Häromdagen var det vårfest på 7-åringens skola med loppis, försäljning av egentillverkade smycken, boxar och annat.
Jag skulle försöka klä på mig, så jag tog en klänning jag gillar;
(ja, jag borde roterat bilden men...tja...)
Äldste: -"VA!? Skall du se ut så??
Jag-"Eh, ja, vaddå..?"
Äldste; -"Asså, jag kan inte ens förklara men ...MAMMA!"
Så jag bytte om. Man vill ju inte skämma ut ungen. Jag tog en annan klänning. Helt vit och knäkort och domen blev höjda ögonbryn. Så jag bytte om igen.
Jag, -"Ok, jag har bytt om nu. Den här gillar du nog" sa jag och skred in i denna diskreta skapelse:
Hans reaktion var förfäran, ljudlös sådan. De andra två kastade sig runt benen på mig och lovordade mig.
Jag snörde glatt på mig mina röda Converse till denna kreation medan mitt äldsta barn fortfarande stod stel och förstummad tills jag gick ut genom dörren med ett glatt -"Kom nu pojkar!" då han bröt samman och gapade att jag är världens sämsta mamma och han kommer att skämmas tills hans stendör. Eller något sånt.
Givetvis slutade det hela med att jag gick i jeans och rosa top. Som sig tydligen bör av en mamma.
Idag var det dagisfest. Jag gjorde ett nytt försök med klänning nr 1 och äldste sonen var oberörd.
Jag -"Varför får jag ha den IDAG? Dina kompisar kommer ju se den." (storasyskonen skulle ju med)
Han: -"Aaa, men inga treor kommer se dig. Du är jättefin." säger sonen som själv gick i rosa shorts, neongalenallafärgerivärldentröja och rosa keps.
För att det skall inte vara lätt, eller?
måndag 28 maj 2012
En ledig måndag;
Upp halv 7 för att få iväg äldste till skolan. Sedan väcka de andra 2 och fixa frukost för andra gången.
Lite tvätt, lite städ, fixa anmälningar (och betala) för sommarens aktiviteter för ungarna, omboka missade tandläkartider för mig och äldstingen. Boka läkartid för minstingen som måste operera ut halsmandlar och polyper, sedan hämta äldste från skolan och åka med 3 barn och handla kläder till äldste som givetvis växt ur allt.
Tandläkaren med mellanbarnet, fixa lunch och sedan till dagis för vårfest.
Fotbollsträning och sedan fixa middag plus dusch/bad och läggning av 3 barn som vid det laget kommer vara övertrötta och protestera mot allt.
Svimma i soffan och upp kl 5 imorgon.
fredag 25 maj 2012
Fortfarande ingen himmel...
Jag bor i radhus. Ett sånt med trädgårdar på ett par kvadratmeter som gränsar mot varandra likt en fängelserastgård.
Man hör då grannarnas samtal. Vi har de mittemot. Det äldre paret som är ytterst vänliga och artiga mot varandra. Mannen tackar när frugan kommer ut med 11-kaffet, de samtalar och kommer överens om den lilla häckens klippning, de diskuterar middagen och de pratar lågmält. Så som man säkert gör om man är uppväxt i den här här miljön.
Vi har småbarnsfamiljen (ENbarnsfamiljen) snett till höger som är så pedagogiska så man nästan vill gå dit och slåss.. Och så han bredvid som bara lagar allt, klipper, fixar och är så himla ordentlig att hälften vore för mycket.
Jag är från landet. Jag är van vid oändliga ägor...nåja...och inga grannar...nåja... Min man - turken - är uppväxt i lägenhet men som sagt; turk som han är; man skriker och gormar och så gör ju alla så vem skall bry sig?? Ingen fattar väl ändå vad man säger.
Jag har svårt att ställa om mig till denna hänsyn vad gäller samtal men jag kommer på i efterhand att det här med "happy endings", det här med muttor och att vi är smårasistiska (fast väldigt roliga) KAN eventuellt besvära våra stackars radhusgrannar. Vi har pratat om cp-dockor och misshandlande lärare som om det vore världens grymmaste grejer (ja, men man behöver nog ha hört argumenten - det ÄR bra grejer) och jag inser nu att det där KAN ha låtit underligt och det KAN ha förklarat den plötsliga tystnaden hos ALLA grannar.
Jag behöver bo i ödemarken. Jag och mina åsikter.
Man hör då grannarnas samtal. Vi har de mittemot. Det äldre paret som är ytterst vänliga och artiga mot varandra. Mannen tackar när frugan kommer ut med 11-kaffet, de samtalar och kommer överens om den lilla häckens klippning, de diskuterar middagen och de pratar lågmält. Så som man säkert gör om man är uppväxt i den här här miljön.
Vi har småbarnsfamiljen (ENbarnsfamiljen) snett till höger som är så pedagogiska så man nästan vill gå dit och slåss.. Och så han bredvid som bara lagar allt, klipper, fixar och är så himla ordentlig att hälften vore för mycket.
