Firandet var inte så vilt som man skulle kunna tro efter min bortavaro. Det är bara det att jag inte sovit på 1½ vecka. Då skulle man också kunna tro att jag skulle haft massor med tid att blogga men jag har ägnat min vakna tid åt att jobba och lida. I lika delar och oftast samtidigt.
En stor del av min lidande beror också på OS. Hade jag inte varit så jäkla urlakad av sömnbrist hade jag kanske överlevt men jag gör knappt det under dessa omständigheter. Det finns ingen Bojan Krischan ( man kan säkert stava det på andra sätt ) och ingen Ingemar Stenmark. Alla heter Karlsson och Olsson och de hamnar på 23:e plats. *gäääääsp*
Min sömnbrist är inte självvald - det vill jag ju bara klargöra. Den beror till största delen på mitt Oranga barn men den äldste hjälper till genom att
A: påstå att han inte kan sova om han inte får sova bredvid mig och
B: genom att bli bajjenödig minst 1 gång per natt.
Jag ljuger således när jag säger att jag inte sovit på 1½ vecka men jag ljuger inte när jag påstår att jag inte sovit mer än två timmar sammanhängande under denna tidsperiod. Jag är tämligen säker på att mina levnadsförhållanden liknar dem på Guantanamo Bay. Och där har/hade man nog inte massor med möjlighet att blogga heller...
tisdag 16 februari 2010
lördag 6 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Jag måste bara visa....
Mitt Oranga barn.
Han är så jäkla tröttsam! Vaknar nätterna i genom, klättrar på allt och har därmed blåmärken över hela kroppen. Han bankar på TV:n, han drar i gardiner och tavlor, han skall ha ALLT som hans bröder har. Han älskar att snurra runt tills han blir yr och slår sig. Han klättrar upp på vårt snurrande soffbord och ramlar ner. Han brottas med sina bröder och förlorar. Han kan inte säga ett enda ord vid 21 månaders ålder.
Han gnisslar tänder och flinar- bara för att han vet att jag hatar det.
Han bits.
Han ritar på väggarna och har gjort sönder trappgrinden.
Han äter aldrig frukost, lunch eller middag utan gnäller och kastar mat eller hackar sönder bordet med gaffeln. Han vill ha just när det plockats undan.
Han är så jävla jobbig.

Och så jävla förlåten!
Han är så jäkla tröttsam! Vaknar nätterna i genom, klättrar på allt och har därmed blåmärken över hela kroppen. Han bankar på TV:n, han drar i gardiner och tavlor, han skall ha ALLT som hans bröder har. Han älskar att snurra runt tills han blir yr och slår sig. Han klättrar upp på vårt snurrande soffbord och ramlar ner. Han brottas med sina bröder och förlorar. Han kan inte säga ett enda ord vid 21 månaders ålder.
Han gnisslar tänder och flinar- bara för att han vet att jag hatar det.
Han bits.
Han ritar på väggarna och har gjort sönder trappgrinden.
Han äter aldrig frukost, lunch eller middag utan gnäller och kastar mat eller hackar sönder bordet med gaffeln. Han vill ha just när det plockats undan.
Han är så jävla jobbig.

Och så jävla förlåten!
25. Jo!
På lördag fyller jag år. En gång glömde min man helt av min födelsedag. Det stod honom dyrt och han kommer aldrig någonsin att göra det igen. Det kan jag lova.
Jag har önskat mig två saker i födelsedagspresent.
Idag letade jag efter någon grej som var skitviktig. Jag minns inte vad det var just nu. Jag for runt som en furie och slet i alla skåp och lådor för att hitta min skitviktiga grej. Min man föll in i letandet. Efter att ha rivit runt i allt jag kunde kunde komma på kände jag att städskåpet nog var en stor möjlighet och min man for efter. Där, längst in låg en påse från det stället där de säljer en av de saker jag önskat mig i födelsedagspresent ( det andra är Fred på jorden och fan vet hur de påsarna ser ut- troligen är de inte i plast i alla fall ).
-"Vad är det här? HÄR kanske den är!" säger jag och börjar riva i påsen ( fortfarande minns jag inte vad jag letade efter och vid tidpunkten för rivandet i påsen tänkte jag inte alls på vad det stod på den ).
Min man kastade sig så fram och höll fast påsen;
-"NEJ! Det är bara skräp! Eller nåt! Fan vet vad det är, men INTE din grej!" röt han och drämde igen skåpet framför näsan på mig.
Jag blev lite paff. Varför skyddade han skräpet? Varför ville han inte själv se efter om han inte visste vad den underliga påsen innehöll? Tyckte han att det var BRA att det stod en skräppåse i skåpet? Tänk om det var bajsblöjor i?
