Jorå, jag tror vi föds lika. Men...

-"Jag skall bara gå bort till min syster och hämta jackan Mellan glömde där..." sa min man för 2 timmar sedan.
-"Javisst. Den som han glömde i april. Han behöver ju den nu när det är 28 grader varmt" svarade jag roat. Fullt införstådd med att han skulle bli kvar där i flera timmar för att ta sig en öl eller 6.

Jag måste påpeka att jag ALDRIG varit en sådan där fru som man måste ljuga för för att kunna ta sig en öl ( el 6 ) hos sin syster och svåger. Ändå gör han det. Jag vet att han ljuger. Han vet att jag vet att han ljuger. Jag vet att han vet att jag vet att han ljuger. Han vet...ja. Ni vet.

Samtidigt som ickefällanertoasitsengenen utvecklas kommer ljugaförfrugansåjagfårroamigenstundgenen.

Nu fick jag mer att göra; är det flest män eller kvinnor som sysslar med genmanipulering, kloning och så vidare? Män, va? Jag skall undersöka men jag har en känsla om att jag skall vara glad att jag bara lyckas få manliga avkommor...

Det är sossarnas fel! Eller kungens!

Jag och ett gäng med grannungar gick till en lekplats i närheten. Jag satt där nöjt med mitt kaffe och min trevliga kompis HTC Legend när jag plötsligt hör min äldste son hotfullt morra till en av ungarna:
-"..annars skall jag boxa dig så hårt i magen så du känner smaken av din frukost!" Och så visade han knytnävarna för att förstärka sitt hot.
Den hotade ungen backade snällt undan och gav kedjan till sandhissen till min mellanson som glatt började hala och dra.
Nöjd gick min stora hotfulla son tillbaks till vad han nu sysslade med.

Min omedelbara reaktion var ju att försöka tillrättavisa min son. Man hotar ju inte grannungarna med stryk men jag hindrades lite av att jag blev så jävla skitimpad av vad han sa. Hur coolt VAR det inte!? VAR har ungen hört detta? Och har han hittat på det själv är han ju coolare än Clintan!
Sedan övergick mitt imponerade tillstånd till någon slags sjukt nöjd insikt över att allra troligast är det inte just MIN Store pojk som blir mobbingoffret i skolan.
Jag hindrades även av rörda känslor över hur fantastiskt bra storebror han är som ser till att lillebror minsann också får vara med och hala upp sand.

Så utan att mena ett jäkla ord så sa jag;
-"Vad säger du! Du får ju inte SLÅ folk för att du blir arg!"
-"Mäh, mamma! Jag hade inte tänkt det! Jag ville bara visa att jag menade allvar!"
-"...eh..ja, men det får du visa på annat sätt!" stammade jag osäkert.
-"Jaha! Hur då hade du tänkt dig?" undrade han och såg på mig med höjda ögonbryn.
-"Kom lite. Jag får prata med dig!"
Min plan var här att inte behöva bli ÄNNU mer utskämd inför ögonen på 7 småkillar.

I lägre tonfall;
-"Du är väldens bästa storebror och jag är jätteglad att du ser till att folk är snälla mot lillebror men du får inte hota med stryk, älskade unge."
-"Ok. Visst. Men hur skall vi få alla att tro att du inte skällde på mig nu har du tänkt, då??"

Alltså, jag veet! Jag gjorde precis ALLT fel! Jag VET! Men HUR är det tänkt att man skall - som helt vanlig människa - kunna klara av att ha barn?? HUR kan de bara låta vem som helst föda tre ungar och sen lämna en vind för våg med deras uppfostran??

HUR är det möjligt att tillrättavisa, straffa och fostra en liten person när man dyrkar marken han går på? Jag KAN inte det här!

Bara för att jag ville...

