Min tid kommer!

Mitt Oranga barn har beslutat sig för att inte sova mer. Inte på dagen, inte på natten. Aldrig.

I allafall inte längre perioder än 1 timme på natten och 30 minuter på dagen. Och då skall han helst somna med någon som stirrar på honom genom spjälorna i sängen.

Tänk er att lägga er till ro, med ett hav av nappar som små knölar under kroppen och en vällingflaska att mest gosa med och så en människa ( med ett ansikte 3 ggr så stort som ens eget ) stirrande på en på en halvmeters avstånd. DET hade avskräckt mig från söm i all evinnerlighet.

Alla sätt har vi försökt. Men det är just detta som ger oss åtminstone en liten stunds ro från denna Oranga lilla pest och pina.

En pest som är så fantastiskt, ljuvligt söt att alla försök till att hålla på rutiner och inte alls ta upp honom hela tiden bara inte fungerar. Så vi gräver vår egen grav här. Men det gör inget. Jag är knappt levande som det är.

Men bara så ni vet; er tid kommer.... Jag skall tynga er uppväxt med skuld och ni skall få betala!

Nej, det var visst inte riktigt över....

Nu när magsjukan plöjt över Svenska Hjärtan och jag jobbat en lååång och sen dag kom jag så hem. Tänkte mig ett låångt bad och sedan gå och lägga mig tidigt med min underliga bok jag läser för tillfället.
Inte alls så viktigt för jag hade somnat efter 2 meningar.

Jag klev in - intet ont anandes -i fullständigt kaos.

I köket stod 5-åringen med handen i en kanna vatten och gallskrek, min man bar runt på en trött och gnällig bebis och jag fick någorlunda klart för mig vad som hänt.
I Svenska Hjärtan har vi en spis med plattor. Om ni minns sådana där runda, uppstående plattor med runda rattar. De är varma i 3 dagar efter man har stängt av dem. På en sådan hade 5-åringen lagt handen. Alla fingrar på hans högra hand är täckta med blåsor.

Jag fick rotat fram Xylocainsalva och smetat på - inte för att jag vet om det hjälper egentligen men det var det, aktivt kol eller Samarin jag tyckte att jag hade att välja på.

Så tog jag då över det gnälliga Oranga barnet och kände att han ju var glödhet och säkert hade massor i feber.
-"Feber...? Öh, njäe, jag vet inte..." svamlade min man.
-"Uuuuääääää, MAAAAAMMAAAA!!! Jag kissar NEEEEEER mig!!" vrålade det så från ovanvåningen där treåringen vinglat upp ur sängen för att stanna till på mattan och skapa en stor mörk fläck.

Så honom fick jag svepa med till toaletten, trösta och sedan duscha. På med ny pyjamas och i säng igen.
Därefter var det dags för mattan.

Sen ner igen, ta tempen på den Oranga som hade 39,7 och dosera Alvedon.

5-åringen grät nu igen och hade ont så jag hämtade en öl i kylen som han - sedan dess - går runt och håller i handen. Insyn har vi också.

Sen kunde jag ta av mig jackan.
Badkaret är upptaget av en matta och jag hittar inte min bok. Inte är det tidigt heller. Och inte är jag trött.

Doften av sprit har nu tagit över.

Min tappre 5-åring vaknade på Juldagens morgon med hjälp av kaskadspyor.

Att vara mamma är högsta lyckan man kan uppleva...ja och sån skit. De som säger så, har de någonsin fått en spya över ryggen samtidigt som de byter skitblöja på en krånglande bebis?
Man kan ju undra.

Det är så mycket avskräde med barn. Det kommer ju UT så mycket saker ur dem. Och ALLT luktar äckligt.

Hela dagen sprang 5-åringen mellan toaletten och bordet med alla Legojulklappar. Till synes oberörd mellan varven. Han var förbjuden att vara i nya soffan eller på nya mattan, för ibland hann han inte. Då drabbades komattan ( man hade ju kunnat tro att en kossa skulle tåla vatten och lite rengöring, men det måste vara ytterst obehagligt för dem när deras hud stelnar och korvar sig vid minsta regn? ) eller något annat lika olämpligt att kräkas på.

Men som sagt; vid gott mod hela tiden och efter en tupplur på eftermiddagen var han återställd igen.
Så drabbades då lilla Orange igår kväll. Spyor i hela hans och vår säng. Men så tog jag hand om detta och Orange var pigg och glad på morgonen igen.

