Klockan är kvart i sex på morgonen...

Oranga barnet gnäller: "Maammaaa..."

Mamman grymtar: " Det är natt fortfarande, sov en stund till"

Gnällandet tystnar en liten stund och övergår sen i gråt.

Mamman: "Vad är det, gubben? Kom in hit"

Oranga barnet: "Det gååj inte!"

Mamman: suckar "Varför inte det?"

Oranga barnet "Det slutaj aldjig jinna snooj"

Mamman: "Snor? Rinner det snor? Suckar Hur mycket kan det vara liksom?"

Oranga barnet: "Jättemycket"

Mamman muttrar irriterat och masar sig ur sängen och går in till Oranga barnets rum och tänder i taket. Då drabbas hon genast av helvetets alla samvetskval över att hon varit irriterad på den lilla 4-åringen som satt nedsmetad med blod. Det var blod i håret, på pyjamasen, kudden, täcket, madrassen.. Det droppade från hans händer och rann nerför haka och mun, utblandat med dreggel och tårar.

Efter ett dygn på sjukhus är nu allt ok igen och vi har återgått till att sitta framför tv:n i soffan här hemma. Då blödningen avtog ganska snabbt är teorin att någon skorpa lossat i näsan. Veta får vi aldrig då det Oranga barnet, som tappert gick med på precis vad som helst under förra sjukhusvistelsen, nu fått nog av sjukvården och VÄGRADE tillåta någon enda människa röra honom. 

Den ungen kan vara enveten som ingen annan, han kan också vara hysterisk och slåss, han kan enormt mycket fula ord och han använde hela sin repertoar till alla som närmade sig honom. 

Hans mamma är inte så mycket sämre. Vi har därför spenderat ett dygn i ett eget rum, längst bort i korridoren utan att egentligen prata med någon annan än varandra. Det var inte vänlighet som gjorde att så många i personalen sa ett innerligt hejdå till oss när vi gick.

Det var ren lättnad.

Man får uppskatta det lilla.

Det är väldigt osocialt det här med VAB. Mina ungar är *tar i trä* , sällan sjuka och när de är det brukar vi pussla. Jag tar förmiddagen och åker till jobbet när pappan kommer hem så jag blir sällan så här isolerad.

Det lilla oranga barnet är lite piggare idag och bad just om en bulle. Jag föreslog då en utflykt till den närliggande bensinstationen och fick därmed en anledning att ta mig ur de vidrigt fula mjukiskläderna.

Det hade ju kanske varit roligare att fika någon annanstans men nu är det så att min bil, den groteska lilla skithögen som jag köpte för att ha över en sommar ( för 4 år sedan ) inte har pajjat helt ännu så därmed är den ej skrotad.
Men den har 3 vinterdäck och ett sommardäck efter en punktering för några veckor sedan. Den har heller ingen värme, fast det är relativt lätt åtgärdat då en säkring har gått. Och det i sin tur beror på att jag skulle använda startkablar för ett tag sedan men råkade tappa ena kabeln ner i motorn. Fast nu är det så att jag inte har det där lilla verktyget man tar ut säkringarna med, och längre än så har jag inte kommit. Jag kunde ju inte veta att det skulle bli vinter och så...
Den läcker dessutom in vatten lite här och var så de där skvalpande pölarna i varje litet fack och språng i kupén är numera isblock. Och så har ju låset pajjat.
Ja, och så är det ju det där med körförbudet på den då. Det som försvinner så fort jag lämnar in den för att byta styrled och sedan besiktigar den igen.

Så. Det blir en promenad. För att köpa en bulle och för att småprata lite om vädret med personalen - som inte har någon annanstans att ta vägen utan måste vara trevliga mot mig.

...och lite mera VAB...

Jag undrar hur barn funkar egentligen? Jag kör det lilla livet till ett sjukhus där de plågar och skär i honom och orsakar att han får döont och inte kan äta, prata eller dricka och ändå gillar han mig. Ändå är det jag som får trösta och mig han inte slutar klänga på?

...och lite VAB nurå...

Minstingen - det orange barnet- och jag har spenderat lite tid på sjukhus för att operera ut hans halsmandlar och göra en skrapning av någon körtel i näsan.

Det är inte det allra jätteroligaste att se sin unge bli sövd. Att narkos kan vara farligt, att de kan råka skära av honom halva halsen medan de pratar om någon slampig doktor på julfesten eller att något annat kan gå fel, sånt funderar man ju inte på. Det händer ju inte oss såklart men det här med sövningen... Aaah, det är vidrigt!
När man är 4 år och liten och tanig är man så extra liten i en sjukhussäng. När man sen får medel så ögonen vänder sig upp i skallen och försvinner...ja då gråter mamman som om sista stunden på jorden var kommen. För det hade den varit om du försvann från mig unge!

