Jag ser ljuset i tunneln.

I assyriska välden gör man vissa besök av plikt. Man går hem till folk som fått barn, som har flyttat, som gjort någon stor renovering hemma eller för att deras dotter/son har gift sig, för att önska glad påsk eller god jul. Bl. a. Detta kan vara folk som man ändå träffar ofta hemma hos svärmor t. ex men ett grattis räknas inte förrän man fått det i sitt eget hem.
I vissa fall är det inte jätteroligt.
I andra fall är det det.
Som idag.
Vi hade besök av min mans kusin, hans fru och deras två barn. Varför vet jag inte riktigt, det skulle kunna vara för både barn eller flytt - jag frågade inte. Vi fick en present och det får gärna täcka hela alltet.

De är trevliga som sagt och det bästa av allt är att de har små barn, mindre än våra, den yngsta är snart ett år och pillar på ALLT. Han river, drar, välter, bankar, sölar, kladdar och är precis så asjobbig som ungar i den åldern är.
Han rev våra blomkrukor, slet i skålarna på bordet, bankade med leksakerna i bordskivan och dreglade tuggat kex i ryamattan.
Föräldrarna var svettiga, besvärade och bad om ursäkt hundra gånger var. Vi satt allihop och balanserade kaffekoppar, assietter, kakfat och sockerskålar i händerna för att ungen inte skulle få tag på dem.

Och jag njöt! Det gjorde ingenting alls. Låt ungen kleta och riva!
Jag insåg att när jag städat upp efter detta barn så skulle det dröja lääänge innan detta hände igen. Jag insåg att jag inte lever mitt i det där längre, det där som tar knäcken på en och som gör att man börjar kallsvettas så fort man träder in i någon annans hem.
Jag ser ljuset i tunneln.

För att folk fattar trögt!

På Facebook lade jag ikväll ut ett foto på en svensk flagga och jag fick då ett par arga meddelande om att jag är rasist.

So?

De hade lika gärna kunnat skriva "Du har fötter, ditt svin!" För visa mig den människa som inte har en tanke om hur en viss nationalitet är.
Alla är rasister. Alla har sin åsikt om andra.
Man blir som man umgås...
Norrmän är trevliga och gillar brunost. Finnar bastar och dricker sprit. Danskar är glada och dricker massor med öl.
Fransmän pratar inte engelska. Italienare är kära i sina mammor. Svenskar är tillbakadragna och lojala. Assyrier är flockdjur och följer maniskt gamla traditioner.

Om man skall beskylla mig för något så får man vara lite mer specifik. Inte snacka självklarheter. För visst är jag rasist. Visst har jag fötter.

Dock är min svenska flagga inte något bevis för att jag är en ond människa. Den är en symbol för firande - för bröllop, sorg, födelsedagar, glädje och segrar.

Jag kan hissa min flagga och ändå ge varje individ en ärlig chans. Trots att jag - som alla andra - är rasist.
Alla flaggor är välkomna att hissas bredvid min.

Jorå, jobba heltid med småbarn. Grymt lyckat.

Idag har jag varit ledig. Resten av veckan jobbar jag sent, vilket innebär att jag inte träffar ett av mina barn förrän på lördag morgon. Jag sover när han vaknar och går till skolan (han gör inte detta själv då han är 6 år men alltså; pappan går upp), och han sover när jag kommer hem. De två andra träffar jag på förmiddagen eftersom de inte går i skolan så de lämnas därmed sent till dagis.

Då -på dessa lediga dagar- överkompenserar man/jag. Jag blir en sörja av husmoderlighet och kvalitetstid. En tid som jag undrar om någon av oss egentligen uppskattar?

På mina lediga dagar får han en frukost som är löjligt överdådig - han vill ändå helst ha flingor men äter av mina bacon, äggröra och 8 sorters pannkakor. För att vara snäll.
På mina lediga dagar är han löjligt välklädd. För att jag då har tid att stryka skjortor. Fast han hellre vill ha sin gamla Star Warströja men tar ändå skjortan. För att vara snäll.
Det bakas.
Jag suger på att baka och vår ugn är helkonstig. Men han rör, blandar och knådar trots att ingen av oss egentligen tycker det är roligt. Dessutom är det lååångt godare med köpebröd.
Jag läser saga - trots att jag nästan somnar av min egen röst och han hellre spelar dataspel.

Vi bygger Lego och pysslar, det tycker vi båda är roligt i ca 30 minuter, sedan vill jag spela Farmville och han ringa på hos grannen. Men vi håller på i timmar ändå.
Han; för att vara snäll.
Jag; för att jag har dåligt samvete.

