Det kanske tar några dagar innan det sjunker in...?

I morse vaknade vi av telefonen. När det händer brukar det vara någon av svägerskorna som behöver hjälp med något men idag var det en vän till min man. En egenföretagande vän, snart 30 år gammal och som vi varit delägare med. Denna karl stressar som en dåre. Han jobbar jämt och röker två paket om dagen och alla har varnat honom. En vacker dag så klarar du inte mer...

-"Hej! Du, kan du hjälpa mig med en grej! Jag har lite mycket, jag är på sjukhuset och har haft en hjärtinfarkt men jag skulle träffa den nya kocken nu på morgonen. Kan du ta hand om det?"
-"Ehhh..."mumlade min man. "Herregud, skit i kocken! Hur MÅR du"?
-"Jorå, det är bra. Jag skulle behöva komma hem bara, hur länge måste man vara kvar, tror du?"
-"Eh, ganska länge tror jag..en vecka eller något...det beror väl på. Fast du måste ju ta det lugnt nu!"
-"Jajaja, jag skall. Men vi hörs, jag måste sluta nu. Jag har några samtal att ringa. Måste fixa personal och så. Ciao!"

Och så kocken reaktion;

-"VA!? Har han fått hjärtinfarkt!? Vad fan! Här hittar man äntligen en bra delägare och så går han och dör!"
-"Nej, han är inte..."
-"FAN!"

Jag är nöjd med vårt beslut att lämna restaurangbranchen.

Och så var det vädret....

Jag har semester i år. Riktig. Betald. Jag läste en insändare i Metro för ett tag sedan där någon tyckte att alla minsann hade rätt till semester, även arbetslösa, föräldralediga och sjukskrivna.
Hur tänkte du då? När du skrev?

Har man rätt till ledighet från sina barn i fem veckor i sträck? Det bör man inte vilja. Har man rätt till ledighet från sitt ont i fem veckor i sträck? Ja. Ok. Ha rätt till det då men hur skulle det funka? Rent praktiskt?
Har man rätt till ledighet från sin A-kassa i 5 veckor? Ok. Ta ledigt då. Men få betalt ändå. Från vem. Och varför?
-"Nej, just DENNA månaden är jag inte arbetslös, jag har semester från det där, jag börjar vara arbetslös igen om 3 veckor."

På min semester skall jag;
1; städa
2; bråka med barnen
3; laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med en massa ingift släkt
7; stressa över att hinna med allt man bör under semestern

Och sen är semestern slut. Då skall jag
1; städa
2; bråka med barnen
3;laga mat
4; eventuellt sy färdigt gardinerna
5; dricka mängder med vin
6; umgås ihjäl mig med massa ingift släkt

Så visst; ha semester ni.
Notera att punkt 7 är borta.

Det finns de som syr.

De finns folk som gillar att sy, fast de inte är så duktiga. Så finns det folk som är duktiga. Och det finns folk som är duktiga och tycker det är tråkigt. Sen finns det folk som tycker det är kul ibland, de som har tålamod och mäter och sånt.

Sen finns det folk som jag. Vi har en jättebra symaskin och tusen miljarder tillbehör. Vi har ett syskrin som vilken gammal farmor som helst skulle ge sin högra fot för. Vi köper tyger skitofta och har stora planer. Men det slutar ALLTID med att vi sitter där ( och ja, jag må vara ensam i världen om detta beteende men jag pratar i vi-form. Så jag inte känner mig ensam ) och svär över undertråd som går av, trassel och nålar i fingrarna.
Vi mäter inte. Vi kör på ögonmått. Vi nålar alldeles för snålt. Vi hatar att sy. Helt enkelt så hatar vi det. Men vi gör det ändå och inte blir det vackert.

Vi har också män som är tålmodiga och inte säger så mycket när vi köper tyg. Som inte höjer på ögonbrynen utan snällt gör plats för alla halvfärdiga, sönderklippta löpmeter tyg som stuvas in i garderober och förråd. För "att göra färdigt senare".