Men ok. Något dygn senare med noll sömn känns det rätt välkommet med en undergång. Då skulle jag i alla fall få sova...
Fast här satt jag. En fredagkväll med det där jävla ljudet av små bilar som far tvärs över vardagsrumsgolvet, en livlig orange unge som bråkar med sina bröder och livet är som det bör.

I'm back!

...tja...det har jag ju sagt ett par gånger nu men just i detta fall har jag fått liv i min dator efter 2 månaders dödhet.

Mitt förra inlägg var ju lite bittert, inte så bittert som det faktiskt verkade nu när jag läste det, jag är inte särskilt deppig men visst har det änna (som vi säger i Götet) varit lite mycket det senaste.

Min man och jag har varit gifta i 10 år nu i januari. Vi firar det genom att fylla i en ansökan om äktenskapsskillnad. Jag är - trots allt - nöjd med min effektivitet. På 11 år har jag hunnit gå från singel till förlovad till gift till 3-barnsmamma, husägare 2 ggr (totalt 4 flyttar). Bytt jobb ett par ggr och nu hunnit med att bli separerad och innan året är slut; skild.

Och med detta sagt så funderar jag lite över min framtid. Om jag skulle ge mig in i politiken kanske? Jag skall ha som enda partifråga att byta ut alla veckodagar mot lördagar. Småpartier utan en enda vettig grej på partiprogrammet verkar ju väldigt now. Troligen hinner jag också med att både lämna och hämta barnen på dagis och fritids inom dess öppettider också. Jag tänker mig att en del jobb hemifrån skulle kunna funka?

Eller så jobbar jag kvar där jag faktiskt trivs väldigt bra. Det är också ett alternativ. Vi får se...

Men det blir nog snarare väldigt varmt i evigheten....

När man har 3 små barn med diverse aktiviteter, jobbar heltid med oregelbundna arbetstider dessutom och ett hem att ta hand om..ja, då får ju något bli lidande i livet. Man är ju inte mer än människa...

Först lider jag. Mina naglar är inte alls så fina som jag vill, min löpträning som jag så jävla jätteduktigt satte i gång med har fullständigt ebbat ut i ett evig "imorgon", och alla projekt som involverar mina tapetrullar och målarfärger ligger och ruttnar bort i någon del av hjärnan som aldrig kommer till användning...

Och sedan lider hemmet...som i min fantasi är fläckfritt och skinande med säsongsbetonade attiraljer, det dammar igen, de ärtgröna vårdetaljerna skriker ilsket och bortglömt i höstmörkret och krukväxterna består av pinnar då bladen ligger tragiskt vissnade på golvet under fönsterbrädorna.

Men då har jag ju alla mina vänner. Och min familj. De prioriterar jag ju.
Jag skickar uppmuntrande sms och kort när någon går igenom jobbiga saker,
jag hör av mig så fort jag kan för att småprata,
jag tar mig tid att fika
och skicka paket som jag lovat
och jag kommer ihåg varenda födelsedag.
Dessutom har jag full koll på allas barns födelsedagar och namnsdagar och gratulerar på lämpligt sätt.

Detta gör jag. Tills jag sätter mig ner och tänker en stund. Då inser jag;
att om inte Facebook funnits hade jag inte kommit ihåg en enda födelsedag. Knappt min egen.
När någon går igenom något jobbigt tänker jag alltid att jag skall höra av mig. Men så kommer något emellan. Och sen något mer. Och så något annat. Och tillslut har jag glömt det. Tillsjag kommer på det en dag och då kan jag inte med att höra av mig för att det har gått så lång tid.
Jag fikar aldrig med någon. För på mina få lediga stunder MÅSTE jag ta mig till tandläkaren, till doktorn, till banken eller bara stendö i soffan för jag är så trött. Eller så har jag migrän. Det har jag ofta.
Jag har inslagna och skickfärdiga paket och julklappar till folk från flera år tillbaks i skåpen. Det där jävla "imorgon" eller ""snart"  infaller ju inte. Ever!
Jag har en hel jävla massa skrivna och frankerade kort och brev i en låda. Den kan jag inte ens öppna utan att få ont i magen av dåligt samvete.
Jag har inte en aning hur gamla folks barn är. Jag måste alltid tänka en evighet för att komma på om min mellanson är född den 6:e eller 7:e mars. (Jag är osäker nu med) Och ibland har jag glömt av om folk har ett eller två barn. Och födelseår på dem...hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

"Det är tanken som räknas" säger man. Och är det så, då är jag Heliga Äjj-Käjj och kommer föräras en plats på en tron i himmelriket.

