera först - för det är bara han som kan vänster och höger.

"Höger" beordrar jag från längst bak i ledet

"Yoghurt!" beordrar jag sedan.

Då kan det uppstå en lätt oordning då det skall diskuteras vilken sort de vill ha men när detta är över återgår vi till ledet.

Och på detta vis tar vi oss igenom Ica Maxi utan utbrott, nedrivna hyllor eller skrik och bråk.

Ibland är belöningen glass. Då får de den. Ibland är det att de skall få leka med grannen (som de ändå gör jämt) eller att jag tar fram det heliga smålegot som är bortplockat sedan länge då det alltid slutar i att de pilliga byggena ligger i bitar över hela huset. Ibland är belöningen att jag jagar dem genom huset och brottar ner dem. (Den snabbast avklarade belöningen) Eller att vi skall leka "fågel, fisk eller mittemellanjum".

Nu har jag dessutom gjort en whiteboardtavla där vi tar tid på DS-spelande och TV-tittande och markerar för varje barn hur länge de spelat/tittat. (med hjälp av en äggklocka håller vi oss inom tidsramarna) Denna tavla skall även utvecklas till att inbegripa upplockning av egna smutsiga kallingar, inte slänga jackan på golvet i hallen...och sånt.

Men jag märker att jag har en lång väg kvar innan jag bemästrar tekniken, för idag frågade 7-åringen;

"Men om JAG är ordentlig och de andra flaxar omkring och skriker; får inte JAG någon glass då?"

Nu jobbar jag på ett sätt att undvika kollektiv bestraffning, eller snarare kollektiv icke-belöning. Mest för min egen del för jag skulle troligen inte överleva det utbrottet som det oranga barnet skulle få om han fick titta på när bröderna fick glass och inte han.

Men jag kan säkert hitta NÅGOT fel hos dem alla för att motivera uteblivandet av belöning.

Semester...

Jag har semester. Och stackars mig som måste fira den här;

Usch, att behöva sitta och stirra på detta vareviga dag. Det här är hos min mamma och pappa, själv är jag inte uppväxt här utan fram tills jag var 18 bodde de i 5:e huset åt höger. Det var närmre havet. Fatta själva hur störd man hade blivit över att gå så här jäkla långt för att bada varje dag!? Tur man slapp det lidandet.

Men sedan flyttade de. Utan en tanke på barnbarnen. Vad skall de bli av dem, liksom?

Mina 3 pojkar (ja, 4 egentligen för jag kan nog räkna in maken) gråter floder nu när vi råkar befinna oss hemma i Göteborg. De vill vara hos mormor och morfar! Min mamma och pappa är världens bästa mormor och morfar. Inte på samma sätt som alla andra säger, utan på riktigt.

Här är vi ute på havet för att barnen ville fiska;

Troligen så dog pappa av tristess och mamma frös halvt ihjäl. Trots detta, och trots att de båda mycket väl visste att det inte fanns en endaste fisk att uppbåda så satt de snällt och drev medan en 7-åring, en 5-åring och 3-åring älskade varje sekund.

Tidigare på dagen hade vi alla lastat in oss och åkt i en timma för att besöka Nordens ark. Mamma gjorde matsäck och pappa betalade (man skulle kunna tro att de är assyrier) och barnen for omkring och var överlyckliga. Medan jag gillade de coola djuren

så var de lyckligast över närkontakt med kaniner och får. Och bin.

Och skogen. Min mamma får en helt vanlig skogspromenad att bli ett äventyr som ingen unge kommer över så lätt. Vare sig man är 3 eller 36 år.

Det är helt obegripligt att jag har det så bra. Vad i herrans namn har jag gjort för att förtjäna detta?!

Min klant.

Den mellersta av mina 3, han som glatt upplyste fröknarna på storebrors fritids att "undej sina tjosoj haj min mamma ett jövhål" han är en sådan klantig unge att jag börjar undra...

Han kan stå helt still och inte röra sig och ändå slå sig. Han petade mig i ögat en gång så han rev sönder hornhinnan och jag fick gå med ögonlapp i en vecka. Idag vaknade han klockan 5 på morgonen och därmed ökar hans chanser för tillbud avsevärt. Han hann att slå sig ungefär 300 ggr innan läggdags, i duschen halkade han, han slant med tandborsten så han började blöda och när så ungen äntligen var i säng så skulle jag pussa honom godnatt. Då reser han sig med blixtens hastighet och skallar mig på näsan så jag vrålar av smärta.

När man samtidigt bölar så tårarna spruta och då blöder näsblod så ser det söligt ut. När man är 5 år och har orsakat sin mamma denna skada blir man förtvivlad. När jag hängde över toalettstolen så späddes blodet ut ytterligare med det gamla kissvattnet (för vem spolar efter sig, liksom?) och såg troligen skräckinjagande ut för 3 små barn som naturligtvis följde efter mig.

