Tur för mitt jobb att jag är ledig i 3 dagar...

I säkert en månad har jag haft en jäkla värk i ena benet. Det kommer på kvällarna och jag vaknar ofta på nätterna av det. På dagen känner jag inte av det.

Idag gjorde det dock ont på dagen, på jobbet och jag var som en gnällig skitunge men fan alltså! Och så skar jag mig i fingret på en metallgrej i en pärm.

Bajsdag. Kanske inte mest för värken, utan för fingret. Jag hatade pärmar redan innan. Speciellt tyska pärmar. De har bara 2 hål.

Dessutom hatar jag nu en av våra stamkunder för han sa att jag var känslig. Testa och säg till mig att jag är känslig när jag är dödstrött och på smådåligt humör. Och har ont. Testa.

I dare U!

"Jag kan hugga dig med den jävla metallgrejen så får du se hur känslig jag är!" "Och för övrigt; jag har fött 3 barn!" (den kan man alltid köra med)

"Höhöhö", skrockade mannen.

Jag gick tidigare från jobbet och så fort jag kom hem somnade jag i soffan och sov i 5 och en halv timma. Det gjorde lika ont när jag vaknade. Och då tänker man ju cancer naturligtvis. Positiv som jag ändå är tänker jag att "Vem behöver 2 ben?" och försöker fundera ut hur det rent praktiskt kommer fungera att vara enbent.

Googlade lite. Första träffen var "Skelettcancer"

Ja, men dåså. Tack för den här tiden. Jag tänker tala om det för denne stamkund nästa gång jag ser honom. "Hur känslig är jag nudå!? VA!? VA!? VA!?"

Och nu är det bara 2 månader till nästa.

Barnkalas idag för mellanbarnet som fyllde 6 år i veckan. En sak förundrar mig. Nej. Flera saker men just en sak gällande barnkalas;

Ett par av ungarna är yngre än min mellanson, typ 4 eller ngt, små i alla fall. Föräldrarna har jag eventuellt sett någon gång i dörren el på luciatåget på dagis och barnen har jag väl sagt hej till något fler ggr.

När man så har kalas och dessa barn kommer in med sin förälder som säger ett snabbt "Hejdå, ses sen" till ungen och sen ger sig av, HUR i hela fridens dagar tänker man då?!

Om min lille son blir ledsen/slår sig/längtar hem, då kommer denna okända människa eventuellt att försöka trösta honom, och eventuellt vet min son då vem hon är och går med på det hela?

Om min lille son blir bajjenödig, då finns ju denna okända människa som torkar honom i arslet, samtidigt som hon har koll på de 12 andra barnen.

Om min son inte uppför sig, om han bråkar, bryter mot reglerna i leklandet så kommer denna okända människa att tillrättavisa honom på ett himla bra sätt. Precis som hon gör med de andra 12 pojkarna. Ensam med de andra 12 pojkarna så funkar det där nog som på räls.

Skadar han sig på riktigt så har denna morsa inte en jävla chans att få tag på mig, mest för att hon inte har en endaste jävla aning om vad vi heter eller bor.

Av 13 små pojkar - en del syskonpar förvisso, så stannade EN förälder kvar och hon är en vän till mig och hennes ungar är supergoa och känner mig.

Föräldrarna till de allra bråkigaste ungarna fixade skjuts med andra - jag är HES av att "tillrättavisa" (ja, från början - men till slut RYTA åt) dessa ungar.

Curlingföräldrar? Tss, den enda curlingföräldern jag träffat på är mig själv. Resten är mer Bouleföräldrar. Släng i väg ungen och hoppas den träffar något vettigt.

Denna dag kräver sin Amarone. Och med något glas i kroppen väljer jag att tro att det märkliga beteendet beror på att de anser att jag verkar vara en så otroligt makalös person med otroligt välartade barn så att jag klarar naturligtvis detta galant.

Snälla, säg att det går över!!

Att 7-åringen går igenom puberteten nu - är det bara att glädjas över att det sen är överstökat eller kommer det hålla i sig tills han flyttar hemifrån?

Häromdagen grät den dramatiske sonen högljutt i sitt rum, jag gick in och frågade vad som stod på.

-"Jag vågar inte berätta det för dig för du kommer sälja mig till någon som skickar barn till andra länder och bara slår dem!"