Om man skulle skaffa sig en husarrest. Herrejösses vad jag hade haft att göra. Och så många svordomar jag hade yttrat. Men det hade kanske funnits plats i garderoben för min mans kalsonger. Så kan de få flytta upp från lådan under sängen.
Ringa misshandel ger väl kanske sånt? Jag är övertygad om att min man ställer upp på att bli ringa misshandlad.

Fast barnen älskar det....

Det finns fördelar med radhuslivet. Jag intalar mig det. Jag vill att det skall finnas.

Det är lättskött ( =tråkigt ).
Det är...eh...fan vet. Det är inte min grej. Jag vill ha halvfärdiga projekt överallt, jag behöver plats att kunna sätta nya saker på. Sådana grejer som jag sedan ångrar och vill ta bort. Jag behöver skjul. Skjul är vackert.

Jag vill inte få order om att garagen skall målas. Det gör väl jag när jag känner för det! Jag vill inte ens HA ett garage. Och OM jag nu skall måla mitt garage vill jag själv bestämma kulör!
Jag skulle kunna tänka mig att riva mitt garage och ha en hängmatta där i stället. Eller ett skjul.
Jag vill ha en egen parkering som är ledig när jag kommer hem, inte snurra runt och leta plats för den lilla oranga Clion.
( den är för övrigt avkatedraliserad nu. Jag lämnade endast ett dinglande kors för att impa på svärmor )

Jag bidar min tid. En vacker dag - när mina söner är stora/starka nog- skall jag köpa ett hus. Ett gammalt knarrigt ett med sneda golv och väggar och byggt av virke som är av helkonstiga dimensioner och när man skall byta ut något måste man jaga i evigheter. Trädgården skall vara igenväxt av gamla äppelträd och rosor. Det skall finnas stenar och lövträd och det skall finnas en berså. Och mängder av skjul.

Med det i åtanke så trivs jag här i radhusträsket. Typ.

Jag älskaj nya pjylaj!

Nu har jag köpt en ny dator! Den är fin och jätteblank och svart. ( Nej, högblankt är bara sååå ute när det gäller kök - inte datorer ) Och framförallt är den snabb som fasen och på denna datorn kraschar inte internetläsaren var 10:e minut.

Nu är det säkert så att någon av er vet att "det bara är att ladda ner horyrnvkfks och så rensar det datorn och lagar alla filer som jag tagit bort för de sett konstiga ut. Det raderar också allt krafs man hämtat som verkat roligt men som egentligen mest varit virus och trojaner. Det lagar till och med tangenten "V" som något barn pillat loss och gjort gud-vet-vad med"

Om nu någon vet det så vill jag inte höra. Jag ville ha en ny, fin, blank dator bara. Ny.

Jag har droppat hintar om detta till man i flera veckor som ett tips inför mors dag men jag orkade inte vänta mer. Jag tappade definitivt hoppet häromdagen när Mellan talade om att pappa har köpt en grävmaskin till mig. Han lade bittert till;

-"Jag hataj gjävmasinej! Jag vill inte ens att de ska vaja i Fejjije!!"

Det är lite bryderier nu. VAR skall jag parkera min grävmaskin? Som min ena son ju hatar. Och HUR skall de kunna få den upp för trappan för kaffe-på-sängen-med-presentöppning, och det UTAN att uppröra mitt barn?

Ja, så ni förstår ju att jag har lite att stå i här.

Det är tufft att vara sportintresserad.

Ja, det påstår min man. Och vad vet jag...eller jo, jag vet. Jag vet att min man inte har det så svårt. Det vet jag. Men han tycker det.
Jag är inte mottaglig för manligt tyck-synd-om idag. Jag har varit hos gyn på koll. Jag hatar det! Jag hatar att man måste kolla muffen en gång om året som någon jävla besiktning.

*Glapp i höger blygdläpp.
*Gnissel i muffben.

Ok. Jag gör mig löjlig. Jag fattar ju att det är för min skull. Men så här:

Jag kommer in på mottagningen. Det var jag, en 18-åring och en ytterst överviktig kvinna i 70-årsåldern med rullator i väntrummet. Birgit ropade in 18-åringen. Och sen kom Ulla och ropade in tjockarullatortanten.