Eftersom min man aldrig svär annars så lät jag saken bero. Jag förstod att det var något jag borde låta bli. Och eftersom jag är rätt trög så tog det mig en stund innan jag i hemlighet kunde jubla över att karln lyssnat och faktiskt köpt den svindyra, jättebra grej jag så gärna vill ha!
Men så blev jag arg igen. Han ansåg alltså att det bästa stället att gömma en present till mig är i STÄDSKÅPET!?
Så nu är jag arg. Igen. Jag måste fan röka!
Jag har önskat mig två saker i födelsedagspresent.
Idag letade jag efter någon grej som var skitviktig. Jag minns inte vad det var just nu. Jag for runt som en furie och slet i alla skåp och lådor för att hitta min skitviktiga grej. Min man föll in i letandet. Efter att ha rivit runt i allt jag kunde kunde komma på kände jag att städskåpet nog var en stor möjlighet och min man for efter. Där, längst in låg en påse från det stället där de säljer en av de saker jag önskat mig i födelsedagspresent ( det andra är Fred på jorden och fan vet hur de påsarna ser ut- troligen är de inte i plast i alla fall ).
-"Vad är det här? HÄR kanske den är!" säger jag och börjar riva i påsen ( fortfarande minns jag inte vad jag letade efter och vid tidpunkten för rivandet i påsen tänkte jag inte alls på vad det stod på den ).
Min man kastade sig så fram och höll fast påsen;
-"NEJ! Det är bara skräp! Eller nåt! Fan vet vad det är, men INTE din grej!" röt han och drämde igen skåpet framför näsan på mig.
Jag blev lite paff. Varför skyddade han skräpet? Varför ville han inte själv se efter om han inte visste vad den underliga påsen innehöll? Tyckte han att det var BRA att det stod en skräppåse i skåpet? Tänk om det var bajsblöjor i?
Eftersom min man aldrig svär annars så lät jag saken bero. Jag förstod att det var något jag borde låta bli. Och eftersom jag är rätt trög så tog det mig en stund innan jag i hemlighet kunde jubla över att karln lyssnat och faktiskt köpt den svindyra, jättebra grej jag så gärna vill ha!
Men så blev jag arg igen. Han ansåg alltså att det bästa stället att gömma en present till mig är i STÄDSKÅPET!?
Så nu är jag arg. Igen. Jag måste fan röka!
Middagstips. Jävlar!
Det blev dags för middag.
-"Tja, köttbullar kanske? Det finns köttfärs i kylen vi måste göra något med" säger jag och barnen jublar. Eftersom jag ville ha potatis till och det inte fanns någon så fick min man ge sig ut i snöyran och handla.
-"Vill ni följa med?" frågade han ungarna varvid jag protesterade ilsket;
-"Du behöver väl inte skicka ut ungarna i bilen i det här jävla ovädret! Riskera livet på dem för några jävla potäter, liksom!!"
-"Men MIG kan vi riskera livet på!?" undrade han lite småroat.
Jag svarade med det bästa jag kunde komma på just då.
-"Mäh!"
Så; efter att potatisen var skalad och vattnet på uppkokning plockade jag fram köttfärsen. Den hade fått en grågrön färg och luktade gammalt lik. Det var ett hål i plasten och det var självklart min mans fel. Jag vet inte just hur men. Det var det.
Ok. Plan B;
Fram med några frusna Alaska Pollockfiléer ur frysen.
-"Barn kära; kokt fisk med äggsås blir det i stället! Yeeeeyyyyy!"
Jag hade visst ingen grädde och att göra sås på bara mjölk är skitäckligt. Men jag gjorde det ändå eftersom äggen var kokta och ungarna skalade och delade för fullt. Såsen blev verkligen inte ens i närheten av god men då kunde jag ju smälta lite smör. Det är ju skitgott till kokt fisk och potatis. Så det gjorde jag.
Och då var fisken klar. Den såg underlig ut och vid en avsmakning med efterföljande kväljningar åkte även den i soporna. ( VARFÖR köper jag - gång på gång - dessa vidriga frysta äckelfiskar?? Det är ju ALDRIG gott!! )
Fast det var lika bra för nu var smöret bränt.
Åter till kylskåpet. Wienerkorv!! Skitbra! De hackades ( njäe, jag klippte dem - det fanns inga extra sekunder kvar nu ) ner i stekpannan, upp halades äggen ur såsen och rördes ner i stekpannan i hop med ett gäng nya ägg.
Denna röra intogs ihop med de kokta potatisarna och ketchup. Det var fantastiskt gott men det var en jävla lång väg fram till några stekta jävla korvbitar!
Jävlar!
-"Tja, köttbullar kanske? Det finns köttfärs i kylen vi måste göra något med" säger jag och barnen jublar. Eftersom jag ville ha potatis till och det inte fanns någon så fick min man ge sig ut i snöyran och handla.