Så då samlar man sig snabbt som moder. Man proppar in halva dassrullen i sin blålila näsa, tar första bästa handduk för att samla upp/dölja blodstänk på golv, dörr och väggar och så tröstar man. Eller ja. Man försöker. Ju närmre jag kom barnen desto mer skrek de av skräck.

5-åringen var förtvivlad och ylade "förlåt mamma" om och om igen. 3-åringen bara gallskrek och 7-åringen trodde att jag redan hade dött.

"-Det gör inget, jag vet att det inte var meningen, jag mår bra, det gör inte ont" upprepar jag gång på gång på gång med blod i hela ansiktet, på tröjan, på händer och armar och med en näsa vitt uppspärrad av 27 ark toapapper. Och så älskar man dem mer än något annat, trots all jävla kaos, smärta och hysteri de orsakar.

Eventuellt älskar jag dem i morgon när jag vaknar också men det är under förutsättning att min näsa har sin naturliga potatisform. Och färg.

Min absolut största skräck...

...är pedofiler. Dessa djävular.

Jag har alltid varit lite nojjig när ungarna varit ute, de har aldrig fått vara ute utan tillsyn men de två äldsta har fått gå till sina kompisar som bor runt hörnet. Då har jag kollat så de kom fram och sedan gått dit efter ett tag för att se så de är kvar. Och sen gått med dem hem.

Så för några veckor sedan våldtogs en liten pojke bara några minuters gångväg från vårt hus. Det hjälpte ju knappast min paranoia. Jag har vakat som en hök över barnen och förfasats över de föräldrar som INTE gjort det, vi har haft ungar som ringt på där föräldern TIMMAR senare ringt och lugnt undrat om Kalle är hos oss. Kalle är 6 år.

Idag var min 7-åring på sitt livs första disco. Och jag var med och som en hök gick jag runt och vakade över alla ungar som inte just höll sig till klungan. Koncentrerad som jag var på alla andras ungar (de vars föräldrar inte var där) så tappade jag bort mitt eget barn. Den kvarten det tog innan jag hittade honom höll på att ta knäcken på mig. Jag tvingade okända människor att leta efter mitt barn och det gjorde de. Med stor oro satte ett sökande igång. Alla vet ju vad som hänt i området.

Minuter senare hittade jag honom i en vrå vid dansgolvet. Glad och obekymrad var han. Som han bör. Och jag vet inte VARIFRÅN jag fick kraft att inte kasta mig om halsen på honom och böla helt okontrollerat. Han hade väl aldrig förlåtit mig då inför alla tjejer och coola fotbollskompisar.

Jag avblåste sökandet och tog med honom hem.

Och sedan hörde jag på nyheterna att de (troligtvis) gripit djävulen som våldtagit den där pojken.

Men jag kommer aldrig vara lugn efter detta.

Kanske om jag vetat att jag har jättefula barn som ingen pedofil vill ha...

Skit i att det ekar...

I vardagsrummet har jag en ryamatta (ja, jag - därför att det är jag som bestämmer vad som skall finnas i detta hem, sen bor det 5 pers här men det är ändå jag som har mattan. Typ) under soffbordet.

Den blir ordentligt dammsugen 2 ggr i veckan av en väldigt bra dammsugare. Fast idag var jag lite extra ambitiös och gjorde om ena fotbollsmålet till piskställning. SÅ jävla ÄCKLIGT!

Ur mattan föll 2 sandlådor, en konstgräsfotbollsplan, 14 veckors fredagsmys och lika många veckors lördagsgodis, en hel festfrisyr av hårnålar och så en halv toupé på det. Dammet som yrde hade kunnat kväva grannen om de varit utomhus.

Snuskmattan hänger kvar utomhus och jag är nu rätt skeptisk över att sova i mitt sovrum med den fina vita heltäckningsmattan...

I min piskiver utvecklade jag ett allmänt agg emot tyg och slet ner gardinerna och funderar på att klä in soffan i plast.

Gör om-gör rätt.

Earth hour... jag var ju med såklart men nu så här i efterhand inser jag att jag inte gjorde någon som helst nytta.
Vi släckte och stängde av tv:n men jag glömde alla våra miljövidriga element. Direktverkande el som man ju kör i dessa 60-talsradhus.
Modem/router, digitalboxar på stand-by, klockradio, datorladdare och allt annat. Jag glömde. Så nu får vi göra om.

I vilket fall; ikväll satt hela familjen i en timma och spelade "finns i sjön" i stearinsken. Eller nja, vi hade inte behövt tända ett enda ljus för här i Svenska hjärtan var Earth hour inte så jäkla poppis. Gatlampor och utebelysning hade gett ljus nog att se korten.