Sedan gör vi egna talgbollar till fåglarna. Trots att han skiter i fåglar och jag lika gärna kan köpa färdig fågelmat.

Sedan åker vi skridskor. Som jag hatar och han visserligen älskar -men i min iver att roa det älskade barnet- lånar jag in två barn att leka med och råkar därför slarva bort mitt eget. Honom fann jag 15 minuter senare i full gråt. Hemma hos lånebarnens mamma. I samma upplösningstillstånd som jag själv var i då jag trodde han gått genom isen.

Nu är lediga dagen snart över och både han och jag har 4,5 dagar på oss att vila inför nästa dust av kvalitétstid.

Jo, han försöker ju...

Jag brukar köpa Faktum ett par gånger i månaden. Det är en tidning som säljs till förmån för - och av - hemlösa. Den kommer ut 1 gång i månaden så det är inte så att jag köper flera ex för att jag är trög utan för att jag helt enkelt tycker/tror/inbillar mig att jag hjälper försäljaren.
Jag läser dem sällan. De gånger jag tittar i tidningen är den bra men den skildrar en verklighet som jag inte klarar av. Jag är en mes och får ont i magen. Eftersom jag inte har möjlighet att göra så mycket väljer jag att sticka huvudet i sanden.

Men ja, jag köper tidningen och intalar mig att försäljaren sparar de ihoptjänade kronorna för att någon gång kunna få ett drägligare liv.

Igår var jag på Systembolaget och där utanför brukar de sälja tidningen. Snacka om självplågeri...
Jag hade inga kontanter utan tog ut 50 kr av kassören.
-"Till en Faktum" meddelade jag helt onödigt, eftersom killen i kassan troligen skiter i vad jag skall göra med min extra slant. Dessutom var han upptagen med att räkna ut vad 435+50 skulle bli för summa.

Så på väg ut köpte jag Faktum. Den ganska bedagade mannen tackade hjärtligt och innan jag hunnit få upp mina påsar som jag ställt ifrån mig så störtade han in på Systembolaget.

Troligen har han ett förvaringsfack där inne där han lägger sina pengar tills han får råd att skaffa lägenhet och ta upp kontakten med sina försummade barn.

It wasn't me.

Jag och de två äldsta har handlat arslena av oss idag.

-"Nu är jag helt slutkörd" upplyste Äldste den otrevliga damen i kassan i en butik.

När vi så var klara och skulle hem i snökaoset (jag läser Aftonbladet) så hade någon parkerat så jävla nära min bil att det var stört omöjligt att ta sig in på förarplatsen.

Jag fick krångla mig in där bak, åla mig i vinterjackan som fastnade i allt, tappade en stövel, svor och slog mig... Nej, så var det ju inte. Jag hade stoora bilen. Man kliver bekvämt in där bak, går fram mellan sätena och dimper ner i förarsätet med äran i behåll.
Trots detta retar det mig.
Men då tyckte jag mig se ett märke, ett fult ett, i lacken på den idiotparkerade bilen. Så jag öppnade bildörren för att titta efter. Och mycket riktigt. Ett stort, fult ett.

Det är så tråkigt när sånt där händer...

Osynligt...typ.

Det är nog snyggare utan. Helst helt utan munsår alls men det valet verkar man sällan få.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Det är glitter-tisdag.

Man kan äta glitter.

Eller vara grymt seriös när man sprider det över bordet.

Eller faktiskt ägna sig åt det som var själva tanken; fina glittriga konstverk åt sin mamma.

Eller så är det så att limmet är själva grejen.

Fast jag vill nog påstå att det var glittret.

Jag har glitter över hela huset och det går inte att dammsuga och inte att torka bort. Jag har glitter i ansiktet, i ögonen, i kameran, i mattor, soffa och säng. Och jag har glitter i musen. Om man vill tänka snusk nu så får man fast jag tänkte mer på datormusen. Den andra har jag inte tittat på ännu. Men troligen är den också full.

En idyllisk söndag.

För ett tag sedan påbörjades ett projekt. När vi flyttade in i Svenska Hjärtan valdes en grå färg till äldste sonens rum. Det skulle vara planeter och herregud så jag har försökt att hänga upp tavlor, lampor, planeter och lägga mattor som skulle ordna till kvinnofängelsekänslan i det där rummet.

Lönlöst.