-"Vill ni följa med?" frågade han ungarna varvid jag protesterade ilsket;
-"Du behöver väl inte skicka ut ungarna i bilen i det här jävla ovädret! Riskera livet på dem för några jävla potäter, liksom!!"
-"Men MIG kan vi riskera livet på!?" undrade han lite småroat.
Jag svarade med det bästa jag kunde komma på just då.
-"Mäh!"
Så; efter att potatisen var skalad och vattnet på uppkokning plockade jag fram köttfärsen. Den hade fått en grågrön färg och luktade gammalt lik. Det var ett hål i plasten och det var självklart min mans fel. Jag vet inte just hur men. Det var det.
Ok. Plan B;
Fram med några frusna Alaska Pollockfiléer ur frysen.
-"Barn kära; kokt fisk med äggsås blir det i stället! Yeeeeyyyyy!"
Jag hade visst ingen grädde och att göra sås på bara mjölk är skitäckligt. Men jag gjorde det ändå eftersom äggen var kokta och ungarna skalade och delade för fullt. Såsen blev verkligen inte ens i närheten av god men då kunde jag ju smälta lite smör. Det är ju skitgott till kokt fisk och potatis. Så det gjorde jag.
Och då var fisken klar. Den såg underlig ut och vid en avsmakning med efterföljande kväljningar åkte även den i soporna. ( VARFÖR köper jag - gång på gång - dessa vidriga frysta äckelfiskar?? Det är ju ALDRIG gott!! )
Fast det var lika bra för nu var smöret bränt.
Åter till kylskåpet. Wienerkorv!! Skitbra! De hackades ( njäe, jag klippte dem - det fanns inga extra sekunder kvar nu ) ner i stekpannan, upp halades äggen ur såsen och rördes ner i stekpannan i hop med ett gäng nya ägg.
Denna röra intogs ihop med de kokta potatisarna och ketchup. Det var fantastiskt gott men det var en jävla lång väg fram till några stekta jävla korvbitar!
Jävlar!
söndag 31 januari 2010
Ajj vånt to bräjjk friiii!
Om någon timma eller nåt så har jag inte rökt på två veckor. Det är ju bra. Sägs det. Denna gång ( ja, vad fan TROR ni?? INGEN slutar väl på första försöket, va!? VA!? ) körde jag inte Allen Carrs brutalmetod utan mesar med plåster. ( JA, VADDÅ!? DU röker säkert fortfarande din stinkande idiot! VA! VA! VEM fan är du att döma MIG!? )
Det är inte så svårt att sluta röka. Inte svårt alls egentligen. Men tråkigt. Såååå tråkigt. En melankolisk dimma sveper runt mig. Jag är liksom lite apatisk... Inte alls lättretad eller ilsken som jag förväntade mig. Skönt!
Min man - som inte läser min blogg - förväntade sig nog mer irritation och han är liksom alltid på sin vakt numer. Allt jag säger håller han med om och han vågar ytterst sällan komma med några som helst förslag. OM han gör det så är han garderad;
-"Vad vill du ha till middag? Skall jag köpa något? Njäe, eller vill du att vi skall laga något hemma? Nej...? Eller ja? Jag kan nog köpa något, kanske, nej, ja...njäe. Vad tror du? Hemma? Kinesiskt? Thai? Hemma...njäe...eh?"
-"Vad tror du om DET köket? Njäe, eller? jo, kanske, nja, nej, jooo..eller? Vad säger du?" och så tittar han på mig med armarna liksom redo för att skydda ansiktet om det skulle behövas.
Och nu undrar jag; Hur länge kan man egentligen uttnyttja det här med sluta-rökningen?
Det är inte så svårt att sluta röka. Inte svårt alls egentligen. Men tråkigt. Såååå tråkigt. En melankolisk dimma sveper runt mig. Jag är liksom lite apatisk... Inte alls lättretad eller ilsken som jag förväntade mig. Skönt!
Min man - som inte läser min blogg - förväntade sig nog mer irritation och han är liksom alltid på sin vakt numer. Allt jag säger håller han med om och han vågar ytterst sällan komma med några som helst förslag. OM han gör det så är han garderad;
-"Vad vill du ha till middag? Skall jag köpa något? Njäe, eller vill du att vi skall laga något hemma? Nej...? Eller ja? Jag kan nog köpa något, kanske, nej, ja...njäe. Vad tror du? Hemma? Kinesiskt? Thai? Hemma...njäe...eh?"
-"Vad tror du om DET köket? Njäe, eller? jo, kanske, nja, nej, jooo..eller? Vad säger du?" och så tittar han på mig med armarna liksom redo för att skydda ansiktet om det skulle behövas.