Men tanken var ju god.

A men DU, då?! Värsta grymma comebacken, liksom.

Jag har en snart-sju-åring. Han är så JÄVLA dramatisk att jag smäller av! Och förpubertal.

Världens vanligaste konversation i detta hem:
-"AAAAAJJJJJ, jag har så OOONTT!!! VRÅÅÅÅÅÅL, BRÖÖÖLLLL!"
-"Men HERREGUD, vad händer!? Vad har du gjort??" frågar en förfärad mamma med andan i halsen, beredd att kasta undan tigrar, mördare och ångvälten som kört över barnet.
-"Det SVIDER på min läpp!!" vrålar den förpubertala dramatikern.
-"Men ÄR du inte KLOK?! Lugna NER dig! Du skrämmer ju LIVET ur oss för lite SVID!" säger en ilsken, lättad mamma.
-"MEEEEN ÅÅÅÅÅH!!!" vrålar barnet medan han faller ihop i en hög på golvet.
-"Får man inte ha ONT i det här huset, eller!?!?" vrålar han vidare medan han slänger grejer runt sig och sprakar i väggar och golv.
-"LUGNA dig!" "Jo, man får naturligtvis ha ONT men du spelar ju över så det är LÖJLIGT! säger den ilskan mamman.
-"...Aaaa, men DU då!?" ryter ungen.
-"Vaddå, JAG då?" undrar den ilskan mamman.
-"Aaa, bara för DU är så himla bra och aldrig har ont!"
-"Hahahahahahahahahahahahahahaha" svarar den pedagogiska mamman. Mot sin vilja. Men vad fan skall man göra!?

Jag ser ljuset i tunneln.

I assyriska välden gör man vissa besök av plikt. Man går hem till folk som fått barn, som har flyttat, som gjort någon stor renovering hemma eller för att deras dotter/son har gift sig, för att önska glad påsk eller god jul. Bl. a. Detta kan vara folk som man ändå träffar ofta hemma hos svärmor t. ex men ett grattis räknas inte förrän man fått det i sitt eget hem.
I vissa fall är det inte jätteroligt.
I andra fall är det det.
Som idag.
Vi hade besök av min mans kusin, hans fru och deras två barn. Varför vet jag inte riktigt, det skulle kunna vara för både barn eller flytt - jag frågade inte. Vi fick en present och det får gärna täcka hela alltet.

De är trevliga som sagt och det bästa av allt är att de har små barn, mindre än våra, den yngsta är snart ett år och pillar på ALLT. Han river, drar, välter, bankar, sölar, kladdar och är precis så asjobbig som ungar i den åldern är.
Han rev våra blomkrukor, slet i skålarna på bordet, bankade med leksakerna i bordskivan och dreglade tuggat kex i ryamattan.
Föräldrarna var svettiga, besvärade och bad om ursäkt hundra gånger var. Vi satt allihop och balanserade kaffekoppar, assietter, kakfat och sockerskålar i händerna för att ungen inte skulle få tag på dem.

Och jag njöt! Det gjorde ingenting alls. Låt ungen kleta och riva!
Jag insåg att när jag städat upp efter detta barn så skulle det dröja lääänge innan detta hände igen. Jag insåg att jag inte lever mitt i det där längre, det där som tar knäcken på en och som gör att man börjar kallsvettas så fort man träder in i någon annans hem.
Jag ser ljuset i tunneln.

För att folk fattar trögt!

På Facebook lade jag ikväll ut ett foto på en svensk flagga och jag fick då ett par arga meddelande om att jag är rasist.

So?

De hade lika gärna kunnat skriva "Du har fötter, ditt svin!" För visa mig den människa som inte har en tanke om hur en viss nationalitet är.
Alla är rasister. Alla har sin åsikt om andra.
Man blir som man umgås...
Norrmän är trevliga och gillar brunost. Finnar bastar och dricker sprit. Danskar är glada och dricker massor med öl.
Fransmän pratar inte engelska. Italienare är kära i sina mammor. Svenskar är tillbakadragna och lojala. Assyrier är flockdjur och följer maniskt gamla traditioner.

Om man skall beskylla mig för något så får man vara lite mer specifik. Inte snacka självklarheter. För visst är jag rasist. Visst har jag fötter.

Dock är min svenska flagga inte något bevis för att jag är en ond människa. Den är en symbol för firande - för bröllop, sorg, födelsedagar, glädje och segrar.

Jag kan hissa min flagga och ändå ge varje individ en ärlig chans. Trots att jag - som alla andra - är rasist.
Alla flaggor är välkomna att hissas bredvid min.