-"Ok, jag lovar att inte sälja dig, säg vad det är." (ifall soc är inne och läser - jag har ALDRIG sagt något om att sälja mina ungar. Inte så de har hört i alla fall....)

-"Jag har aldrig egentligen gillat den här familjen, jag bara bor här för att jag måste"

-"Mammaaaaa, din unge är i knipa" vrålade 3-åringen för att hans pappa brottat ner honom i soffan.

-"Ja, rädda honom du!!" vrålade 7-åringen "Du älskar ändå inte mig!!"

Sägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröversägattdetgåröver...

Så jävlans ovärt!

I januari fick vi ett samtal mitt i natten; -"Hej, det här polisen Kalle. Er bil har brunnit upp".

"zzzz...öh...va!?"

Vid en lite mer kristlig tid ringde jag försäkringsbolaget. Jag fick av dem order att ringa Assistanskåren. De visste vart de skulle köra bilen. Så de kom efter en stund och tog vår bil - och grannens som också blivit skadad av branden.

Och sedan väntade vi. Efter ett par dagar ringde verkstaden och talade om att bilen inte skulle gå att laga.

...så oväntat....;

Efter ytterligare ett par dagar fick vi en faktura på bilskatten. Efter samtal med Transportstyrelsen fick jag veta att jag måste ställa av bilen. Så det gjorde jag. Sen fick jag en faktura från försäkringsbolaget på en avställningsförsäkring. Den skulle täcka brand, glasskada och skadegörelse.

Det finns inte ett uns glas kvar på bilen. Vad kan brinna upp? Och skadegörelse...tja..vad faen kan någon förstöra liksom?

Efter samtal med försäkringsbolaget så slapp jag betala den.

Sen ringde de upp en kväll.

-"Vilken service, ringer ni kvällstid?"

-"Jaa, jo, jag tänkte kolla med er, ni har en Renault försäkrad hos oss."

-"Eh..ja?"

-"Och en Peugeot?"

-"Suck"

Efter mängder med pappersarbete och väntan ringde jag så upp försäkringsbolaget för att kolla läget.

-"Jaaa, bilen är ju utdömd"

-"Ja, jag förstår nästan det"

-"Tyvärr blev din första handläggare sjuk, så en annan har tagit över."

-"Ok, får jag prata med henne/honom?"

-"Nja, nu är han sjuk"

-"Suck"

Efter ytterligare dagar med inlämnande av nycklar till verkstaden för utan nyckeln så.... Nej, just det, det finns inget tändningslås...och ingen motor för den delen. Och beställande av registreringsbevis. Som låg i bilen fast det inte skall.

Och letande efter kvitton på bilbarnstolar och barnvagn som fanns i bilen. Och min bästa kaffemugg!

Fan!

Tja, så kom då brevet med domen från försäkringsbolaget. Det slätade över allt strul så nu skall vi bara köpa ny bil. Bara. Det hade varit relativt enkelt om vi bara kunde bestämma oss för vad vi vill ha/behöver.

Så du/ni som en iskall natt i januari slog sönder rutorna i vår bil och tände på den för några minuters underhållning; jag hoppas att ni förfrös tår och fingrar, att ni har pyttesmå snoppar och att er mammas oförsäkrade bil kraschar.

Med er inuti.

Kan jag bara få lägga in en sak till om mitt äldsta fantastiska barn? ...ok, vem fan ska hinna svara...

"Mamma vet du vad Sean Banans låt egentligen handlar om?"

"Eh...nej...det vet jag inte..."

"Att varje människa skall kunna vara kung på sitt eget sätt. Man kan välja att vara mäktig om man vill, man behöver inte ha en krona på huvudet och man behöver inte vara som alla andra"

Ok, nästa inlägg skall handla om något annat men hallå...hållåååå, liksom!

Jag skyller väl på stress då...

Idag var min äldste son med mig på jobbet. Vad fan hände där?! Hur fick jag en så jäkla trevlig unge? Oblyg, initiativrik och med en slutledningsförmåga som sätter många i skuggan. Subjektivt har han ju alltid varit fantastisk. Nu är han det ju rent objektivt också.

Ja, jag är heeelt opartisk.

Det ger mig dåligt samvete. Hur kan jag inte ha märkt att denna pojke i massan av barn därhemma är en liten person med stor personlighet. Hur fan kan jag inte ha fattat det förrän ungen snart fyller 8 år!?