Nu är det jag som skolar om mig...

Jag har haft ont i en tand i någon vecka. Eller egentligen inte i en tand utan i tandköttet ovanpå tanden. Jag har (och detta är jag lite stolt över måste jag erkänna) inte fått mina visdomständer ännu men nu verkar den ena ha påbörjat sitt meningslösa växande.
Detta med följden att tandköttet tar livet av mig. Det strålar ontsomfan upp mot örat och ner mot halsen och lymfkörteln på ena sidan är svullen. Detta har jag behandlat på eget bevåg genom att bita på bomullstussar dränkta i whisky. Detta fick mig nästan att kräkas varje gång och det berodde lika mycket på smaken som på det faktum att tussarna alltid var för stora så jag nästan kvävdes.
Trots detta, tandtrådande, tandpetarpillning och Listerinesköljning, så till den grad att gommarna blödde om jag jag råkade harkla mig, så luktade det fortfarande kadaver i bakre hörnet på munnen.

Så jag bokade en tid hos tandläkaren och vid bokningstillfället var jag noga med att ingående beskriva mitt problem så de skulle ha alla verktyg klara och putsade.
Fick så en tid någon vecka senare, vilket var idag. Tog lite komp från jobbet för att hinna och just innan hemgång hamnade jag i en konflikt med en rabiat kund på jobbet (vissa människor förtjänar en helt egen blogg) och denne skitstövel gjorde att jag blev sen.
Min groteska lilla bil har inte fått slita så hårt sedan den testkördes för första gången ett par decennier sedan och med förra veckans p-bot i minne så hann jag med nöd och näppe slänga på en tia i automaten och rusa upp för trapporna där en sköterska studerade min svettiga, flåsande uppenbarelse en stund och sedan kallade in mig.

"Sååå, vad är problemet" grymtade den 200 år gamle tandläkaren med så märkliga glasögon att mitt stirrande på dem eventuellt kunde misstagas för ett försök till hypnos.
"Ja,alltså, som jag sa när jag bokade.." flåsade jag, fortfarande tagen av de 6 trapporna, och drog mitt stinkade, onda problem igen. Alltmedan farbror tandläkaren "jaha:ade" och "jaså:ade" på så opassande ställen att jag hela tiden fick avbryta mig och kontrollera att det verkligen var mig han lyssnade på.

"Hm, ja, det låter som om du kanske borde boka en tid för undersökning så man får titta på det där" mumlade han.
Medan jag försökte förstå vad han just sagt och fundera på var jag egentligen var så riktade han strålkastaren mot munnen och stack in sina vassa metallprylar i munnen på mig och jag frös med blicken på glasögonen.
"Hm..vi skall ta och spola rent i fickan du har här" mumlade han vidare och stoppade in en pytteliten högtryckstvätt i munnen på mig.
Så körde han den där i 30 sek, bad mig skölja för att sedan, igen, be mig boka en ny tid i receptionen.
Tack och hej.

Jaha, det blir 550 kronor, tack. På kvittot ser jag sedan att Försäkringskassan subventionerat med 300 kr. Alltså; ÅTTAHUNDRAFEMTIO spänn för ett besök på MAX 4 minuter!? Det ger ett timpris på 12750 kr.  TOLVTUSENSJUHUNDRAFEMTIOKRONOR. I timmen. Det är ju förihelvete vansinnigt!

Det är 102 000 kr om dagen.
Och ca 2 miljoner i månaden.
Hur jävla dyra är de där metallpinnarna egentligen?

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann..

Ja, den, ett par läsglasögon, ett stort glas vin (eller helst en flaska) och fjärrkontrollen. Det är det som krävs för att ta sig igenom en film på 4:an. För det tar sin lilla tid

Jag gillar (älskar) romantiska komedier med Jennifer Aniston. Jag bänkar mig och fnissar och beundrar hennes hår och hy och tycker att hon borde vara min bästis. Fast jag är tyvärr mer bästis med bok, läsglasögon och vinglas. Inte med supersnygga, superrika, superkända människor. Jag är dock inte så bitter över det. Jag är 37 år.

I reklampauserna mutar jag tv:n och plockar fram lektyren. Man hinner ett par kapitel i boken, som just är den ni finner i rubriken till detta inlägg. En märklig bok, minst sagt. Underhållande men inte särskilt genialisk som man ibland kan tycka om bra storys. Den här löper på. Som att författaren började skriva och allteftersom sidorna fylldes poppade nya idéer upp i skallen och de hamnade på pränt. Så som jag kan hålla på i ett inlägg här där alla ämnen kan avhandlas om jag inte satte spärr på mig själv. Det är ju lättast i världen att hoppa mellan ämnen. Särskilt om man dricker lite vin.