Ja, bara för att jag ville skriva lite nu så har jag inget trådlöst nätverk i huset. Jag sitter alltså ( ja, ni kommer förstå vilket offer ) i en skitobekväm stol inklämd mot bokhyllan så att nätverkskabeln ( som är 1 meter lång/kort ) skall nå mellan datorn och modemet. Ett modem som vi fått utbytt två gånger redan.
Jag har letat efter snoppen på det. För det kan bara göra en sak i taget; antingen funkar internet och inte telefonen eller så är det tvärtom.

När jag nu ändå sitter här så passade jag på att rensa ur historiken i datorn och där hittade jag en del snusk. Jag kan ärligt påstå att jag inte har en jäkla aning om hur det har hamnat där!? Jag är från landet och där är vi inte så snuskiga. Eller...nja...möjligtvis att man kan ägna sig åt lite tidelag men det är ju ändå relativt oskyldigt. En kossa bör ju snarast glädjas åt detta om hon jämför med en tjurs våldsamma hantering?

Nu är jag alltså övertygad om att min dator/bredband har blivit kapat av snuskhumrar och tänker gå till botten med detta.
Tja. Det är det jag sysslar med nuförtiden. Det är skitjobbigt att vara ledig!

Nu går det bara utför...

Jag har haft en jäkla massa huvudvärk den senaste tiden och det är ovanligt. Jag har bara huvudvärk dagen efter extra roligt annars. Och då får jag ju skylla mig själv.

Tyvärr finns Google och därmed har jag hjärntumör. Jag är nära randen och hade nästan börjat döstäda ( sådär som man gör när man fyllt 50, hamnat på dösidan och inte vill att ens stackars barn skall behöva ta hand om allt skräp man samlat på sig under åren. )

Men jag bokade först tid hos en optiker, för det finns faktiskt lite klartänkthet kvar hos mig. Mitt i all tumörmisär.

-"Ja, dåså" sa den väldigt timide optikern. ( Han som jag redan dömt ut som fullständig galning för det finns inga så lugna, mesiga människor på riktigt. Jag gjorde Blocketsamtal till min man innan jag gick in i det skumma undersökningsrummet. : -"han heter NN och jag är på den-och den butiken. De har tel nr XX och har jag inte ringt om 30 minuter så ring efter SWAT" viskade jag.

-"Du har ett väldigt vanligt synfel för din ålder så du behöver läsglasögon" log han så trevligt att jag ville slåss.
-"LÄSglasögon??"
Jag har kommit in i den typiska åldern då armarna inte räcker till när man skall läsa tidningen.

Jag borde ju glädjas lite över att jag kan vänta ett par år med döstädandet och jag borde ju glädjas över att slippa operera mig i hjärnan men det är inte lätt... Jag kan numer köpa...nej. Jag BEHÖVER numer köpa +0.75 ( el vad de heter ) på tappen.

Ja, grattis min son.

I morgon ( el det är faktiskt idag ) fyller min äldste 6 år. Jag minns vad som hände just nu för 6 år sedan.
Jag hade fostervatten rinnande nerför benen, jag hade ont så jag inte trodde det var sant och jag hade drabbats av halvsidig ansiktsförlamning två veckor tidigare så jag hade en plastkopp över ögat för att hålla det fuktigt eftersom jag inte kunde blinka.
Jag var på väg att uppleva det som gjorde att inte NÅGOT, någonsin mer skulle kunna verka äckligt, söligt eller slemmigt i jämförelse.

Jag hade en man med mig som var mycket irriterad över att jag fått honom att missa någon skitviktig fotbollsmatch ( ja, då med ) och när jag trodde att frälsningen var på väg hamnade den i ena låret där den gjorde föga nytta. En meter nål in i ryggen helt i jävla onödan.

Och nu är han 6 år. Tyken, hånfull och uppkäftig.
Synd att det hela inte filmades. Det hade kunnat vara standard vid fredagsmyset.
-"Nu är det dags för förlossningsfilmen, pojkar!"

Så det inte råder något tvivel om att de skall dyrka mig så länge de lever.