Jag är från landet. Jag är van vid oändliga ägor...nåja...och inga grannar...nåja... Min man - turken - är uppväxt i lägenhet men som sagt; turk som han är; man skriker och gormar och så gör ju alla så vem skall bry sig?? Ingen fattar väl ändå vad man säger.
Jag har svårt att ställa om mig till denna hänsyn vad gäller samtal men jag kommer på i efterhand att det här med "happy endings", det här med muttor och att vi är smårasistiska (fast väldigt roliga) KAN eventuellt besvära våra stackars radhusgrannar. Vi har pratat om cp-dockor och misshandlande lärare som om det vore världens grymmaste grejer (ja, men man behöver nog ha hört argumenten - det ÄR bra grejer) och jag inser nu att det där KAN ha låtit underligt och det KAN ha förklarat den plötsliga tystnaden hos ALLA grannar.
Jag behöver bo i ödemarken. Jag och mina åsikter.
torsdag 24 maj 2012
Ok, jag kommer inte till himlen.
Vi var på någon slags tillställning på äldstes skola idag. Loppis, försäljning av armband, boxar och annat egengjort. Gulligt och jättetrevligt.
MEN...och ja, jag vet, man får ju inte säga så här men det var ett uppträdande med dans. Jag kan inte hantera det där. Barn, typ 9-åringar. som i en stor klunga har övat in en dans till någon poppig musik. Jag blir knottrig av skämmighet och speciellt när man kollar in de där som är grymt seriösa. Som tur är har mitt eget barn den goda smaken att också anse att det är brutalt pinsamt.
MEN...och ja, jag vet, man får ju inte säga så här men det var ett uppträdande med dans. Jag kan inte hantera det där. Barn, typ 9-åringar. som i en stor klunga har övat in en dans till någon poppig musik. Jag blir knottrig av skämmighet och speciellt när man kollar in de där som är grymt seriösa. Som tur är har mitt eget barn den goda smaken att också anse att det är brutalt pinsamt.
I'll be back.
Min minste har fyllt 4 år och med det bekräftades mina misstankar om att det finns ett ljus i tunneln. Den ungen gör dock sitt bästa för att sprida mörker men i slutet på dagen slätas det över av hans snusande i sängen.
Jag vill verkligen ruska liv i bloggen men med heltidsjobb, 3 ungar och en oändlig massa fotbollsträningar så är det på gränsen till omöjligt. Men som sagt...jag anar ljuset i tunneln.
Jag vill verkligen ruska liv i bloggen men med heltidsjobb, 3 ungar och en oändlig massa fotbollsträningar så är det på gränsen till omöjligt. Men som sagt...jag anar ljuset i tunneln.
torsdag 15 mars 2012
Tur för mitt jobb att jag är ledig i 3 dagar...
I säkert en månad har jag haft en jäkla värk i ena benet. Det kommer på kvällarna och jag vaknar ofta på nätterna av det. På dagen känner jag inte av det.
Idag gjorde det dock ont på dagen, på jobbet och jag var som en gnällig skitunge men fan alltså! Och så skar jag mig i fingret på en metallgrej i en pärm.
Bajsdag. Kanske inte mest för värken, utan för fingret. Jag hatade pärmar redan innan. Speciellt tyska pärmar. De har bara 2 hål.
Dessutom hatar jag nu en av våra stamkunder för han sa att jag var känslig. Testa och säg till mig att jag är känslig när jag är dödstrött och på smådåligt humör. Och har ont. Testa.
I dare U!
"Jag kan hugga dig med den jävla metallgrejen så får du se hur känslig jag är!" "Och för övrigt; jag har fött 3 barn!" (den kan man alltid köra med)
"Höhöhö", skrockade mannen.
Jag gick tidigare från jobbet och så fort jag kom hem somnade jag i soffan och sov i 5 och en halv timma. Det gjorde lika ont när jag vaknade. Och då tänker man ju cancer naturligtvis. Positiv som jag ändå är tänker jag att "Vem behöver 2 ben?" och försöker fundera ut hur det rent praktiskt kommer fungera att vara enbent.
Googlade lite. Första träffen var "Skelettcancer"
Ja, men dåså. Tack för den här tiden. Jag tänker tala om det för denne stamkund nästa gång jag ser honom. "Hur känslig är jag nudå!? VA!? VA!? VA!?"
söndag 11 mars 2012
Och nu är det bara 2 månader till nästa.
Barnkalas idag för mellanbarnet som fyllde 6 år i veckan. En sak förundrar mig. Nej. Flera saker men just en sak gällande barnkalas;
Ett par av ungarna är yngre än min mellanson, typ 4 eller ngt, små i alla fall. Föräldrarna har jag eventuellt sett någon gång i dörren el på luciatåget på dagis och barnen har jag väl sagt hej till något fler ggr.
När man så har kalas och dessa barn kommer in med sin förälder som säger ett snabbt "Hejdå, ses sen" till ungen och sen ger sig av, HUR i hela fridens dagar tänker man då?!
Om min lille son blir ledsen/slår sig/längtar hem, då kommer denna okända människa eventuellt att försöka trösta honom, och eventuellt vet min son då vem hon är och går med på det hela?
