Vi såg Pettson och Findus igår. Jag och Mellan - med den pipiga rösten, och Stor - han den coole.
Filmen var sååå trist. Och så var det så mörkt i salongen och den var såååå....zzzzzz..
-"Mamma!" piper något gällt till vänster om mig och jag studsar till.
-"SOV inte"! piper det vidare. Argt.
Detta följdes av spritt fnitter i salongen och jag genomled resten av filmen i vaket tillstånd. Jag koncentrerade mig på hönan för den lät misstänkt lik Mona Seilitz. Gubben Pettson var såå sävlig och trög och katten Findus spelades av något barn som läste innantill.
Hade inte min Stor nästan blivit påkörd av en spårvagn på väg till bilen efteråt, så hade jag nog somnat vid ratten.
Tacka vet jag Bommes ( mormors ) högläsning ur böckerna!
4 kommentarer:
Men Mona är ju död, det kan inte vara hennes röst? Jo!!! Hennes spökröst! Cooolt.
Det var Mona så filmen är nog inte purfärsk :-)
Jag har sett nio stycken Lilla spöket Laban-filmer i rad. Efter sjätte filmen frågade jag barnen om vi inte skulle gå snart.
Hahaha! Jag somnade också på "Pettson & Findus, Glömligheter", och jag fick också ett "Men maaaammmma...VAKNA!" genom hela biosalongen, följt av ett "Mamma, du SNARKAR faktiskt!". Några andra föräldrar tyckte visst att detta var hysteriskt roligt medan jag själv förtvivlat försökte hitta en enda anledning att hålla mig vaken. Så jag är helt med dig där!
Barnen tycker iaf om filmen, så det var väl bra så:)
Skicka en kommentar