Jag har hela tiden sagt att jag inte gillar bebisar och att jag sett fram emot att faktiskt umgås med ungarna. Men jag har väl inte haft någon plan för när jag tänkt börja med detta. Idag var en brutal påminnelse om att det verkligen är dags.

I vår åker jag, min man och min äldsting till Florens för att hälsa på min syster. Bara vi. Idag insåg jag att jag inte åker med min man och en av ungarna utan med två personer. Det är fan tragiskt hur trög jag är!

Jag kunde ju blogga mer kanske...

Eftersom jag är en så himla ärlig (mesig) människa har jag aldrig fuskat med dagistider. Jag börjar sent ibland och då lämnar jag alltså de två yngsta på väg till jobbet.

Då detta inneburit att de missat en stor del av den pedagogiska verksamheten så har nu personalen på förskolan bett mig att ändå lämna barnen tidigt när jag börjar sent.

Eftersom jag alltså är så mesig så blev jag helt rörd av detta, jag fällde nog en liten tår över hur snälla och omtänksamma de är om barnen på denna förskola. Det var lite annat ljud i piporna på den förra...

Men så till problemet;

I genomsnitt har jag nu 4 timmar per vecka helt för mig själv, helt ensam, helt legitimt. Denna första dag har jag mest bara suttit och förundrat konstaterat att det finns tystnad kvar i världen. Men sen då? Vad i herrans namn skall jag göra med allt detta överflöd av tid!?

Det blir aldrig som man tänkt sig!

Efter en del slösurfande på morgonen slog det mig att - om Storebror kollar upp en - har jag en signalröd flagga vajandes vid mitt namn just nu. Jag hade skrivit lite på Facebook om att invadera mellanöstern - eller norge - och plundra dem på olja, om att få en stor summa pengar av en icke namngiven muslim. Dessutom hade jag nog skrivit lite om Säpo.

Då tänkte jag mig liksom vidare i situationen; svarta stora bilar som sladdar in i Svenska Hjärtan, skrämmer livet ur mina barn och grannar och fängslar mig. De har svart kostym och pilotbrillor.

Såklart.

Sen blir jag flugen med AirforceOne - i ögonbindel- till Guantanamo där jag får sitta i en plåtlåda och bli jättevarm tills jag erkänner.

..och just då knackade det hårt på dörren. Jag blev brutalt avbruten i mina spekulationer och jag tror att det kom lite kiss.

När jag sedan öppnat dörren och svarat grannen att; "Javisst, klart du får låna sopkvasten" så kände jag mig lite besviken. Resten av dagen blev inte riktigt så spännande som jag tänkt..

Eller bara sov. Utan liknelser.

Lugnet hade precis lagt sig. Alla barnen låg i sina sängar och godnattsamtalen var nästan slut när min äldste son häver ur sig att han skall "sova som blattarna från Somalialand".

Allt som oftast gör dessa ungarna mig mållös men det här var liksom mer än vanligt och som den blida mor jag är fick jag ur mig; "Va!? Vad SA du?! Var faan har du hört det där!?"

Jag blev dock inte så förvånad över svaret.

Visst har man fördomar, det har alla, mest de som säger att de är fria från dem. Jag är fullt medveten om mina egna men de har jag skaffat själv. Det skall mina barn också göra så jag tänker protestera och förklara allt de påstår som verkar korkat tills den dag de själva väljer att inte lyssna på mig och ändå tro och tycka vad de vill. Med tanke på att den äldste är 7 år så har jag fortfarande makten att styra någorlunda över hans tankar och då vill jag att han skall veta att alla människor, djur och varelser på denna jord har lika värde och att alla är värda respekt trots att man kan tycka att de är väldigt annorlunda.

Framförallt skall ungen veta att i mångas ögon är han själv en blatte, halvturk som han är. Han såg inte det negativa i sin egen härkomst (jag har alltid och ofta präntat in i ungarna att de har lyckan att komma från 2 olika kulturer och att de själva är bevis på att olika kulturer fungerar ihop om man bara vill och försöker förstå och respektera varandra).

Häromdagen hörde jag dock av en av barnens kusiner att "på pappas sida är alla normala. På mammas sida finns svenskar"

Hygglo liksom.

Läggningen tog alltså bra mycket längre tid än vanligt och jag har nu lite att tänka över... Hemundervisning och total isolering för barnen?

Om man bara visste...