söndag 3 juni 2012


Min Orange. Min lilla minsting. Han som är störtsöt till och med när han har var rinnande ur ögonen.

Det klär inte mig lika bra.



Skickat från min Samsung Mobil

När katten är borta....

Min man och äldste son åkte till Danmark i går morse för att spela fotboll. Det var alltså jag och minstingarna kvar hemma. Lite som FF...

För vi sov länge, jag bytte inte om från pyjamas förrän vid fyra på eftermiddagen. En vän kom över på kvällen, vi grillade och lämnade köket i fullständig kaos efter maten. Sedan spelade vi Kinect med ungarna och de fick vara uppe till tolv, sedan slarvade vi med tandborstningen och alla sov i min säng.

Och idag sov vi länge, jag har inte riktigt tagit tag i kaoset i köket och jag har fortfarande morgonrock på.

Nu börjar den där känslan att infinna sig: måstestädauppinnandekommerhempanik! Den får man inte ofta vid 37 års ålder.

lördag 2 juni 2012

Det är mina barn och den där mattelösande 11-åringen.

Tjuvlyssnar på barnen.

Orange: "Om jag fällej nej ögonen så sej jag ingenting."
Mellan: "Va!? Vad coolt. Jag skall testa....Det är SANT! Man ser ingenting"
Orange: "Undjaj om mamma vet det?"
Mellan: "Det vet hon nog. Mamma vet ju allt"

Joråsåatte...

Vad ÄR det med mig och tomater?!

Jag har alltså en liten tomt. Frågan är om man ens får - enligt lag - kalla den för trädgård? Men jag har svårt att inse detta. Förra året sådde jag 4 påsar med olika tomatsorter. Hela lilla radhuset var belamrat med små plantor- noga utmärkta då vissa var busktomater och andra inte.
Jag hade inte förväntat mig att varenda fröjävel skulle ta sig men nu gjorde de det och jag kan ju inte mörda plantor!
Att plantera om alla dessa plantor är ett evighetsjobb och jag levde med jord under naglarna i månader tills jag en dag kom hem från jobbet och mina märkningar var borta. Lapparna låg sönderrivna över hela vardagsrumsgolvet och jag skötte därefter plantorna lite på måfå. Tjuvade dem ibland och lät bli ibland. Det var tomater överallt.

Barnen hatade mina tomatplantor, de var i vägen och tog tid och jag hatade dem också på grund av allt kånkade av gödsel och allt omplanterande, så nästa år skulle jag inte ha några. Aldrig mer!

Men jag köpte förstås en påse i år. Varenda fröjävel tog sig. Jag köpte också ärtor, persilja, morötter, ruccola och vad som mer växer i de där jävla krukorna och odlingsbäddarna har jag glömt. Jag kånkar gödsel, köper större krukor och vattnar oavbrutet. Jag kånkar in tomaterna på kvällarna och jag stödjer plantor jag inte ens kommer ihåg vad de är.

Nästa år! Nästa år skall jag asfaltera plätten till trädgård och förse mig själv med handklovar från mars till augusti!


Jag önskar att jag vore där han är... Och ja. Han sover i skjorta. Hade ni spenderat en sekund med den ungen så hade ni också insett att man inte ger sig in i diskussioner om sådant. Häromdagen sov han i sin Darth Vaderdräkt. Det här är ingenting.



Skickat från min Samsung Mobil

fredag 1 juni 2012

Imorgon blir det nog bra.

Jag gjorde't! Jag däckade i soffan klockan 18.00 och sov en timma. Jag och det Oranga barnet. När jag sen vaknade hade jag en känsla av att inte ens ha en kropp, huvudet kunde röra sig men inget annat. Jag är utmattad. Jag är så trött så jag tappar minnet, glömmer vad jag gör och tappar känseln i kroppen.

Min man servade mig med kaffe så starkt att jag fick sår i munnen men efter ett tag kunde jag klösa mig upp ur soffan för att packa för man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup tidigt imorgon.

Och det är då helt berättigat att tänka/utbrista; "kan han inte packa själv!?" men svaret är helt enkelt nej.
För att inte riskera att han stoppar ett par kallingar i innerfickan och drar så packar alltså jag. Och nu har jag gjort det. Och en hel massa annat. Och koffein som fan inte verkar när man drar i sig en liter kl 5 på morgonen en arbetsdag, verkar nu. En fredagkväll.

Så här sitter jag. Jag skall upp om 6,5 timme och är inte i närheten av att kunna somna. Bredvid mig i soffan ligger ett orange barn och snusar och en karl som snarkar.

Men det kunde varit värre. Det kan det ju alltid.


Snaaart får jag...






Skickat från min Samsung Mobil

torsdag 31 maj 2012

Nu är jag ilsken!