-ÄÄJJJJ-KÄJJJ!! gapade så en karl och jag studsade upp i min soffa. Ja, jag gjorde faktiskt det.

-"Jagg chetter Muhammad och jag skall varra din docktorrr. Ååååh, do är gift med en tuuurk???" ( detta eviga jävla tjat. Jag önskar att min man hade tagit MITT efternamn i stället! )
-Njäe, han är inte turk, han är assyrier"
-Åh, aha, hm. Jasså. Ok. Klä av dig."

Så när min man tycker det är jobbigt att han - på tisdagar - måste kolla på sin fotboll på lilla TV:n i sovrummet, så håller jag inte med.

Det FINNS tillfällen då lite aga är på sin plats.

Idag hade jag lite tid över. Men så fick en människa hjärtinfarkt på jobbet ( eller annan allvarlig hjärtåkomma som krävde ambulans ) och i kväll har halva släkten spenderat 45 minuter med att leta efter en av barnens kusiner. 5 år gammal och puts väck. VET ni hur många jävliga tankar man hinner tänka på 45 minuter!? VET ni hur lång tid det ÄR när man letar efter en försvunnen unge?

VET ni hur många jävliga tankar man sen hinner tänka efter att man hittat ungen surandes i det lilla trädgårdsskjulet?

Tja, så nu tappade jag orken.

Men imorgon...

En rosa enhörning? Tja, jag hade väl själv tänkt mer i banorna bil. Men visst.

Snart kallar jag in Supernannyn.

Jösses, vad jag bloggar dåligt! Det har visat sig att jag har ingen som helst mottagning på jobbet, där jag har spenderat ALL min tid denna vecka. Jo, utomhus finns det mottagning. Men där måste jag röka. Så jag stannar inne.

Visst är det någon period hos barn vid 6 års ålder? En fas av något slag? Och en vid 4 år? Och en vid 2? Om det INTE är faser vi går igenom just nu så har jag världens mest odrägliga ungar!

6-åringen ( nja, snartsexåringen ) är förtvivlad varvat med euforisk. 4-åringen är rasande varvat med skiteriallajaggörsomjagvill. 2-åringen blir ilsken som ett litet orangefärgat bi varvat med.... ilsken som ett litet orangefärgat bi.

Om jag t. ex säger "lägg byxorna i tvätten" TVÅ gånger för tätt till 6-åringen så bryter han ihop;
-"Varför säger du det så många gånger?? Du sa det två gånger och jag hann inte." Och så infinner sig förtvivlan.
Och jag - som av gammal vana tjatar för att de faktiskt är rätt tröga - får skitdåligt samvete för att jag inte fattar att han behöver göra saker i sin takt. Men hans takt är ju att ALDRIG göra det. Och den takten klarar jag inte av.
Men inte heller klarar jag av att han blir så förtvivlad. Och för att det är JAG som orsakar det.

Så jag säger förlåt och försöker resonera ganska vuxet med honom. Så som han vill.
-"Ok, jag skall låta bli att säga samma sak flera gånger om du kan lova mig att göra saker lite snabbare. Ok?"
-"Ok, men det är svårt att vara ordentlig. Jag försöker men det är svvååårrt" säger han med gråten i halsen.
Och då smälter jag. Till en sölig blöt sörja som man kan kladda runt med hur man vill.
Så jag tar hans kläder till tvättkorgen. "För den här gången" säger jag. Och jag får samma himlande med ögonen som grannen får när han trollar bort sin tumme för 7:e gången på en dag.

Barn är onda. Varför älskar man dem? Man VET att de är små manipulerande skithögar. Man VET.

Tja, så det har väl varit trevligt då?

Det har varit lördag. Och det är visst lite lördag kvar. Jag skulle vilja säga "Fan!" men jag minns inte varför.

Jag undrar om det där dåliga minnet alla mammor drabbas av helt enkelt är naturens sätt att få en att inte äta upp sina avkommor? Det drabbar tydligen inte minkar, råttor och kaniner? En miss där av Moder natur? Eller gjorde hon missen med oss människor?

Ibland undrar man ju.