Kanske Demidekk på fransarna?

Ja, VM har ju börjat. Min man är fullkomligt salig. Han skuttar och pratar konstant. Fakta. Han rabblar och berättar om varenda spelare. Han vet vad de har för skor, hur många mål de gjorde i juniormästerskapen för 26 år sedan ( ok, inte många spelare har hängt med i 26 år men.. ) han berättar om tränarna, om deras taktik och om alla VM som någonsin utspelats genom året.
Han använder mer ord under VM än vad han gör under de fyra åren som går emellan.
Och jag måste lyssna.

Men nedanstående låt gör faktiskt sitt för att höja intresset. Den är ju skitbra!





Jag blir lite rörd till och med. Men så blir jag också rörd av det mesta. Jag grinar rätt ofta så det är inte för mitt stora badintresse som jag bara använder vattenfast smink.

Men så mitt i allt detta är han upprörd. Över det stundande bröllopet i vårt kära kungahus. Eller nja, kära... Fast när man nu måste dras med ett kungahus så är i alla fall vårt rätt så trevligt. Vickan verkar ju trevlig. Och den där rara Madde, hon har det ju inte så lätt just nu. Och kungen...tja. Kungen. Han...är ju där han med.

Det som gör min man mest upprörd över detta är att det står en massa saker om dem överallt, i alla tidningar, på TV, tja överallt. När han inte är intresserad så är det ju jobbigt för honom.
Men för mig - som inte gillar VM något vidare- så är det ju så himla enkelt att undvika allt som skrivs. För det nämns ju knappt.

Jag bryr mig inte nämnvärt vare sig om bröllopet eller om VM men jag kommer att böla som en unge ändå. När de säger ja. När de gör mål och blir glada. När de snubblar på altargången, när de gör självmål...

Vilka känslostormar jag kommer leva med dessa veckor. Och sedan avslutas sommaren med den största; min syster gifter sig i augusti. I vår gamla kyrka ute på landet där vi växte upp. Herregud.

Jag tänker nog inte sminka mig alls förrän i september.

Det kanske tar några dagar innan det sjunker in...?

I morse vaknade vi av telefonen. När det händer brukar det vara någon av svägerskorna som behöver hjälp med något men idag var det en vän till min man. En egenföretagande vän, snart 30 år gammal och som vi varit delägare med. Denna karl stressar som en dåre. Han jobbar jämt och röker två paket om dagen och alla har varnat honom. En vacker dag så klarar du inte mer...

-"Hej! Du, kan du hjälpa mig med en grej! Jag har lite mycket, jag är på sjukhuset och har haft en hjärtinfarkt men jag skulle träffa den nya kocken nu på morgonen. Kan du ta hand om det?"
-"Ehhh..."mumlade min man. "Herregud, skit i kocken! Hur MÅR du"?
-"Jorå, det är bra. Jag skulle behöva komma hem bara, hur länge måste man vara kvar, tror du?"
-"Eh, ganska länge tror jag..en vecka eller något...det beror väl på. Fast du måste ju ta det lugnt nu!"
-"Jajaja, jag skall. Men vi hörs, jag måste sluta nu. Jag har några samtal att ringa. Måste fixa personal och så. Ciao!"

Och så kocken reaktion;

-"VA!? Har han fått hjärtinfarkt!? Vad fan! Här hittar man äntligen en bra delägare och så går han och dör!"
-"Nej, han är inte..."
-"FAN!"

Jag är nöjd med vårt beslut att lämna restaurangbranchen.

Och så var det vädret....

Jag har semester i år. Riktig. Betald. Jag läste en insändare i Metro för ett tag sedan där någon tyckte att alla minsann hade rätt till semester, även arbetslösa, föräldralediga och sjukskrivna.
Hur tänkte du då? När du skrev?