Idag var det min tur. Inte lika tapper kan jag erkänna. Helt utslagen hela dagen snarare. Inte heller när det är en själv som utsöndrar vidrigheter är det något ljuvligt över mammarollen.

Försvinn så jag kan få dö ifred är väl mer likt känslan...

Nu är det bara två kvar som skall spy ner resten av inventarierna här. Vi inväntar med spänning vem av de två som blir först.

Jag pratar tillbaka.

Jag ångrar mitt föregående inlägg. Jag kan inte göra ingenting, jag skulle inte stå ut mer än en dag men jag skall istället SKRIVA UPP allt jag sysselsätter mig med på en dag. När januari är över ( en rätt tråkig månad för övrigt - så nu har jag lite att göra ) skall han få en lista. Dag för dag, timme för timme.

Hoppas att han då känner det befogat att köpa systemkameran jag önskar mig när jag fyller år i början på februari. Jag vill också ha en Iphone och en massagedyna.

Sedan behöver jag en fotokurs för att lära mig hur kameran funkar. Och för att lära mig ta lite bättre kort än mina kolsvarta bilder på bartendrars rumpor.

Men eftersom städning är det som belönas och uppskattas mest av min man så kan jag nog säkert lägga till ytterligare artiklar till min önskelista och jag sköter mina kort väl...

Äjj-Käjj. Den lata.

-"Plocka lite. Fixa lite" mumlar min man så fort vi kommer innanför dörren. Och direkt på morgonen. Som ett mantra.

När jag lagar mat står han bredvid och sliter slevarna ur handen på mig för att diska dem. När ungarna leker och råkar vända ryggen åt en bil i ett ögonblick ligger den genast på sin plats i sin låda. Till vår stora irritation.

Jag tog upp detta ämne idag. För tusende gången. Det är vansinnigt stressande att ha detta mantra rullande i öronen från morgon till kväll.

-"Lugna neeer dig lite!" För vad spelar det för roll om det står en kaffekopp på diskbänken? Är det verkligen katastrof om en bil ligger på golvet i 10 minuter extra?
-"Men jag vill ju att det skall vara ordning här, du gör ju ingenting" svarar karln då.

Och där utbröt krig! Ingenting?! Jag gör INGENTING!? Mycket korkat har folk sagt till mig, men tamigfan om inte detta tog priset!

Han skall få se på ingenting!

P.S: Mamma och Pappa; jag börjar göra ingenting efter jul. Ni kan vara lugna. D.S

Äjj-Käjj. Den tursamma.

Om man slarvar bort sin bilnyckel. Den enda man har. Och sedan hittar nyckeln ( som ta mig fan FUNKAR ) en dag senare i en pulkabacke som används av hela Frölundas ungskock; då bör man nog köpa en Trisslott, va?

Eller sluta åka pulka.

Och så vädret....

Vädret borde man ju ta upp. I Göteborg har det inte varit snö på 7 år ( detta är vad jag hört sägas - mitt eget minne av väder är så gott som obefintligt. Jag vet bara att vilken jävla årstid det än är så är det för kallt! )

I vår familj är vi välutrustade - ja, alla utom min man, faktiskt. Och det gäller vinterkläder så håll snuskfantasin i ordning, tack!
Varje år har vi utrustat ungarna med minst tre overaller/jacka+termobyxor var. ( VET ni vad en jävla overall KOSTAR!? ) De har varje år fått minst tre par jättebra vinterskodon var. Vi drunknar i mössor och vantar och brukar - fram på vårkanten - hitta vinterprylar vi helt glömt av att vi köpt till dem.

Jag har själv ( och detta vet jag för att jag nyligen inventerade ) 6 vinterjackor. Varav en köptes häromdagen. För jag hade ingen röd. 4 par termobyxor och skorna orkade jag inte ens räkna.

Min man däremot - han den icke så välutrustade - pulsade ( fram tills igår ) fram i den djupa snön i jeans och joggingskor och tyckte att det var "himsket kallt". Även han har nu köpt på sig en del utrustning så JÄVLAR om det inte blir snökaos!

Bring it on! Hit med 35 minusgrader och snöstorm som får taken att flyga av. Vi klarar det och vi vill fanimej ha valuta för våra pengar! Äntligen!

Äh, hur fel kan det bli, liksom??

Man borde ju stressa nu.... Och då menar jag mer än vanligt men på alla sätt är jag kolugn. De tre dagarna innan julafton jobbar jag. Jag hinner inte med något hemlagat, och inte mycket färdigköpt heller när jag tänker efter.
I morgon slutar jag jobbet 20.15. Då är Maxi öppet. Allt finns att köpa och från när jag var liten så minns jag att köpt är godast!