Och nu undrar jag; Hur länge kan man egentligen uttnyttja det här med sluta-rökningen?
onsdag 27 januari 2010
lördag 23 januari 2010
fredag 22 januari 2010
Biljakt.
Jag är på biljakt efter att ha lånat ut min SAAB till ingifta släkten. ( De kom med ett tjockt kuvert och behöll sedan bilen )
Som det är nu så har vi bara en, den stora sjusitsiga som drar massor och som är rent tragiskt tråkig att köra. Den som behövs för att forsla barn till och från dagis eftersom vi flyttat bort från gångavstånd.
Jag kan ju inte ta den till jobbet utan är utelämnad till min mans syskonbarn som kör i skytteltrafik för att hämta och lämna mig ( kom inte ens med kollektivtrafik. Jag säger hellre upp mig. Det tar 1½ timma och två el tre byten att ta sig den bit som tar en kvart med bil )
Så; jag behöver en liten köra-till-jobbet-bil. Jag har aldrig förut funderat över småbilars snygghet eller ej. De har allihop varit skitfula. Just för att de är små. Så jag skiter nästan i vilken bil det är. Bara den inte är illgul. Eller skrikblå. Eller knallgrön.
Igår svarade jag på en annons på Blocket, tittade på bilen ( som var fulare än fulast - en VW Polo. I skrikig färg ) som inte gått så långt och var i bra skick. Min svåger var med och kollade och undersökte och prutade åt mig.
Så vi kom överens och skulle träffas idag på förmiddagen. När jag sedan kom hem igår kollade jag upp bilen och ägare osv och det hela var ganska märkligt. Ägaren var en tjej som bodde ihop med en kille med svenskt namn. Och de bor lååångt bort. Enligt säljaren av bilen var det hans brors bil. En kille som jag också träffade och hette mer i stil med Abijaffar al rami khaddaffar alljaseera inshallah.
Han heter inte Therese i alla fall.
Jag ringde så upp idag för att meddela att jag drar mig ur då killen undrade om jag kunde tänka mig att köpa den och han behöll en nyckel ett tag, tills de fått tag på den andra nyckel som låg på broderns sambos jobb....
Eh...nej. Inte alls faktiskt.
Detta samtal följdes av två uppringningar till av dem. Då jag tvingade min man att svara för jag är lite rädd för konstiga Blocketfolk och vill helst inte prata med dem.
Mycket märkligt.
Och idag stod jag i 25 minuter i iskylan och väntade på min hämtning som -som vanligt - inte var i tid. Jag MÅSTE ha en BIIIIL!!!
Som det är nu så har vi bara en, den stora sjusitsiga som drar massor och som är rent tragiskt tråkig att köra. Den som behövs för att forsla barn till och från dagis eftersom vi flyttat bort från gångavstånd.
Jag kan ju inte ta den till jobbet utan är utelämnad till min mans syskonbarn som kör i skytteltrafik för att hämta och lämna mig ( kom inte ens med kollektivtrafik. Jag säger hellre upp mig. Det tar 1½ timma och två el tre byten att ta sig den bit som tar en kvart med bil )
Så; jag behöver en liten köra-till-jobbet-bil. Jag har aldrig förut funderat över småbilars snygghet eller ej. De har allihop varit skitfula. Just för att de är små. Så jag skiter nästan i vilken bil det är. Bara den inte är illgul. Eller skrikblå. Eller knallgrön.
Igår svarade jag på en annons på Blocket, tittade på bilen ( som var fulare än fulast - en VW Polo. I skrikig färg ) som inte gått så långt och var i bra skick. Min svåger var med och kollade och undersökte och prutade åt mig.
Så vi kom överens och skulle träffas idag på förmiddagen. När jag sedan kom hem igår kollade jag upp bilen och ägare osv och det hela var ganska märkligt. Ägaren var en tjej som bodde ihop med en kille med svenskt namn. Och de bor lååångt bort. Enligt säljaren av bilen var det hans brors bil. En kille som jag också träffade och hette mer i stil med Abijaffar al rami khaddaffar alljaseera inshallah.
Han heter inte Therese i alla fall.
Jag ringde så upp idag för att meddela att jag drar mig ur då killen undrade om jag kunde tänka mig att köpa den och han behöll en nyckel ett tag, tills de fått tag på den andra nyckel som låg på broderns sambos jobb....
Eh...nej. Inte alls faktiskt.
Detta samtal följdes av två uppringningar till av dem. Då jag tvingade min man att svara för jag är lite rädd för konstiga Blocketfolk och vill helst inte prata med dem.
Mycket märkligt.
Och idag stod jag i 25 minuter i iskylan och väntade på min hämtning som -som vanligt - inte var i tid. Jag MÅSTE ha en BIIIIL!!!
torsdag 21 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