Om min lille son blir bajjenödig, då finns ju denna okända människa som torkar honom i arslet, samtidigt som hon har koll på de 12 andra barnen.
Om min son inte uppför sig, om han bråkar, bryter mot reglerna i leklandet så kommer denna okända människa att tillrättavisa honom på ett himla bra sätt. Precis som hon gör med de andra 12 pojkarna. Ensam med de andra 12 pojkarna så funkar det där nog som på räls.
Skadar han sig på riktigt så har denna morsa inte en jävla chans att få tag på mig, mest för att hon inte har en endaste jävla aning om vad vi heter eller bor.
Av 13 små pojkar - en del syskonpar förvisso, så stannade EN förälder kvar och hon är en vän till mig och hennes ungar är supergoa och känner mig.
Föräldrarna till de allra bråkigaste ungarna fixade skjuts med andra - jag är HES av att "tillrättavisa" (ja, från början - men till slut RYTA åt) dessa ungar.
Curlingföräldrar? Tss, den enda curlingföräldern jag träffat på är mig själv. Resten är mer Bouleföräldrar. Släng i väg ungen och hoppas den träffar något vettigt.
Denna dag kräver sin Amarone. Och med något glas i kroppen väljer jag att tro att det märkliga beteendet beror på att de anser att jag verkar vara en så otroligt makalös person med otroligt välartade barn så att jag klarar naturligtvis detta galant.
torsdag 8 mars 2012
Snälla, säg att det går över!!
Att 7-åringen går igenom puberteten nu - är det bara att glädjas över att det sen är överstökat eller kommer det hålla i sig tills han flyttar hemifrån?
Häromdagen grät den dramatiske sonen högljutt i sitt rum, jag gick in och frågade vad som stod på.
-"Jag vågar inte berätta det för dig för du kommer sälja mig till någon som skickar barn till andra länder och bara slår dem!"
-"Ok, jag lovar att inte sälja dig, säg vad det är." (ifall soc är inne och läser - jag har ALDRIG sagt något om att sälja mina ungar. Inte så de har hört i alla fall....)
-"Jag har aldrig egentligen gillat den här familjen, jag bara bor här för att jag måste"
-"Mammaaaaa, din unge är i knipa" vrålade 3-åringen för att hans pappa brottat ner honom i soffan.
-"Ja, rädda honom du!!" vrålade 7-åringen "Du älskar ändå inte mig!!"
Sägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröver...
onsdag 7 mars 2012
Så jävlans ovärt!
I januari fick vi ett samtal mitt i natten; -"Hej, det här polisen Kalle. Er bil har brunnit upp".
"zzzz...öh...va!?"
Vid en lite mer kristlig tid ringde jag försäkringsbolaget. Jag fick av dem order att ringa Assistanskåren. De visste vart de skulle köra bilen. Så de kom efter en stund och tog vår bil - och grannens som också blivit skadad av branden.
Och sedan väntade vi. Efter ett par dagar ringde verkstaden och talade om att bilen inte skulle gå att laga.
...så oväntat....;

Efter ytterligare ett par dagar fick vi en faktura på bilskatten. Efter samtal med Transportstyrelsen fick jag veta att jag måste ställa av bilen. Så det gjorde jag. Sen fick jag en faktura från försäkringsbolaget på en avställningsförsäkring. Den skulle täcka brand, glasskada och skadegörelse.
Det finns inte ett uns glas kvar på bilen. Vad kan brinna upp? Och skadegörelse...tja..vad faen kan någon förstöra liksom?
Efter samtal med försäkringsbolaget så slapp jag betala den.
Sen ringde de upp en kväll.
-"Vilken service, ringer ni kvällstid?"
-"Jaa, jo, jag tänkte kolla med er, ni har en Renault försäkrad hos oss."
-"Eh..ja?"
-"Och en Peugeot?"
-"Suck"
Efter mängder med pappersarbete och väntan ringde jag så upp försäkringsbolaget för att kolla läget.
-"Jaaa, bilen är ju utdömd"
-"Ja, jag förstår nästan det"
-"Tyvärr blev din första handläggare sjuk, så en annan har tagit över."
-"Ok, får jag prata med henne/honom?"
-"Nja, nu är han sjuk"
-"Suck"
Efter ytterligare dagar med inlämnande av nycklar till verkstaden för utan nyckeln så.... Nej, just det, det finns inget tändningslås...och ingen motor för den delen. Och beställande av registreringsbevis. Som låg i bilen fast det inte skall.
Och letande efter kvitton på bilbarnstolar och barnvagn som fanns i bilen. Och min bästa kaffemugg!
Fan!
Tja, så kom då brevet med domen från försäkringsbolaget. Det slätade över allt strul så nu skall vi bara köpa ny bil. Bara. Det hade varit relativt enkelt om vi bara kunde bestämma oss för vad vi vill ha/behöver.
Så du/ni som en iskall natt i januari slog sönder rutorna i vår bil och tände på den för några minuters underhållning; jag hoppas att ni förfrös tår och fingrar, att ni har pyttesmå snoppar och att er mammas oförsäkrade bil kraschar.
Med er inuti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