-"Ååååh, köpebröd" jublade man när man fick Skogaholmslimpa i stället för mammas hembakta som man inte hade ett uns vett att uppskatta.
För att inte snacka om bullar. De fina, perfekta kanelbullarna från något konditori ( ja, så hette det på min tid ) var ju hundra gånger bättre än sneda hembakta.

-"Ååååh, köpesprit!" Det blir det på jul. För man får ju prioritera. Systembolaget har vi hunnit med.
( Och för övrigt är jag från landet - där hörde köpespriten till ovanligheterna i bygdegårdsfesterna. Och jag vill här förtydliga; det var under tonåren och skall inte förväxlas med något mina föräldrar åstadkom. De bakade. Bullar och bröd )

Men alltså; jag stressar inte det minsta. För vi firar julafton med min mamma och pappa i år. Mina systrar med respektive kommer inte hem till Moderlandet i år och det är alltså bara vi. Min egen familj och mina föräldrar. Det kommer bli precis lika trevligt som det alltid är att umgås med dem. Den enda skillnaden är väl att alla är lite mer finklädda och det kommer att finnas mer soppåsar att bära ut.

Däremot firar vi juldagen med ingifta släkten... DET är en helt annan grej! Jag ber att få återkomma.

"Bor man så här nära så MÅSTE man ju umgås"

Det finns vissa nackdelar med att bo här i Svenska Hjärtan. En är att det är radhus. En är att det finns pratglada grannar.

Vi bor två dörrar in på gatan, i första huset bor Sigvard. Han har haft en Stroke. Det var info nr 1 när vi flyttade in. Han röker och sitter ute på sin lilla farstukvist och gör detta. Varje gång jag parkerar sniffar jag efter röklukt och förbereder mig för ett låååångt samtal om exakt samma saker vareviga dag.

-"Vad heter han din lelle?" frågar han. ( för tusende gången )
-"Jaaaa, jag har ju tre, vilken av dem menar du?" svarar jag men vet vem han menar för han menar min äldste. De andra två pratar inte med Sigvard men den äldste är artig och därmed är det honom han vill prata om.
-"Det är konstigt att han är så ljus, din pöjk" skrattar Sigvard och skrattet går över i en hostattack som orsakar en halv lunga att flyga ut.
-"Jaa, det är det ju" svarar jag för tusende gången. Jag VET ju hur samtalet kommer att förflyta. Svartmuskig pappa - blond unge, jajajajajajajajaja!!!!

Sedan försöker jag gå iväg. Som alltid.
-"Nu skall jag in till barnen, har jobbat hela dagen och så..."
-"Vi kommer att väsnas lite nu..." avbryter han. Som alltid.
-"Jaså? Ja, det gör då inget!" säger jag. Som alltid.
-"Vi skall sätta upp lite tavlor och så. I köket. För vi har renoverat." forsätter han. Som vanligt. Och när man tittar in så ser man köket. Det finns inte EN kvadratmillimeter kvar att sätta upp något på bland alla kopparprylar.
-"Jasså, vad har ni renoverat? undrar jag och vet att som vanligt avslutas vårt samtal här. Han reser på sig och stapplar in. Vänder sig i dörren och tittar på mig med tom blick. Som om han inte har en aning om vem jag är.

Ibland går det bra. Jag kan dra fraserna, jag kan dem utantill. Men ibland sätter jag mig i bilen igen tills jag inte känner röklukt mer.
Och det finns ingen annan väg att ta.

Nu är det v 51...väl?

...allt är bara fint här i Svenska Hjärtan.

Jag har funderat på en sak; det är lustigt att man ofta läser i tidningarna om att folk överraskats av halkan.

"17 bilar i totalkaos. Överraskades av halka"

Och då måste man ju bara fundera över scenariot.

Man går upp på morgonen och tittar ut. Snö. Sedan halkar man fram mot bilen i snöovädret och spenderar tio minuter med att skrapa bilen och huttra som en dåre och muttra över att man ännu en gång glömt av att flytta till Thailand i september.
Så sätter man sig i bilen som upplyser om att det är -7 grader.
Efter 2,5 mil gör man så en idiotomkörning, får sladd och far av vägen och drar med sig 16 andra bilar i sin voltande framfart.

-"Öh, ja, alltså, jag blev så ÖVERRASKAD av halkan"