Och jag har inte fått gjort något åt det. Förrän jag testade enklaste grejen:
"Får jag måla om i ditt rum?"
"Neeeej!"
"Men du vet; om jag gör det så måste du sova i vårt rum för det kommer lukta färg."
"Åh? Ok. Måla."
"Jag behöver hänga upp din säng i luften också"
"Varför?"
"Så du får plats med mer leksaker"
(Läs; så att jag kanstuvainenmassamöblersomjagintevillslängaochsomintegåruppgenomvindsluckan)
"Ah. Ok. Gör det!"

Så jag målade om. I 3 olika gröna. Från ljus limegrön till mer riktig limefärg. Skitsnyggt. Och så kom det till sängen.
En skraltig IKEAsäng kan man inte hänga upp på väggen. Så man bygger en ram för den att vila på.
På något vis hade jag sen fått för mig att jag kunde fräsa.
Det kan jag inte. Till största delen beror de nog på att jag inte har några verktyg för detta. Då blir det ännu konstigare att jag tror att jag vet hur man fräser. Kanske blandar jag ihop det med svarvning. Jag har en svarv. Fast jag hade i detta fall inte tänkt svarva något.

När så sängen var klar testade äldste sonen den och bröt ihop i förtvivlad gråt.
"Vill ni att jag skall DÖ!?"
"Eh...nej, det vill vi ju inte...?"
"Och varför skall jag sova skithögt upp så jag kommer slå ihjäl mig då!?"

Så jag gav mig på symaskinen. En bitter ovän sedan länge men ungen skall ju ha gardiner. En miljon trassel och svordomar senare har vi ett rum med snygga väggar, snygga gardiner och loftsäng. Som sparar nog golvyta för att få plats med en madrass med en ilsken 6-åring på.

En av många idylliska lördagar den närmsta tiden.

Nu sitter vi bänkade framför Melodifestivalen. Sådär idylliskt...eller...

"Mammaaaa, vi vill kolla på moledifestovalen ikväll!"
"Jaha. Varför? Vad är det"
"Ööhh, alla på skolan ska titta"
"Fast det är bara en massa röten musik"
"Hmm...fast man får äta godis..."

Ok. Så då sitter vi då här - helt ointresserade hela högen. Den yngste har redan blivit deporterad till sin säng och somnade på några få sekunder. De andra två sitter halvt i knäet på varandra och puttas och vill kolla på Cartoon Network.

"Vajföj sjungej dom hela tiden?"
"Tja, det var du det här ni ville se"
"Nej, vi vill se på moledifestovalen!"
"Ja, fast det är ju detta"
"Mamma, nu fåj du inte söja bil"
"Va?"
"Du djickej vin."
"Skall ni kolla på det här, eller?"
"Kan vi se på Cartoon network?"
"Nej, nu skall vi se på det här!"
"Vajföj hållej du på med datojn då?"
"För att det här är rena skräpet"
"Det är JÄTTEBJA!"
"Men titta då!"
"Jag vill se på Cartoon network!"
"Nej!"
"Mamma, vajför hållej du på med datojn?"
"Jag gör viktiga saker. Titta nu på tv!"

Så trivsamt vi har det.
Vi tittar på Babsan. För fortfarande är det jätteroligt med män i kvinnokläder. Vi lyssnar på skräp till musik som skrivits till...ingen alls, utan bara tilldelats någon av de som liksom alltid är med.
Vi tittar på fåniga pausnummer och tråkiga artister med något undantag varje år. Typ krulliga hårdrockare.

Vid närmare eftertanke så är Cartoon network troligen mer underhållande.

I ren vrede...

...skriver jag ett inlägg för nu har jag varit vaken i över en timma. Klockan är 6.30 och jag har haft två smärre hjärnblödningar redan.

Vad ÄR det med barn!? HUR kan de slåss och bråka så och ändå älska varandra efter 2 sekunder?! Efter att ha vaknat och trampat runt i min säng tills adrenalinet pumpade och omsomning är omöjlig - både för dem och mig - åkte de in i sitt rum. Där de leker i 5 minuter tills den lille sparkar Mellan så han slår huvudet i sin säng. Och så utbryter hysterisk gråt. Hos Mellan för han fick ont och hos den lille oranga för jag blev fullkomligt rasande på honom.

Då vaknar Störst och skäller på sina bröder så de börjar grina igen. Mitt hopp om att få mer än 5 timmars sömn grusades då brutalt, jag kapitulerar och inser att jag behöver ringa tandläkaren då jag troligen bitit sönder minst två tänder i ilskan.

Det kommer bli en bra dag, det här.