...mest på mig själv för att jag ännu inte lärt mig att lita på min magkänsla, trots att den gång på gång visat sig ha rätt. Jävla dumma mig!
Jag gillar inte att vara mystisk eller hemlig men samtidigt vill jag inte vara elak mot någon så jag säger som så; man skall aldrig låna saker av folk. Aldrig. Fast det där vet ju alla.

Jag hade inte behövt skriva något alls tänker man ju då men så funkar ju inte folk.

Skit i det nu.

Jag är väldigt glad också så egentligen borde det ju ta ut varandra. Men så funkar ju inte folk alltså.

Eventuellt raderar jag detta strax, det var det mest meningslösa jag någonsin fått ur mig tror jag.



onsdag 30 maj 2012

Migräään!

Första gången det drabbade mig var en kväll när jag och mannen spelade sällskapsspel och jag sluddrade när jag läste frågorna. Onykter var jag inte, däremot skitgravid. Känselbortfall i armen, sluddrande tal och konstiga fläckar i synfältet gjorde att ett besök på akuten var på sin plats efter order från sjukvårdsupplysningen.
Själv hade jag haft varenda jävla åkomma man kan ha som gravid så jag var rätt härdad och ville mest sova bort det hela.
I vilket fall så slutade det med att jag och min stora mage blev inlagd på en strokeavdelning.

Nu var det inte det jag skulle skriva om utan serviceyrket och folk.

Jag jobbar ibland med reklamationer och återköp och allra oftast står jag glatt och lyssnar när folk drar sin livs historia för att de vill lämna tillbaks en persienn som inte passade. Jag ger passande kommentarer, skrattar där det är lämpligt och skämtar trivsamt om både det ena och det andra.

Jag är djupt förstående när saker gått sönder och kunden fått åka tillbaks. Jag står ut med skäll och skrik från allsköns konstiga människor som går helt fritt, fast de borde sitta i koppel. Med munkorg.

Sen finns de dagar då jag får en migränattack i omklädningsrummet strax innan jag börjar och då -även om mediciner tar den värsta smärtan - så är jag fan inte på humör.

Ibland står jag också i kassan.
Kund:  "Jaså, går den inte in? Då är den gratis. Höhö"

Kund: "Är du ledig?"
Jag: (tänker:) "Japp, jag är ledig men jag står här i arbetskläder ändå för det är inget kul att vara hemma på sin lediga tid"

Jag: "Vill du ha en påse?"
Kund: "Ja, tack. Om du har."
Jag: "Nej, tyvärr, vi har inga" (Det är ett migränsvar)
Kund: "Nähej. Ok"

Kund: står mellan 2 lediga kassor och frågar: "Vem är billigast? Höhö"

Idag var en migränattackiomklädningsrummetdag. Då är jag djupt tacksam för arbetskompisar som åker och hämtar medicin till mig som jag glömt hemma och jag är också innerligt glad och tacksam över att jag har lite andra arbetsuppgifter nuförtiden som gör att jag kan dra mig undan till ett ödsligt kontor och syssla med saker som inte gör att jag måste le och uppföra mig.


tisdag 29 maj 2012

En tisdag.

Den började med att barnvakten försov sig (tror jag) men jag hann till jobbet ändå. De första timmarna när jag börjar jobba 6.30 brukar jag aldrig minnas. Jag antar att jag tog mig till jobbet, gjorde det jag skulle och efter kaffe nummer 5 vid 8-snåret börjar så medvetandet väckas till liv. Det är väl ungefär vid den tiden min chef stormar in med uppgifter som skall vara färdiga igår helst och som den supermänniska jag är löser jag det galant. Jag kan nämligen välja själv när jag skall vara vid medvetande eller inte.
Eller...medvetande...men man kan välja någon slags alternativ verklighet där man alltid är grymmast på allt.

Hur det än gick med det där så fortsatte dagen. Jag har förstått att vissa människor pustar ut när de åker från jobbet, hem till vilan. Det kan vara en sådan där urban legend också, jag är skeptisk.

På vägen hem köpte jag två luftmadrasser till man och äldste son som skall till Danmark på fotbollscup till helgen och sova på golvet i ett omklädningsrum. Och så köpte jag ett rivjärn.

Kastade mig sedan hem för att hämta upp den unge som inte skulle med på mellanbarnets fotbollsträning. Och så handla mat.


Jag hade inte ätit något alls under dagen, man måste hålla sig fit så jag röker istället. Jag var därmed ganska hungrig och föll in i ett alternativt medvetande som mer berodde på näringsbrist än på egen vilja.
Så efter att ha rafsat ihop det mitt oranga barn sa till om köpte jag också ättika. Jag har aldrig använt ättika till något. Någonsin. Jag är dock ytterst nöjd över detta inköp. Min ättiksflaska står på köksbordet ihop med mitt retrorivjärn och får sammanfatta dagen som mycket lyckad.