Har man rätt till ledighet från sina barn i fem veckor i sträck? Det bör man inte vilja. Har man rätt till ledighet från sitt ont i fem veckor i sträck? Ja. Ok. Ha rätt till det då men hur skulle det funka? Rent praktiskt?
Har man rätt till ledighet från sin A-kassa i 5 veckor? Ok. Ta ledigt då. Men få betalt ändå. Från vem. Och varför?
-"Nej, just DENNA månaden är jag inte arbetslös, jag har semester från det där, jag börjar vara arbetslös igen om 3 veckor."

På min semester skall jag;
1; städa
2; bråka med barnen
3; laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med en massa ingift släkt
7; stressa över att hinna med allt man bör under semestern

Och sen är semestern slut. Då skall jag
1; städa
2; bråka med barnen
3;laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med massa ingift släkt

Så visst; ha semester ni.
Notera att punkt 7 är borta.

Det finns de som syr.

De finns folk som gillar att sy, fast de inte är så duktiga. Så finns det folk som är duktiga. Och det finns folk som är duktiga och tycker det är tråkigt. Sen finns det folk som tycker det är kul ibland, de som har tålamod och mäter och sånt.

Sen finns det folk som jag. Vi har en jättebra symaskin och tusen miljarder tillbehör. Vi har ett syskrin som vilken gammal farmor som helst skulle ge sin högra fot för. Vi köper tyger skitofta och har stora planer. Men det slutar ALLTID med att vi sitter där ( och ja, jag må vara ensam i världen om detta beteende men jag pratar i vi-form. Så jag inte känner mig ensam ) och svär över undertråd som går av, trassel och nålar i fingrarna.
Vi mäter inte. Vi kör på ögonmått. Vi nålar alldeles för snålt. Vi hatar att sy. Helt enkelt så hatar vi det. Men vi gör det ändå och inte blir det vackert.

Vi har också män som är tålmodiga och inte säger så mycket när vi köper tyg. Som inte höjer på ögonbrynen utan snällt gör plats för alla halvfärdiga, sönderklippta löpmeter tyg som stuvas in i garderober och förråd. För "att göra färdigt senare".

Om man skulle skaffa sig en husarrest. Herrejösses vad jag hade haft att göra. Och så många svordomar jag hade yttrat. Men det hade kanske funnits plats i garderoben för min mans kalsonger. Så kan de få flytta upp från lådan under sängen.
Ringa misshandel ger väl kanske sånt? Jag är övertygad om att min man ställer upp på att bli ringa misshandlad.

Fast barnen älskar det....

Det finns fördelar med radhuslivet. Jag intalar mig det. Jag vill att det skall finnas.

Det är lättskött ( =tråkigt ).
Det är...eh...fan vet. Det är inte min grej. Jag vill ha halvfärdiga projekt överallt, jag behöver plats att kunna sätta nya saker på. Sådana grejer som jag sedan ångrar och vill ta bort. Jag behöver skjul. Skjul är vackert.

Jag vill inte få order om att garagen skall målas. Det gör väl jag när jag känner för det! Jag vill inte ens HA ett garage. Och OM jag nu skall måla mitt garage vill jag själv bestämma kulör!
Jag skulle kunna tänka mig att riva mitt garage och ha en hängmatta där i stället. Eller ett skjul.
Jag vill ha en egen parkering som är ledig när jag kommer hem, inte snurra runt och leta plats för den lilla oranga Clion.
( den är för övrigt avkatedraliserad nu. Jag lämnade endast ett dinglande kors för att impa på svärmor )

Jag bidar min tid. En vacker dag - när mina söner är stora/starka nog- skall jag köpa ett hus. Ett gammalt knarrigt ett med sneda golv och väggar och byggt av virke som är av helkonstiga dimensioner och när man skall byta ut något måste man jaga i evigheter. Trädgården skall vara igenväxt av gamla äppelträd och rosor. Det skall finnas stenar och lövträd och det skall finnas en berså. Och mängder av skjul.

Med det i åtanke så trivs jag här i radhusträsket. Typ.