(Ok, jag är inte den som skall skryta om inlägg nu då det senaste inträffade för..var det ett halvår sedan?)

För att någorlunda samla mig så var tanken med detta att klaga på TV4 och deras filmupplägg:

Programchefen: (ja, el vad fan det nu kan heta) "Vi påbörjar en film. Sedan avbryter vi den, för att sända ett halvtimmeslångt nyhetsprogram som INGEN tittar på [jag återkommer till det] och sen sänder vi resten. Bara för att förvirra folk för ingen i dagens stressade jävla samhälle minns vad som hände för en halvtimme sedan"

Och då. För att återkomma: VEM tittar på nyheter på TV? Om det finns NÅGON människa som INTE läser nyheterna i sin telefon, Ipad, dator osv så är det INTE en person som är uppe till kl 22.00. Då är det en 96-årig person som snusar sött kl 19.00 och som - även om han/hon var vaken -INTE skulle välja att titta på en romantisk komedi med Jennifer Aniston. Jag kan då tycka att det är troligare att denna person tittar på någon av de tidigare sändningarna på någon av våra två eminenta public servicekanaler. (Som dessutom sänder den Danska kortfilmen "En gammal och en dörr" (el något sånt) en lördagkväll på primetime. Detta betalar vi 537 kr (eller nåt) per kvartal för. Jag betalar dessutom mer än de flesta för jag missar alltid den räkningen då det är den ENDA som har förfallodag mitt i månaden och därmed betalar jag alltid en påminnelseavgift.
Ok, jag kan väl inte skylla detta på TV4. Men om jag tar ett glas vin till så kommer jag att kunna det.

Så, för att avrunda; Vi som tittar på romantiska komedier med Jennifer Aniston och hennes hår på lördagkvällar, läser våra nyheter på ANNAT sätt. Vi blir VERKLIGEN, verkligen, verkligen jätteirriterade när detta lättsamma avbryts av skit vi redan läst/hört en halv dag sedan och än värre irritation när man inte har en bättre pausbok än den jag har nu. (dock har jag gott vin)

Och då har jag inte ens fördjupat mig i ämnet "evighetslånga reklamavbrott""

Just sayin'

3 timmars skolavslutning på iskall skolgård lyssnande på ett gäng 6:or som sjöng solo låt efter låt efter låt efter.. När min egen unge slutar ettan. På en annan skola. 

På tal om organisation alltså. 

Skickat från min Samsung Mobil

Det här med skola och förskola...

..är ett stort irritationsmoment. Vi är väldigt nöjda med sönernas dagis och skola så det är inte det, det är hela organisationen som stör mig.

Skol- och förskoleverksamheten är uppbyggd på att folk jobbar 8-17 måndag till fredag. Möjligtvis gör majoriteten av befolkningen det också men MÅNGA har andra arbetstider! Vårdpersonal, handels, kommunal, restaurang...

ALLA öppettider har utökats med åren, till och med Systembolaget, denna halvkommunistiska instutition. Men inte förskolor??

Man har rätt till barnomsorg när man förvärvsarbetar men varför gäller detta bara vissa?
Både jag (som jobbar inom handel) och min man (kommunalt) börjar 6 eller 6.30 (jag ibland, han alltid) och då är inte förskolan öppen. Då gäller det att man har en stor släkt och sanslöst snälla människor runt sig som ställer upp och pallrar sig hem till oss kl 5.30 och sedan fixar i ordning mina 3 pojkar och kör dem dit de skall. När verksamheterna så sakteliga börjar vakna till liv. Eller så är alternativet Hemfrid eller liknande, som har en minimidebitering på 3 timmar,  (vilket jag givetvis förstår) även om vi bara egentligen behöver dem i drygt en timme och därmed kostar morgonen 800-900 spänn. Då är det ju billigare att vabba.... Någon stackars krämpa kan man väl alltid hitta på ungarna.

Och varför måste skolan börja klockan 8? Om allt ändå är uppbyggt på 8-17 så kan väl skolverksamheten börja 10? I alla fall för de ungar som är för små att klara sig själva. Skoldagen är så kort så de hinner ändå klart i god tid innan hämtning och det spelar väl knappast roll om de är på fritids före eller efter skolan?

Och helgerna?? Och alla röda dagar? Och klämdagar? Kvinnor har - oftare än män- arbeten med obekväm arbetstid och jag anmäler fan snart kommunen för diskriminering!!