För fan! Vad håller man PÅ med!?

Och så har vi hittat ett hus - radhus - som vi skall ha. Detta ligger lite utanför vårt sökområde och det innebär en miljon mindre i pris. Det är inget drömhus alls men det har bra planlösning och pytteliten tomt men det är perfekt.

I området där vi bor nu är alla höginkomstagare ( utom vi ) men alla sliter för att få vardagen att funka. Några grannar hade inte råd att gå ut att äta på sin bröllopsdag. Några lämnar sin 1-åring på dagis mellan 8 och 17 varje dag. Det är inget liv. Man kan inte dra på sig så mycket utgifter att man inte har någon marginal. Man kan bara inte dra på sig SÅ mycket utgifter att man blir tvungen att lämna sin 1-åring på dagis 9 timmar om dagen. Det GÅR inte! Det finns folk som MÅSTE. Men när man inte måste? Varför väljer man att leva så? För VAD?

För att ha ett litet hus som hade kostat en spottstyver någon annanstans?

Det tär på äktenskapet och det tär på relationen till barnen, vilket gör dem till små ligister som slår sönder bilar och går med i OG. Typ.

Min man och jag har inte haft det så lätt. Det är inte jätteromantiskt att få 3 barn på 5 år och slita som djur för att bo i ett "bra" område. Men vi ser ljuset i tunneln. Och jag är så glad att vi är överens. FAN vad jag är trött på att slita för att vardagen skall gå ihop. Jag är så trött på att alltid ha för mycket. För mycket utgifter, för mycket ont om tid, för mycket som gäller sen. Det måste funka NU. För NU är mina barn små, NU är det den tiden som man för evigt kommer att ångra att man slösade bort.

Det här kommer att bli bra. Vi måste få ordning på oss. När jag var riktigt liten så slet mina föräldrar också för mig och mina syskon. För att de var tvungna. Nu är de inte tvungna längre och inte jag heller. Så varför i hela helvete sliter man för skojs skull? Varför har man aldrig tid? När man egentligen KAN?

Det är ju bara att ändra på allt som man tidigare gjort. Hur lätt som helst.

/trött.