Ajj vånt to bräjjk friiii!

Om någon timma eller nåt så har jag inte rökt på två veckor. Det är ju bra. Sägs det. Denna gång ( ja, vad fan TROR ni?? INGEN slutar väl på första försöket, va!? VA!? ) körde jag inte Allen Carrs brutalmetod utan mesar med plåster. ( JA, VADDÅ!? DU röker säkert fortfarande din stinkande idiot! VA! VA! VEM fan är du att döma MIG!? )

Det är inte så svårt att sluta röka. Inte svårt alls egentligen. Men tråkigt. Såååå tråkigt. En melankolisk dimma sveper runt mig. Jag är liksom lite apatisk... Inte alls lättretad eller ilsken som jag förväntade mig. Skönt!

Min man - som inte läser min blogg - förväntade sig nog mer irritation och han är liksom alltid på sin vakt numer. Allt jag säger håller han med om och han vågar ytterst sällan komma med några som helst förslag. OM han gör det så är han garderad;

-"Vad vill du ha till middag? Skall jag köpa något? Njäe, eller vill du att vi skall laga något hemma? Nej...? Eller ja? Jag kan nog köpa något, kanske, nej, ja...njäe. Vad tror du? Hemma? Kinesiskt? Thai? Hemma...njäe...eh?"

-"Vad tror du om DET köket? Njäe, eller? jo, kanske, nja, nej, jooo..eller? Vad säger du?" och så tittar han på mig med armarna liksom redo för att skydda ansiktet om det skulle behövas.

Och nu undrar jag; Hur länge kan man egentligen uttnyttja det här med sluta-rökningen?